Svenska Akademiens logotyp

Tal av Akademiens direktör, herr Ralph

 

»Jag ser dig.»

Ja, ni hörde rätt. »Jag ser dig», var det.

Utsagt i isolering ger detta yttrande ett underligt intryck. »Jorden är rund» eller »Fiskar andas med gälar» är nästan lika korta utsagor, men de meddelar något. Uttalade utan förvarning är även dessa satser kanske förbryllande, men egentligen inte som satser. De har ett eget begripligt innehåll.

Det har visserligen satsen »Jag ser dig» också. Vad som sägs är att den som kallar sig »jag» med synen uppfattar den som kallas »dig». Så långt är allt gott och väl, men betydelseinnehållet i detta påstående är magert, och det krävs ett tydligt sammanhang för att yttrandet skall bli meningsfullt. Som ensam kommentar skapar det mer förvåning hos åhöraren än det väcker föreställningar om en fattbar verklighet.

                                                                                                            *

Ett sammanhang där en sats som »Jag ser dig» genast blir fullt naturlig har många av oss rikligt med aktuell erfarenhet av sedan något år tillbaka. I samband med att fysiska möten mellan människor började ransoneras under förra vintern och detta predikament sedan dess varit rådande, har allt fler av oss varit hänvisade till att umgås via datorer. Vi har alla vant oss vid att se oss själva uppradade på en bildskärm som frimärken på olika rikt frankerade kuvert.

Men nu var det inte »Jag ser mig» utan »Jag ser dig» det gällde. När vi försöker koppla upp oss till gemensamma digitala möten, händer det ofta att vi märker att någon är på väg att ansluta sig. Ibland hörs man först utan att synas, andra gånger saknas ljudet. Då kommer ofta uppmuntrande bekräftelser av typen »Jag ser dig» eller »Nu hörs du» och liknande väl till pass.

Allt eftersom mobiltelefonerna blev en självklar del av vårt vardagsliv, började man också lokalisera varandra fysiskt ute i vimlet, när sådant ännu förekom, genom en telefonpåringning: »Var är du egentligen?» — och så lotsas man av den andre i rätt riktning, tills reaktionen blir just: »Jag ser dig».

Annars har väl yttranden som »Jag ser dig» lätt givit orwellska associationer. George Orwells dystopiska roman 1984, publicerad 1949, om hur det skulle kunna se ut trettiofem år senare med övervakning och storebrorsmentalitet från statsmakternas sida, är inte längre någon framtidsvision i samma utsträckning. Det har gått ytterligare drygt trettiofem år sedan vi fick facit angående året 1984, och vi har nästan vant oss vid övervakning i många sammanhang. Och trots att mängder av människor själva har haft underbara, omtänksamma äldre bröder, har »storebror» ofelbart kommit att framkalla obehagskänslor så fort beteckningen lämnat den familjära sfären och satts in i ett samhällsperspektiv.

Mera oskyldigt, stundom rentav kärleksfullt, kan »Jag ser dig» vara en varning till den femåring som står med händerna i kakburken. Förvånansvärt snabbt lär sig människobarnen inse — i praktiken — att språket inte bara förmedlar de betydelser som orden tycks bära. Den femårige målinriktade kaktjuven är just i det läget inte angelägen om att »bli sedd» och drar sina slutsatser av yttrandet, särskilt om det åtföljs av olika, bara delvis språkliga, signaler, såsom ett uppmärksamhetspåkallande »Ajajajaj», eller paralingvistiska komplement som åtbörder och lätt hotfulla eller avvärjande ljud.

