Svenska Akademiens logotyp

Tal av Akademiens direktör herr Wästberg

Mången gång inleder direktören vid detta bord sitt tal med en återblick. Till exempel så här:
    1813, för tvåhundra år sedan, utkom Jane Austens Pride and Prejudice. På en lista över den tidens bästsäljare finns Jane Austen med, alla de övriga är glömda. Slutsats: All konstnärlig verksamhet är oförutsägbar, i ständig jäsning.
    För etthundra femtio år sedan just i december uppfann Alfred Nobel dynamiten och det ledde till Nobelpriset vilket nog smäller minst lika högt.
    Läsning har varit ett aktuellt ämne dessa dagar. Herbert Tingsten uppgav att han läste fyrtio tusen sidor om året. Det är faktiskt inte så mycket: hundratio sidor per dag. Jag är lika beroende som han av denna ostraffbara last. En särskilt enveten läsare var hertigen av Charost. Han ägde det palats i Paris som idag hyser brittiska ambassaden. Där hörde jag hur han syntes försjunken i läsningen av en bok medan man ledde honom till giljotinen. Innan han lade huvudet under bilan vek han ett hörn i boken för att markera var han slutat läsa.
    Fast jag inte längre på barns vis slukar böcker, fortsätter de att sluka mig. Jag är glad att ha mycket kvar att läsa. Böcker är som nybryggt te och jag själv en pratsam, kultiverad äldre dam. Jag har läst böcker uppe i ett träd, med ficklampa i en skrubb på sommarnöjet, i alla slags gömställen. Och när man behöver det är böckerna själva gömställen som stänger en dörr mot omvärlden men lämnar en ljusspringa vid tröskeln.
    Stora konstnärer kan hos läsarna väcka en känsla att det inom dem göms oförverkligade möjligheter. Betydande dikt är större än vår förmåga att förstå den. Men det är som tolkar vi inbjuds till festen. Läsaren, lyssnaren vidgar texten, spårar resonanser, blir en medarbetare och sammansvuren genom att förvandla fakta till metaforer, prosa till poesi. Släktskap uppstår och förs vidare i nya former.
    Carl Christoffer Gjörwell, Love Almqvists svärfar och kanske vår litteraturs störste läsare, ville tillägna sig författarens själ och utsätta sig för vällusten ”att uttömma bokens hela sinne, att se genom floret, d.ä. att se vad författaren tänkt och velat men icke kunnat säga: att bliva liksom hemmastadd med honom eller hans alldeles förtrogne vän”. Och detta helst ”i en vacker avsides boning, vid en skön utsikt, under en bekymmerslös stilla stund”.
    Kanske är litteraturens kraft stark som kärlekens. Den får oss att se den älskade på nytt i hennes glans, den lär oss att öva känslor och aldrig gå döda genom en dag utan skynda oss att leva. Eller med Virginia Woolf: ”Läsandet av böcker (som Kung Lear, Emma, Proust) tycks verkställa en slags starroperation på sinnena. Efteråt ser man skarpare, världen har blivit fri från en täckande hinna och fått ett intensivare liv.”
    Litteraturen vägrar att ge entydiga svar utan visar människan mellan ordningens lockelse och frihetens börda, mellan trygghet och utsatthet. I läsandet hamnar man någon annanstans än man planerat och ser hur det främmande och det igenkännliga möts i imaginära landskap.
