Tal vid Svenska Akademiens Nobelbiblioteks hundraårsjubileum, 2001 

av herr Wästberg

Umberto Eco har sagt att biblioteket är den enda tänkbara symbolen för Gud, för något som sammantaget är större än allt vi kan åstadkomma var och en för sig.

Det är också lätt att likna biblioteket vid en Black Box, den svarta lådan som rymmer det mest essentiella, den hemlighet som då den tolkas rätt visar en färdväg, en väderlek, omständigheter som alla beskriver var vi vid en viss tidpunkt befinner oss i tillvaron. Den svarta lådan innehåller det vi önskar ska överleva längst: språket, det som gör oss till människor.

Hjalmar Söderberg tog det mindre högtidligt. För honom var ett bra bibliotek ett ställe där man kunde bläddra i adresskalendern medan man vilade sig. Flertalet bibliotek narrar annars en mängd fattiga syndare på avvägar, sade han, ty man ska inte läsa allt. Hans samtida Claes Lundin menade att ett bibliotek är ett angenämt trappistkloster med frihet i allt utom i rätten att högljutt framföra sin mening.

Men jag minns DN-journalisten Eva von Zweigbergk som, då hennes man pensionerades och undrade vad han nu skulle ta sig till, rådde honom att gå till Kungl. biblioteket: ”Där kan du prata hela dan med folk du känner.” 

Mina bibliotek är mina universitet: Sigtunastiftelsen och Widener Library i Harvard hade i min ungdom det gemensamt att man fick ströva fritt i lagret. Jag glömde vad jag borde läsa till förmån för böcker jag slumpvis fick syn på under ändlösa strövtåg mellan hyllor. En gång blev jag instängd i sex timmar i Widener en natt; jag tyckte mig vara i en ovanligt trevlig dröm. På Sigtunastiftelsen hade jag nyckel och kunde, om lusten föll på, gå upp mitt i natten för att studera missionärers rapporter från 1890-talets Kamerun.

Bibliotek ska vara platser att vistas i, inte bara att springa in i för att låna och lämna tillbaka. Nobelbiblioteket är förvisso en plats där man kan slå sig ner och mer än så; anblicken av enstaka ledamöter av Svenska Akademien, omslutna av läderfåtöljens sömngivande värme, har fått mig att inse att detta är en plats med ett betydligt mått av inomvärldslig trygghet. Härifrån jagas varje niding ut och tjuvar möter sin överman i den allsidige Juan Iborra.

Till Nobelbiblioteket kom jag rätt sent i livet. På Märta Wesséns tid – var det 1965? fick jag i uppdrag att skriva ett utlåtande för Nobelkommittén om den afrikanska litteraturen på engelska och franska – till ett arvode av 50 kronor per A4. Jag fick aldrig någon reaktion på mitt opus – annat än indirekt, många år senare, då Wole Soyinka, den jag starkast hade framhävt, fick Nobelpriset.

Anders Ryberg kände jag och hans närvaro gjorde att Nobelbiblioteket inte verkade så slutet eller förnämt som det nog gör på en del besökare. Det stängde tidigt på torsdag eftermiddag, bokhögar som verkade intensivt lockande placerades till ledamöters gagn ut på det stora bordet, och jag önskade att jag hade fått se vad det var för böcker. Det kan man nu, inte då. Tidskrifterna längs alla väggar, de anställdas viskande samtal, Storkyrkans dämpade klockor – allt påminde mig om klubbar i London som Garrick och Saville, tillflykter undan bruset, bullret, den rastlösa trafiken.

Och det är så ett bibliotek i min smak ska vara: ett belevat intellektuellt hem. Det ska likna ett eftertankens och besinningens rum, en andlig värmestuga. Sådana bibliotek finns också litet varstans, ofta på kulturinstituten, det polska, franska, italienska, eller Musikmuseets bibliotek i det gamla Kronobageriet vid Sibyllegatan.

Läsestuga är vad vårt Nobelbibliotek kunde kallas. Uttrycket var vanligt förr. I Föreningen för folkbibliotek och läsestugor, länge skött av en av Akademiens gynnare Axel Hirsch, låg de första läsestugorna vid Inedalsgatan, Döbelnsgatan, Åsögatan och Hornsgatan. De spreds över landet och de författare som vid sekelskiftet var de mest utlånade är Emilie Flygare-Carlén, Sven Hedin, Jack London, Pierre Loti, Rider Haggard – men även John Ruskins Huru vi rätt skola förstå konsten. Viktor Rydbergs dikter var de oftast reciterade i sekelskiftets studiecirklar. Kring 1920 efterträddes han av Dan Andersson, och de mest omtyckta författarna var då Upton Sinclair, Romain Rolland, Fabian Månsson, Martin Koch och så alltjämt Strindberg och Selma Lagerlöf.