                                                                                                                *

En annan typ av språkliga yttranden som formellt har en viss betydelse men framför allt har en särskild funktion som inte alltid uttryckligen framgår av denna betydelse, är hälsnings- och avskedsfraser. De är likaledes språkliga enheter eller sekvenser, som fungerar på olika innehållsplan. Etablerade uttryck som »God morgon», »God dag», »God kväll» osv. innebär bokstavligen att man önskar den andra en god morgon, dag eller kväll, men det kan också vara ett utslag av ren artighet, t.ex. vid ett flyktigt möte, eller en inledning till ett längre samtal. I sådana fall är det attitydmarkeringen i sig, eller själva det meningsutbyte som hälsningsfrasen övergår i, som är huvudsaken. Hälsningen är enbart funktionellt motiverad — man lämnar egentligen ingen information. I längden kan följden bli att de ursprungliga fraserna inte längre kan analyseras i sina beståndsdelar. I ett »Tjena» finns det inte mycket kvar av »Jag är Eder ödmjuke tjänare».

Numera närmar sig de flesta svensktalande varandra med ett koncist »Hej», en hälsningsfras som leder sitt ursprung till Götiska förbundet. Detta var huvudsakligen ett kulturellt, patriotiskt sällskap i romantikens anda, instiftat år 1811 av friherren och fornforskaren Jacob Adlerbeth, som var son till en gustaviansk poet och akademiledamot. De tolv stiftarna, bland dem Erik Gustaf Geijer, var huvudsakligen unga ämbetsmän och officerare, och sällskapets syfte var (och jag citerar) »upplivandet av de Gamla Göters frihetsanda, mannamod och redliga sinne».

Det »Hej» som ursprungligen var ett genomtänkt, ideologiskt betingat tilltal, avsett som ett kort, kärvt och manligt hälsningsord i förment gammal nordisk anda, har blivit allas egendom och en slentrianmässig signal om att man vill inleda ett samtal i tämligen förtrolig ton eller bara att man känner igen varandra.

                                                                                                                       *

Vissa ursprungsbefolkningar i Centralamerika använder på sitt eget nedärvda språk en hälsningsfras som i svensk översättning motsvarar just »Jag ser dig». Detta kan visserligen med tiden också ha konventionaliserats, så att de infödda talarna av dessa språk knappast tänker på den bokstavliga betydelsen längre. Men den verkliga innebörden i frasen är för den skull inte någon kort, kärv och manligt käck hälsning, inte heller har den de orwellska övertonerna; den är inte ens en stillsam åthutning riktad till ett barn på villovägar.

I stället innebär den — även som något urvattnad schablon — en påminnelse om att den tilltalade är sedd. Vikten av att vara sedd har ofta framhållits, inte minst på senare tid. Det är stimulerande att bli uppmärksammad av andra, och detta gäller inte bara små barn i formbar ålder. Alla kan uppskatta en vänlig blick. Det är en ovanligt meningsgivande och vacker hälsningsfras när man påminner andra om att någon ser dem — de är inte ensamma, inte osedda.

För några veckor sedan var det fastetid. Den tredje söndagen i fastan kallades, när latinet var kyrkans språk, »oculi», pluralformen av latinets oculus ’öga’. Tanken bakom beteckningen är att man skall vända blicken inåt och fråga sig: »På vad fäster jag min blick?». I det kyrkliga sammanhanget är det Psaltaren som i psalmen 25:15 ger svaret: »Min blick är ständigt fäst på Herren, det är han som löser min fot ur snaran». I den kyrkliga uttolkningen av fastans uppgift betraktas den som en påminnelse om att liksom vi skall glömma oss själva och våra egna intressen ett tag för att bättre se andra, så fäster Gud sin blick på oss.

Detta kanske inte alla är lika angelägna om, men känslan av att någon ser en och är beredd att ge stöd och hjälp vid behov är helt i linje med människans konstitutiva sociala läggning. Själva blicken, den mänskliga synen, spelar en stor roll. Ögat är själens spegel, brukar man säga. Hälsningsfrasen »Jag ser dig» kan ses som en inbjudan till själarnas förening. Detta är inga småsaker.

