Svenska Akademiens logotyp

Beskows sekretariat (1834–1868)

Under Svenska Akademiens första halvsekel hade dess sammansättning undergått stora förändringar, och på över hälften av stolarna hade det varit personskifte minst två gånger. Bland ledamöterna 1836 återfinner vi bl.a. tre "herrar". De "lärde" är fler än de varit 50 år tidigare. Prästernas antal har mer än fördubblats och uppgår nu till inte mindre än 7 personer. Bland sina ledamöter kan Akademien också räkna de flesta av det tidiga 1800-talets stora svenska skalder: Johan Olof Wallin, Esaias Tegnér, Frans Michael Franzén och Erik Gustaf Geijer.

En av den nye sekreterarens första uppgifter blev att organisera högtidlighållandet av Akademiens 50-årsjubileum den 5 april 1836. Idén om en stor minnesfest var Beskows egen, och syftet var att öka Akademiens anseende hos allmänna opinionen genom att visa vad man verkligen förmådde. Programmet blev därför synnerligen gediget: tal av Wallin, en akademihistorik av Beskow själv och en dikt av Franzén med titeln "Gustaf III med de första aderton av Svenska Akademien. Samtal i odödligheten". Men det stora glansnumret, som sparades till sist, var Tegnérs minnesdikt "Sång den 5 april 1836", av vilken många rader har blivit bevingade ord, t.ex. "Där låg ett skimmer över Gustafs dagar ...".

Vid 1800-talets mitt var de stora skaldernas epok i Akademien i stort sett förbi. I stället började en annan kategori bli starkare representerad, nämligen vetenskapsmännen. Bland dem som invaldes i Akademien under Beskows sekretariat märks ett flertal språkmän, litteraturvetare och historiker. En annan kategori som fick flera framstående representanter i Akademien under den här perioden var ämbetsmännen och politikerna.

Det märktes snart att Akademien hade fått en mer uppslagsrik och energisk sekreterare. En av Beskows viktigaste insatser för Akademien var sanerandet av ekonomin, som inte befann sig i bästa skick. Beskow bringade också ordning bland alla bevarade äldre dokument i Akademiens ägo och kan därigenom sägas vara den egentlige skaparen av Akademiens numera så värdefulla arkiv. Den nye sekreteraren gjorde också ett energiskt försök att åter få igång ordboksarbetet, som hade avstannat.

Men Beskow var också hovman, en omständighet som på många sätt var till nytta för Akademien. Han fick Karl XIV Johan (1818–44) att intressera sig för Akademien, och kungens välvilja tog sig uttryck i bl.a. donationer och instiftande av ett pris, det s.k. Kungliga priset.

Akademien överlät 1835–41 sitt tidningsprivilegium till regeringen, som gjorde Posttidningen till sitt officiella organ. Tidigare hade Akademien på det hela taget stått utanför politiken, men nu blev dess tidning ett regeringsorgan, avsett som motvikt mot oppositionspressen, och bland dess främsta skribenter befann sig Akademiens ständige sekreterare, Beskow. Det liberala partiet kom därför att betrakta Svenska Akademien som en konservatismens högborg, och Akademien blev både i riksdagen och i den liberala pressen utsatt för häftiga angrepp.


Den senare delen av Beskows sekretariat blev en lugnare period i Akademiens historia. Någon häftigare polemik med den liberala pressen förekom knappast. Akademien ansågs inte längre vara en "politisk" institution, och förhållandet till riksdagen förbättrades betydligt. De goda relationerna till kungahuset från Karl XIV Johans dagar bestod också under Oscar I:s (1844–59) och Karl XV:s (1859–72) regeringar. Även hos allmänheten tycks Akademien ha återfått en del av sin popularitet.

Det vardagliga arbetet i Akademien försiggick under ganska enkla förhållanden. För de enskilda sammankomsterna hade man ännu inte fått några egna lokaler, utan man sammanträdde fortfarande på olika håll i slottet. Så småningom började man dock i stället samlas i Beskows hem. Bland Akademiens göromål dominerade främst ordboken och granskningen av tävlingsskrifterna.

I oktober 1868 avled Beskow efter att på många sätt ha varit Svenska Akademien till stor nytta. Efter hans död skrev en av ledamöterna i ett brev: "En sådan sekreterares och ledamots bortgång är för Akademien ett hjärtslag. Med Beskow är icke blott ett liv borta, men en epok slutad."