Ett annat ord för en plats där man tillåts dröja bland böcker är läsesalong. En sådan ligger i Kulturhuset och på samma plats, i hörnet av Klarabergs- och Beridarebansgatan, fanns en läsesalong långt tidigare. Man släppte tjugo öre i en plåtbössa, slog sig ner i ett rum med alla tänkbara tidskrifter eller strövade mellan hyllorna för den nya litteraturen. Ett biträde skyfflade kol i kaminen och en dam bakom lånedisken avrådde flickor från att läsa Hjalmar Söderberg, Artur Möller och Anatole France. Expeditionen för hemlån sköttes på 1890-talet av Tor Hedbergs syster Valborg.

Låt oss återvända till Nobelbibliotekets stadsdel! Bernadottebiblioteket är oöverträffat vackert. Där kan man studera vad exempelvis prins Erik och drottning Louise läste: mycken engelsk underhållning och en del Kipling. Strindberg arbetade i sin ungdom i Riksbiblioteket i västra slottsflygeln, där besökare till sitt förfogande hade en bibliotekspäls mot kylan. Den användes dock ogärna, eftersom den var ”bebodd”. Strindberg kallade biblioteket ”en enskild asyl för de lärda, ett litterärt aristokratiskt gubbhus”.

I Gamla stan hittar vi mot Tyska Brunnsplan stadsbibliotekets trivsamma filial, Utrikespolitiska institutets bibliotek i det ståtliga Lejonsköldska huset och Postmuseets överraskande intressanta bibliotek vid Lilla Nygatan.

Svenska Akademien var i Strindbergs ögon ”en löjlig institution, sammansatt av aderton goda vänner – – – inte en sammanslutning av diktare utan snarare en klubb av fint folk, exministrar utan namn, okända amatörer och en  mötesplats för biskopar och kyrkoherdar, valda på en höft. – – – – Den liknar mera ett jesuitseminarium än en akademi för en av de sju sköna konsterna.” Ja, vad skulle Strindberg ha yttrat idag om han funnit att över en fjärdedel av de aktiva ledamöterna är katoliker?

Akademien sålde under en nedgångsperiod i mitten av 1800-talet sina möbler och sitt porslin, likaså de brännvinsglas som nu åter är på plats i Den Gyldene Fredens Bellmansrum. 1873 gav man sitt bibliotek till Stockholms högskola. Dess bättre förändrades läget då Nobelbiblioteket kom till år 1901; det var ju nödvändigt att höja den begränsade bildning i samtida världslitteratur som ledamöterna då besatt. Mycken Nobelläsning anförtroddes då för tiden en skara specialister; den stundom i röd fez klädde slavisten Alfred Jensen är ett lärdomsöde värt sin egen levnadsteckning. Och de böcker som ledamöterna tog del av gjorde dem oftare skrämda och chockerade än förtjusta. Det är nog annorlunda nu, mycket annorlunda.

Nyttan av detta i Europa enastående bibliotek är för oss i Svenska Akademien lika uppenbar som lätt svindlande. Hit insamlas alla tänkbara upplysningar om världslitteraturens storheter och om udda figurer i periferier som inte behöver vara geografiska. Här görs listor, beställs expertutlåtanden, rekvireras på diskreta vägar romaner, dikter och avhandlingar.

För att tala i egen sak som storläsare: jag är varje vecka glad och tacksam för de tjänster jag åtnjuter, vare sig jag skriver en minnesteckning, en essä eller ett tal i något ämne. Jag gissar att jag lånar uppåt åttahundra volymer per år. Jag hade för länge sedan tvingats lära mig åtskillig datateknik för att få tag i dessa, om jag inte – bortskämd och privilegierad – hade lyckan att över disken, i personliga möten och inte via blinkningar från en skärm, få så mycken hjälp och stimulans att jag börjat tro att Nobelbiblioteket är del av det Atlantis som havsarkeologer lär ha spårat i de djup som måhända liknar vårt obestämt skapande undermedvetna.

Från mig och från Akademiens ledamöter ett varmt tack till alla er som arbetar här; och hoppas att ni, inte bara denna jubileumsdag, känner vilken meningsfull insats ni gör!