»Jag ser dig» är mångtydigt. Som kontextlös fras förblir den det även vid återbruk. Den har använts som boktitel av deckarförfattaren Mari Jungstedt och som titel på en låt av rockbandet Kent, som inpräntar uttalandet ett trettiotal gånger genom omkvädet. Om frasen som deckartitel nog är avsedd att framkalla oroskänsla, är det lika naturligt att en rockgrupp vill skapa positiva vibrationer mellan sig och sin publik.

Vi som i allmänhet agerar utan egentlig publik kan också behöva påminna varandra om att någon annan uppmärksammar oss. Det har det gångna året, med mänskligheten i karantän, visat.

Håll ut. Jag ser dig.

Högtidssammankomster genom åren

2021

Svenska Akademiens årshögtid firades måndagen den 20 december i Stora Börssalen i närvaro av såväl DD MM Konungen och Drottningen som HKH Kronprinsessan Victoria, jämte en samling åhörare. Utbildningsradion var på plats och filmade sammankomsten. Filmen kan ses här »

Vid sammankomsten, som började klockan 17:00, var närvarande av Akademiens ledamöter Akademiens direktör fru Wikforss, Akademiens kansler fru Swärd, Akademiens ständige sekreterare herr Malm, herr Runesson, herr Ralph, herr Olsson, fru Carlberg, herr Riad, herr Svenbro, herr Englund, herr Wästberg, herr Sem-Sandberg, ledamot Mossaed, herr Engdahl samt fru Forsström.

Akademiens direktör öppnade sammankomsten med ett tal i vilket hon påtalade hur den pågående pandemin fått oss att upptäcka hur mycket av våra liv som genomsyras av den sociala kontakten och att få dela upplevelser i samma fysiska rum. Den gamla idén om det ensamma geniet är kanske inte enbart romantisk utan också direkt farlig, särskilt om man rör sig inom den politiska världen. Värdet av fri och öppen dialog kan inte överskattas.

Läs direktörstalet »

Därefter gick ordet till fru Carlberg som vid 2020 års högtidssammankomst invalts på stol fem efter Göran Malmqvist. Då 2020 års högtidssammankomst hölls utan åhörare framförde hon sitt inträdestal nu vid 2021 års högtidssammankomst i stället. Talet besvarades av direktören.

Läs inträdestalet »

Därefter höll herr Sem-Sandberg, som vid 2020 års högtidssammankomst invalts på stol fjorton efter Kristina Lugn, sitt inträdestal, vilket besvarades av direktören.

Läs inträdestalet »

Direktören tillkännagav därpå, att årets minnespenning, utförd av konstnären Peter Linde, var ägnad författaren Emilie Flygare-Carlén. Minnesteckningen var författad av fru Mattson och herr Ralph läste ett utdrag därur.

Läs utdraget ur minnesteckningen »

Slutligen överlämnade direktören ordet till Akademiens ständige sekreterare herr Malm, som föredrog följande berättelse:

Ständige sekreterarens berättelse

Det lär aldrig uppstå konsensus om vad som gör ett ord vackert, men ett ord som ljuder särskilt väl i mina öron är antologi. En antologi kan rymma de mest oväntade iakttagelser, erfarenheter och formuleringar, och när den till exempel består av dikter hämtade från olika författare formar den också en levande, dynamisk väv av olikartade, kanske motsägelsefulla, temperament och världar.

Antologin är en skön företeelse, men även själva ordet är skönt i sitt uttryck av kärleksfull omsorg. Grekiskans anthos betyder ju ’blomma’ och ordets andra del logia är bildad av verbet legein, ’plocka’. Att utge en antologi är att välja ut och plocka de vackraste och mest väldoftande blommorna och sedan låta andra njuta av dem: att läsa en antologi är att ta del av, och vårda, denna gåva.