    Läsa är att komma underfund med att någon varit där före mig och gett ord åt det jag bara trott mig stamma fram. Läsa är att bryta tystnaden utan att behöva säga något. Läsandet är en lek som vidgar ens existentiella areal och en form av salighet som inte kräver någon lön. Det är också ett arbete att tränga in i det svårtillgängliga och upprätta ett förbund med texter som först verkar avvisande men kan bjuda på fantasirikedom och en språklig skönhet.
    Läsandet kräver större aktivitet än de entydiga bilder som mer än någonsin omger oss. Om ett hus fotograferas på film ser vi alla samma hus. I en roman ser varje läsare huset lite annorlunda framför sig. Var och en av oss tolkar en dikt, en berättelse på sitt sätt. Litteraturen är inte manipulativ såsom bildmedia kan vara. En roman är inget fönster mot världen som då träder fram på papperet med oförändrad innebörd. Det är brytningarna i glaset som är det intressanta.
    Ett litterärt verk kan inte avkrävas besked om sin innersta drivkraft eller yttersta konsekvens. Varje publicerad rad är en social handling. Men litteraturen är för den skull ingen variant av sociologi eller samhällsvetenskap. Det är ovisst om skönlitterära författare är nyttiga – eller om det är deras onyttighet som gör dem nödvändiga.
    Enligt Ivar Lo-Johansson har författaren två uppgifter: att hålla det konstnärliga skriftspråket levande och revoltera mot förtrycket. En annan av litteraturens uppgifter är att hjälpa människor att förstå sin egen natur och få dem att inse att de inte är maktlösa. Därför drabbar censuren inte bara författarna utan allra mest läsarna. Om en läsare förvägras en bok förnekas hans rätt att veta och upptäcka. Michel Tournier har påpekat: ”I ett land där poeterna är tystade eller drivna i exil finner man oundvikligen husmödrarna köande utanför butikerna.”
    Med en del av vår själ är vi medborgare i det påhittade rike där litteratur, konst och musik är provinser och där de stora verken höjt sig till flykt ovan sin tid och sina skapare: de handlar om människans tragiska villkor och de vittnar långt över Västerlandets gränser om frihet och tolerans även då de återger bilder av lidande och förtryck.
    Spåren vi letar efter söker upp oss till slut. Några av de bästa resorna och de bästa böckerna är återbesök och ter sig i efterhand som omlastningsplatser i tillvaron. När jag blickar tillbaka ser jag gropar i jorden och påminns om de pålar som cirkussällskapet slet upp innan det färdades vidare med apelsinröda glödlampor på flätade sladdar och med trasiga program och outnyttjade fribiljetter kvar på platsen.
    Böcker är verktyg både för att förstå världen och för att hänföras av hur orden bär oss mellan tid och rum. Om vi begär mycket av litteraturen ger den mycket åter genom sin mångtydighet, sin brist på bestämda besked, sin tankeväckande tvekan. När annat gått förlorat är det värt att leta upp de böcker vi har älskat mest och återse de lysande skuggor som ännu andas fritt i vår syrefattiga civilisation.
    Som Bo Carpelan skrev: ”Diktens mening: att upphäva tyngdlagen. Att lyfta några centimeter över trasmattan.”  