Verbet legein betyder inte bara ’plocka’ utan också ’tala’, rentav ’läsa’. Det återkommer i ett annat vackert ord: dialogLogos är ’ordet’ i vid mening, inte bara den skrivna bokstavsföljden utan själva innebörden, tanken. Dia- betyder ’genom-’ eller ’mellan-’: dialogen kan förstås som ett utbyte av ord och tankar mellan de talande, men det går också att med SAOB tänka sig att ordet i första hand är baserat på verbet dialegein, ’särskilja’. Betydelsemässigt närmar sig dialog i så fall ett annat ord med grekiskt ursprungkritik, som kan återföras till ett verb med betydelsen ’urskilja’.

Etymologin ger inte alltid en exakt förklaring, men dialogens kraft är ovedersäglig. Platons dialoger ger urscenen för dialogen som ett medium för utvecklande och förlösande av insikt, och den utredande eller undervisande dialogen förblev en central genre långt fram i tiden.

Att tala, läsa, välja ut och urskilja knyts i dialogen till insikt och förståelse av ett slag som uppstår mellan människor och verkar genom människor. Detta ligger i Svenska Akademiens uppdrag. Behovet att utveckla språket som redskap för kommunikation är delvis instrumentellt, riktat mot tydlighet och effektivt kunskapsinhämtande och meningsutbyte. När omsorgen om språket i stället riktas mot litteraturen, förskjuts frammanandet av den andras röst i riktning mot estetiska och existentiella dimensioner. Nobelpriset handlar om världens litteratur och möjligheterna att överbrygga geografiska och kulturella gränser och hinder. Allt i, för och genom dialog. Det är en aspekt av Akademiens arbete som är värd att hålla ständigt aktuell.

Akademien företog i november en resa till Rom för att följa spåren av den heliga Birgitta, drottning Kristina och Gustaf III samt möta påven Franciscus. Birgittas bidrag till kristenhetens samtal är väl känt, Kristinas bidrag till kulturen i både Sverige och Rom är inte lika bekant, och minst känt är kanske att Gustaf III deltog i julmässan i Peterskyrkan år 1783, enligt uppgift den första protestantiska kung som besökte kyrkan.

I egenskap av Akademiens direktör inledde herr Svenbro med ett tal till påven, där han citerade Tomas Tranströmers ”Romanska bågar” och uppehöll sig vid det ökade behovet av dialog i dagens sociala sammanhang, inte minst mellan vetenskap, kultur, politik, samhälle och tro. I sitt svar vidareutvecklade Franciscus detta i hans arbete centrala tema och framhöll ”social dialog som kungsvägen mot en ny kultur”. Medieomvandlingar ställer, tycks det, särskilda krav på omsorg om dialogen. Platon överförde en muntlig kulturs dialogiska urtillstånd till skriftmediet; med dagens digitala medier och plattformar utmanas den ömsesidiga dialogen av aggressiv monolog.

Det är en glädje att detta år kunna hålla en mer eller mindre traditionell högtidssammankomst, om än med kraftigt minskat antal gäster. I pandemins tecken försköts 2020 års högtidssammankomst från december till april, och blev digital. Fru Carlberg och herr Sem-Sandberg tog då sitt inträde, men vi sparade deras inträdestal för att låta dem lysa upp dagens sammankomst.

Akademien har under året vinnlagt sig om antologi och dialog i förening. I augusti utsändes En bro av poesi i en kvarts miljon exemplar, till varje sexåring och som klassuppsättningar för lågstadieskolorna. Sextio dikter, både äldre och nutida, återges där med nygjorda illustrationer av flera av Sveriges främsta barnboksillustratörer, med diskreta frågor som kan vägleda den vuxnas läsning och samtal om dikterna tillsammans med sitt barn eller sina elever. Vuxna som läser antologin på egen hand har också visat en tendens att försjunka djupt i den. Läsfärdighet är central för demokratin, och i den meningen kan läsandet betraktas instrumentellt. Men En bro av poesi erbjuder också möjligheten att inte se ord, meningar och dikter som något som måste avkodas och avverkas, utan som något att stanna upp inför, smaka på, överväga olika innebörder och tolkningar av, som något vi inte måste klara av utan kan återvända till igen och igen. En existentiell läsning snarare än instrumentell, i fortlöpande samtal.

Arbetet med utgåvan har varit dialogiskt i bästa mening. För idé och urval står Ann Boglind och Anna Nordlund, som tidigare utvecklat stödet för skollärare och elever i Litteraturbanken. Boken är utgiven tillsammans med förlaget En bok för alla, och vi har haft ett strålande samarbete också med Skolverket och Läsrörelsen.

Ytterligare en antologi har ingått i årets utgivning, också den tillkommen i dialog mellan röster och konstarter. I klassikerserien har utkommit En svensk visbok. 99 visor och en psalm. David Anthin och Martin Bagge har stått för urval, kommentarer, ordförklaringar och en fyllig introduktion. Visorna kommer med noter, vilket gör att boken fått ett större format än det vanliga. Jag själv hade nöjet att skriva en kortare inledning.

Att Akademiens stiftare Gustaf III var en framstående författare framgår klart av årets andra utgåva i klassikerserien, med titeln Dramatik och vältalighet, i urval och med inledning, kommentarer och ordförklaringar av herr Engdahl.

En skrift om Nobelpriset i litteratur under 2000-talets två första decennier, med titeln Nobelpriset i litteratur – ett nytt sekel och författad av herr Espmark, har utkommit i både svensk och engelsk version. Skriften är en utveckling av herr Espmarks tidigare studie av Nobelpriset i litteratur de första hundra åren.

Med anledning av att Akademien haft sin verksamhet i Börshuset i jämnt 100 år har utgivits Fredric Bedoires Börshuset. Från rådhus till hemvist för Svenska Akademien, också den i givande samarbete med ett nytt förlag, nu LangenskiöldsBo Svenséns bok om Akademiens 200 ledamöter genom tiderna, De Aderton, har utkommit i en tredje upplaga. Årets julbok har titeln Överallt är kärlekens hus och ägnas dikter av Hafez i översättning av ledamot Mossaed och Lars Andersson.

Svenska Akademiens ordbok har utkommit med band 38:2, som omfattar orden från väva till åväxt. En åäng är en äng vid en å och en åkanna är en växt som går att finna i en å, men en åväxt är helt enkelt det som växer på något annat. Ä och Ö framträder under de kommande två åren.

År 2020 syntes en märkbar ökning av antalet besökare på saob.se och svenska.se, där man kan söka i SAOB samtidigt med Svensk Ordbok och Svenska Akademiens ordlista. Ökningen hade en förklaring i rådande pandemi och karantän, men under 2021 när samhället öppnat upp har användningen av de digitala resurserna ökat ytterligare och överstiger nu 2 miljoner sidvisningar per månad. I de siffrorna syns inte den breda användningen i apparna för mobiltelefon, där var och en kan bära med sig både Svensk ordbok och Svenska Akademiens ordlista.

Även de digitala böckerna i Litteraturbanken har blivit mer eftertraktade under 2021: litteraturbanken.se nådde i genomsnitt 780 000 sidvisningar per månad. Över tolvhundra böcker är nerladdningsbara och delningsbara som epubfiler.

De priser och stipendier Akademien delat ut under året är följande.

Kungliga priset instiftades av Karl XIV Johan och anvisas fortfarande av Hans Majestät. Priset, som utdelas för förtjänstfulla insatser inom något av Akademiens intresseområden, har tilldelats Ingvar Björkeson.

Bellmanpriset, instiftat 1920 av Anders och Emma Zorn och avsett att hedra en verkligt framstående svensk skald, har tillerkänts Åsa Maria Kraft.
Svenska Akademiens språkforskarpris, som skall hedra en verkligt framstående svensk språkforskare, har tilldelats Jan-Ola Östman.
Kellgrenpriset utgår ur den Gierowska donationen och utdelas för betydelsefull gärning inom Akademiens hela verksamhetsområde. Priset har i år tillfallit Suzanne Osten.
Gerard Bonniers pris skall tilldelas författare verksamma inom Akademiens intresseområde. Till mottagare av priset har utsetts Lotta Lotass.
Ur Gerard Bonniers donation utgår även stipendier till unga, lovande författare. Dessa har tillfallit Anna Fock och Sara Villius.