*

För två månader sedan avled konstvetaren och essäisten Ulf Linde, ledamot av denna akademi sedan 1977. Hans minne och gärning kommer att tecknas av den som nästa år utses till hans efterträdare.

Högtidssammankomster genom åren

2013

Svenska Akademiens årshögtid firades fredagen den 20 december i Stora Börssalen i närvaro av DD MM Konungen och Drottningen, HKH Kronprinsessan Victoria, HKH Prins Daniel, HKH Prins Carl Philip, HKH Prinsessan Madeleine samt herr Christopher O’Neill med uppvaktning jämte en talrik samling åhörare.

Vid sammankomsten, som började klockan 5 e.m., var närvarande av Akademiens ledamöter Akademiens direktör herr Wästberg, Akademiens kansler herr Allén, Akademiens ständige sekreterare herr Englund, fru Lotass, herr Ralph, herr Olsson, herr Malmqvist, herr Riad, herr Svenbro, herr Lindgren, fru Lugn, herr Espmark, herr Engdahl och fru Frostenson.

Akademiens direktör öppnade sammankomsten med ett tal, där han bland annat betonade glädjen av och lusten i läsandet och litteraturens kraft och betydelse. Direktören konstaterade att ”Betydande dikt är större än vår förmåga att förstå den. Men det är som tolkar vi inbjuds till festen. Läsaren, lyssnaren vidgar texten, spårar resonanser, blir en medarbetare och sammansvuren genom att förvandla fakta till metaforer, prosa till poesi”. Direktören framhöll vidare att ”Kanske är litteraturens kraft stark som kärlekens. Den får oss att se den älskade på nytt i hennes glans, den lär oss att öva känslor och aldrig gå döda genom en dag utan skynda oss att leva”. Direktören avslutade denna läsandets lov med att säga att ”Böcker är verktyg både för att förstå världen och för att hänföras av hur orden bär oss mellan tid och rum.”
Läs direktörstalet »

Direktören tillkännagav därefter, att Akademien med sin höge beskyddares medgivande till ny ledamot i ledigheten efter herr Ahnlund hade valt och kallat litteraturvetaren, professor Sara Danius. Denna infördes av ständige sekreteraren och höll sitt inträdestal, vilket besvarades av direktören.
Läs inträdestalet »
Läs direktörens svarstal »

Därpå gick ordet till herr Espmark, som läste några nya dikter.
Läs de nya dikterna »

Direktören tillkännagav därefter, att årets minnespenning, utförd av konstnären Peter Linde, var ägnad konstnären och artisten Carl Fredrik Hill. Den grekiska inskriften lyder i svensk översättning ”Eldens blomning”. Minnesteckningen var författad av herr Svenbro, som läste ett utdrag därur.
Läs utdraget ur minnesteckningen »

Efter detta gick ordet till fru Frostenson, som läste ett avsnitt ur sin nya bok ”Tre vägar”.
Läs utdraget ur boken »

Slutligen överlämnade direktören ordet till Akademiens ständige sekreterare herr Englund, som föredrog följande berättelse:

Språket är inte bara det vackraste vi har, det är kanske också det märkligaste vi har. Det är inte givet varifrån det mänskliga talet härrör. Ur ett evolutionärt perspektiv är dock svaret självklart. Det är framsprunget ur någon nytta. Men vilken?
    Darwin var själv förbryllad. Det är ytterst få arter på denna jord som har förmågan att skapa den enorma variation av ljud som krävs. De enda som kan tävla med människan på detta fält är fåglarna, och Darwin lekte med idén att här kanske fanns en parallell: precis som dessa bevingade varelser brukar sin sång till enkel kommunikation, särskilt för att finna och inte minst för att imponera på en tänkbar partner, skulle även talet ha givit de mer lyckligt lottade människorna en liknande nytta i deras försök att fortplanta sig.
    Talet som människans motsvarighet till påfågelhannens stjärt? Jo, jag tackar jag. Tyvärr finns det ett otal invändningar.
    En av dem härrör från observationer av sångens variationer hos den vitgumpade bronsfinken – som lever vild i Sydostasien – och dess nära släkting, den domesticerade måsfinken. Den vilda bronsfinken har en liten och föga märkvärdig repertoar, medan den tama måsfinken har, under de cirka 250 år den hållits som burfågel, utvecklat en fantastisk sångförmåga, trots att det man avlat den för är dess fjäderdräkt. Det är något som inte stämmer här. Låt mig så småningom återkomma till finkarna.
    En annan invändning härrör från talet självt. Språket är helt enkelt för rikt och underbart komplext för att vara en produkt av en mekanism så rak och enkel som det naturliga urvalet. Se bara på det språk vars vård varit denna församlings huvudobjekt ända sedan grundandet år 1786! Hur många ord har svenskan? Ja, nära nog hur många som helst – precis som de flesta andra språk. Just därför att nya hela tiden tillkommer. I Nusvensk frekvensordbok finns det en miljon löpord, som svarar mot 70 000 olika ord, i SAOL har vi 125 000 uppslagsord från nutiden och i SAOB, vår historiska ordbok, kommer det i slutversionen att finnas runt 600 000 ord från de senaste 500 åren.
    Bara det att SAOB finns är en kärleksförklaring till detta vårt språk, och vi är glada att kunna säga att arbetet, tack vare storartade insatser av vårt folk nere i Lund, löper enligt plan. Första delen av band 37 kommer att gå av trycket om ett halvår. Någon sade till mig, på tal om att detta märkvärdiga projekt varit igång ända sedan 1880-talet, att åsynen av det var som att se familjens älskade sköldpadda långsamt kravla sig fram över en gräsmatta, på jakt efter en fjärran tomat. Men jag vill bara säga att den där tomaten kommer allt närmre, och på den står ”2017”, det år då bokstaven Ö skall vara uppnådd och avhandlad.
    Ännu ett vältaligt belägg för vårt språks rikedom och komplexitet finner vi i ett annat av Akademiens språkliga projekt, eller rättare sagt en avläggare till det. Jag talar om ”SAOLhist”, som är en för alla öppen databas på webben, där man kan söka på en rad olika sätt i en rad olika upplagor av vår ordlista – från den första, utgiven 1874, till den trettonde, som kom ut 2006 – och i detalj skåda den ständiga rörelse som är det levande språket. Denna fascinerande materia har även förevisats vid seminarier på bokmässorna i Göteborg och Helsingfors.
   Ett annat seminarium under den svenska bokmässan handlade för övrigt om årets volym av Minnesbiblioteket, Per Daniel Amadeus Atterboms intelligenta minnesteckning över den kände 1600-talsvetenskaparen Olof Rudbeck, uppläst i denna sal på detta datum för 166 år sedan. Rudbeck blev i samtiden hyllad och av eftervärlden förlöjligad för sin Atlantica, där huvudtanken som vi vet är att all civilisation och all kultur egentligen har sin rot i Sverige, och där han bland annat anser sig kunna bevisa att Platon kände till Gamla Uppsala i detalj och att det forna Egyptens Thebe är uppkallat efter Täby. Alla tider har sina fixa idéer, för vilka man är beredd att offra allt, inte minst sanningen, alltid beredd att – med Gibbons ord – dyrka de gudar man tidigare bränt och bränna dem man tidigare dyrkat. Rudbecks Atlantica kan för övrigt vara ett memento för ett land som inte sällan sett sig som ett vackert föredöme för hela världen att beundra och imitera – så var det i alla fall fram till den senaste PISA-undersökningen.
    Låt mig få citera något litet ur Atterboms bok: ”Litteraturens historia är, vid fråga om lärda monomanier, på ännu ett sätt lärorik: hon visar, att den förbryllning, som av sådana uppkommer, leder svärmeriet för negation och hyperkritik till ingalunda mindre yrande drömmar, än svärmeriet för ett omått av positiva antaganden.”
    Akademien är tämligen luttrad vad gäller negation och hyperkritik, till den grad att det kändes en smula omskakande att se årets val av Nobelpristagare mötas av enhälligt bifall från jordens alla hörn. På visst håll gick det onekligen att förnimma att man var besviken på att det ej fanns något att vara besviken över, men det går säkert att hämta igen detta något annat år. Det sägs inte sällan om litteraturkritiker att de bara är misslyckade författare, men man måste i rättvisans namn komma ihåg att detta gäller även för många författare.
    Dock ingalunda för dem som vi under året valt att belöna. Det är en av Akademiens viktigaste och mest tacksamma sysslor, detta att uppmuntra och prisa människor som gjort imponerande och minnesvärda insatser i och för vår litteratur och vårt lärda liv. Och det är sekreterarens angenäma plikt att under denna högtid nämna dessa personer vid namn, och ett antal av dem finns med oss här i kväll i salen.