Dessutom tilldelade Akademien under hösten

Merete Mazzarella Svenska Akademiens Finlandspris, som utdelas för värdefulla insatser inom Finlands svenskspråkiga kulturliv,
Anneli Jordahl stipendiet ur Lena Vendelfelts minnesfond, som skall tilldelas diktare som söker hävda och värna rent mänskliga värden,
Laura Cangemi Svenska Akademiens pris för introduktion av svensk kultur utomlands,
Kristina Lundblad och Emi-Simone Zawall Svenska Akademiens franska stipendium, som är nytt för året,
Marie Göranzon Svenska Akademiens teaterpris,
Ardalan EsmailiElectra HallmanLindy Larsson och Magdalena Åberg Carl Åkermarks stipendium till förtjänta artister inom svensk teater,
Maxim Grigoriev Lydia och Herman Erikssons stipendium,
Helga Krook Kallebergerstipendiet,
Per Ledin Stipendium till Harry Martinsons minne,
Frida Nilsson Svenska Akademiens pris för barn- och ungdomslitteratur, som är nytt för året,
Thomas Sjösvärd ett forskarstipendium ur Stina och Erik Lundbergs stiftelse samt
Linn Spross Anna Sjöstedts resestipendium.
Därutöver har ur Akademiens egna medel utdelats belöningar till Patrik GöranssonKennet KlemetsMargaretha LindholmAnnika PerssonÅke Smedberg och Eva Helen Ulvros.

Under våren utdelades följande belöningar:

Svenska Akademiens nordiska pris, utgående ur den Gierowska donationen, till Eldrid Lunden vid en ceremoni den 7 april,
Svenska Akademiens Bernadottestipendium till Katrin Ahlgren och Cecilia Hansson,
Doblougska priset till Arne Johnsson och Staffan Söderblom samt i enlighet med den norska nämndens förslag till Kjartan Hatløy och Mona Høvring,
Margit Påhlsons pris för viktiga insatser för svenska språket till Lena Ekberg,
Svenska Akademiens stipendium till postdoktorala språkforskare till Lisa Loenheim och Nathan Young,
Hanna Nordenhök, Fredrik Renard och Erik Zillén forskarstipendier ur Stina och Erik Lundbergs stiftelse,
Axel Hirschs pris till Jakob Lind och Claes Rainer,
Schückska priset till Carina Burman,
Zibetska priset till Folke Josephson,
Gun och Olof Engqvists stipendium till Sigrid Combüchen,
Signe Ekblad-Eldhs pris till Peter Sandström,
Eric och Ingrid Lilliehööks stipendium till Torbjörn Flygt,
ett stipendium ur den Gierowska donationsfonden till Valborg Lindgärde,
Svenska Akademiens tolkningspris till Gisela Kosubek och David McDuff,
Stiftelsen Natur och Kulturs översättarpris till Maria Björkman och Niclas Hval,
Karin Gierows pris till Göran Sommardal och Klas Åmark,
Svenska Akademiens bibliotekariepris till Susanne Joki samt slutligen
Svenska Akademiens svensklärarpris till Anna BergqvistAnnika Brogren, Stefan Ljungdahl och Åsa Wedberg.

Innan vi skiljs åt för vinternätterna, låt mig citera en dröm om dialog ur en av årets antologier, visboken. Jeremias i Tröstlösa uttrycker det så:

En borde inte sova, når natta faller på!

En borde si på stjärnera ... En borde vara två.

Det är dags att tacka för ett år fyllt av rika samtal och samarbeten. Det är också tid att se fram emot ett 2022 med utsikter till än mer av meningsbärande dialog. God jul och gott nytt år!