  • Kungliga priset instiftades av Karl XIV Johan och anvisas fortfarande av Hans Majestät. Priset, som utdelas för förtjänstfulla insatser inom något av Akademiens intresseområden och uppgår till 60 000 kronor, har i år tilldelats Jan Håfström.
  • Bellmanpriset, instiftat 1920 av Anders och Emma Zorn och avsett att hedra en verkligt framstående svensk skald, har med 250 000 kronor tillerkänts Eva-Stina Byggmästar.
  • Svenska Akademiens språkforskarpris på 250 000 kronor, som delas ut för att hedra en verkligt framstående svensk språkforskare, har tilldelats Björn Lindblom.
  • Kellgrenpriset utgår ur den Gierowska donationen och utdelas för betydelsefull gärning inom Akademiens hela verksamhetsområde. Priset har i år med 200 000 kronor tillfallit Maciej Zaremba.
  • Gerard Bonniers pris skall tilldelas författare verksamma inom Akademiens intresseområde. Till mottagare av årets pris, som uppgår till 200 000 kronor, har utsetts Tore Frängsmyr.
  • Ur Gerard Bonniers donation utgår även stipendier till unga, lovande författare. De har i år tillfallit Linda Boström Knausgård och Johanna Holmström med 50 000 kronor var.
  • Svenska Akademiens Finlandspris, som utdelas för värdefulla insatser inom Finlands svenskspråkiga kulturliv, har med 100 000 kronor tilldelats Gunvor Kronman.
  • Stipendiet ur Lena Vendelfelts minnesfond skall tilldelas diktare som söker hävda och värna rent mänskliga värden. Till mottagare av årets stipendium på 60 000 kronor har utsetts Marie Lundquist.
  • Svenska Akademiens pris för introduktion av svensk kultur utomlands har tillfallitElena Balzamo och þorarinn Eldjárn med 40 000 kronor vardera.
  • Ur Karin och Arthur Elgstrands donationsfond utdelas Stipendium till Harry Martinsons minne. Stipendiet, som denna gång avser värdefulla insatser för svenska språket, har med 60 000 kronor tillerkänts Lars Olof Delsing.
  • Ur Akademiens egna medel har belöningar på vardera 60 000 kronor tilldelats Urban Andersson, Tua Forsström, Vera Gancheva, Rose-Marie Nielsen, Per Wirtén ochKajsa Öberg Lindsten. Dessutom belönades Njörður Njarðvik med 100 000 kronor ur samma medel.
  • Därutöver har extra pris under året tilldelats Ronny Ambjörnsson och Ola Larsmomed 100 000 kronor vardera, Kurt Mälarstedt med 80 000 kronor och Per Helge med 60 000 kronor.

Tidigare i höst har Akademien tilldelat Fredrik Nyberg Lydia och Herman Erikssons stipendium på 100 000 kronor,

  • Anna Hallberg Kallebergerstipendiet på 50 000 kronor,
  • Karl Dunér Svenska Akademiens teaterpris på 75 000 kronor samt
  • Jenny Andreasson, Livia Millhagen, Shanti Roney och Teatr Weimar Carl Åkermarks stipendium till förtjänta artister inom svensk teater med 50 000 kronor vardera.

 Under våren utdelades följande belöningar:

  • Svenska Akademiens nordiska pris, som utgår ur den Gierowska donationen, till Sofi Oksanen med 350 000 kronor vid en ceremoni i Börssalen den 10 april,
  • Doblougska priset med 150 000 kronor var till Lars Jakobson och Sara Stridsberg, samt, i enlighet med den norska nämndens förslag, till Torgei Rebolledo Pedersenoch Karin Helga Moe,
  • Margit Påhlsons pris på 180 000 kronor för viktiga insatser för svenska språket tillBritt-Louise Gunnarsson,
  • Svenska Akademiens språkvårdspris på 80 000 kronor till Anna-Lena Bucher,
  • Svenska Akademiens stipendium till postdoktorala språkforskare med 50 000 kronor vardera till Ann Blückert och Rudolf Rydstedt,
  • Gun och Olof Engqvists stipendium på 160 000 kronor till Torbjörn Elensky,
  • Signe Ekblad-Eldhs pris på 125 000 kronor till Kristian Lundberg,
  • Axel Hirschs pris med 120 000 kronor vardera till Ingrid Carlberg och Anders Jarlert,
  • Svenska Akademiens essäpris på 100 000 kronor till Gunnar D. Hansson,
  • Schückska priset på 100 000 kronor till Mats Jansson,
  • Eric och Ingrid Lilliehööks stipendium på 100 000 kronor till Janina Orlov,
  • det nyinstiftade Johan Lundblads pris på 80 000 kronor, som avser att belöna ett förtjänstfullt och av god stilkonst präglat arbete inom äldre historia eller klassisk filologi, till Johan Tralau,
  • Zibetska priset på 70 000 kronor till Cecilia Falk,
  • Svenska Akademiens gustavianska stipendium på 50 000 kronor till Johanna Ilmakunnas,
  • ett stipendium på 40 000 kronor ur den Gierowska donationsfonden till Lars Burman,
  • Svenska Akademiens översättarpris på 60 000 kronor till Madeleine Gustafsson,
  • Svenska Akademiens tolkningspris på 60 000 kronor till Janny Middelbeek-Oortgiesen,
  • Stiftelsen Natur och Kulturs översättarpris med 40 000 kronor var till Laura Cangemioch Ulla Ekblad-Forsgren,
  • Karin Gierows pris på 80 000 kronor var till Ingemar Fasth och Marcia Sá Cavalcante Schuback,
  • anslag ur Fonden för forskning i modern svenska och för svensk språkvård till Carla Jonsson och Ulla Stroh-Wollin med 60 000 kronor vardera,
  • Anna Sjöstedts resestipendium på 30 000 kronor samt dessutom en månads vistelse i Akademiens lägenhet i Berlin till Fabian Kastner,
  • Svenska Akademiens bibliotekariepris på 50 000 kronor till Sara Hagström Andersson samt 30 000 kronor till biblioteket där pristagaren har sin huvudsakliga gärning,
  • samt slutligen Svenska Akademiens svensklärarpris till Theres Brännmark, Marie Trapp och Björn Westerström med 50 000 kronor vardera samt 30 000 kronor till var och en av de skolor som är pristagarnas arbetsplatser.

Både bibliotekariepriset och svensklärarpriset är kära för Akademien, eftersom det faktiskt handlar om att uppmärksamma sysslor av central, ja, avgörande betydelse för vårt språk och vår kultur. Ett annat uttryck för detta vårt engagemang är även det stora symposium om läsning och litteratur som vi anordnade i denna sal i början av november. Vi är en institution vigd åt ”Svenska Språkets renhet, styrka och höghet”, och vi känner att vi vill, vi kan och vi måste göra mer. Den senaste PISA-undersökningen visar på en skola på väg mot ruin. Man fylls av en underlig blandning av minnesförlust och déjà vu. Det känns som om vi glömt detta tidigare: hur ideologiska fixa idéer tillåts göra kål på sans och förnuft, och hur elever, särskilt de från mindre gynnade hem, blir till kanonmat.
    Här bjuds inga enkla lösningar, men varför förvånas över att läskunnigheten sjunker när det som är läskunnighetens yttersta bas, kulturen och de humanistiska vetenskaperna, marginaliserats av ett krasst och inskränkt nyttotänkande?
    Och här återvänder vi, osökt, till finkarna jag nämnde inledningsvis. Någon minns kanske att den tama varianten, måsfinken, bara på några hundra år utvecklat en sång som vida överträffar dess vilda kusiners. Sångförmågan hade ej att göra med att vinna något för dessa fåglar, utan snarare med det motsatta. När finkarnas liv ej längre styrdes enbart av överlevnadens krav, kunde de utveckla något vackert som funnits där tidigare som en möjlighet men som då hållits tillbaka – av nyttan.