Svenska Akademiens logotyp

Inträdestal av Eric M. Runesson

Jag talar över ett fritt valt ämne. Jag gör det med respekt för min företrädare Lotta Lotass när jag nu valts att efterträda henne på stol nr 1.
     Jag står inte här i egenskap av litteratör. Det lär snart märkas. Det jag har skrivit och det jag nu kommer att säga når inte några litterära höjder. Jag har vandrat andra vägar än litteraturens och ber redan nu om överseende med att mitt anförande kanske blir mer personligt färgat och mer präglat av min väg hit än vad som är vanligt i sammanhang som detta.
     Jag tar avstamp hos Lars Gyllensten och lånar hans ord: ”Ett inval i Akademien är inte en ordensutmärkelse utan främst ett uppdrag, ett förtroendeuppdrag.” I detta finns en återklang av Johan Henric Kellgrens konstaterande att den ”[s]äkraste grunden till en academies heder och anseende förblifver … alltid des egna arbete”.
     Vi kommer senare i kväll att få höra sekreteraren berätta om det arbete som Akademien – tämligen obemärkt – har utfört under 2018.
     Förtroendeuppdraget bygger på ett mandat: en fullmakt för ledamoten utfärdad av Akademien som institution samfällt med dess Höge Beskyddare. Ett förtroendeuppdrag kräver givetvis lojalitet mot uppdragsgivaren och mot dem man är satt att tjäna. Jag föreställer mig att Akademien ytterst ska tjäna det samhälle i vilket den verkar.
     Med lojalitet kommer förtroende. Behovet av förtroende eller – med Kellgrens ord – anseende är större än någonsin. För att Akademien ska kunna utföra sitt arbete och förtjäna förtroende krävs – som ständige sekreteraren Per Hallström konstaterade i förbifarten när han omnämnde de kvaliteter som var önskvärda hos ledamöterna – ”ett mått av någotsånär harmonisk samverkan”. Hallström och jag skulle kanske inte ha samma uppfattning om vilken ordning som är harmonisk, så låt oss istället säga att det är fråga om krav på förmåga till konstruktiv samverkan.
     Men det handlar inte bara om krav på förmåga till konstruktiv samverkan internt mellan ledamöterna och med Akademiens anställda. Där liknar väl kraven dem som ställs på vilken styrelse som helst. För Akademien handlar det också i hög grad om förmåga till konstruktiv samverkan med omvärlden och i synnerhet med dem som berörs av Akademiens beslut, d.v.s. med alla som Akademien har en relation till.
     Många människor och institutioner berörs oundvikligen därför att Akademien inom sitt kompetensområde utövar makt.
     De som anförtrotts att utöva makt får inte missbruka makten eller låta den erövras av en usurpator. Det krävs vaksamhet så att makten inte används för att göra andra människor till medel för att främja egna ambitioner – om man inte avser att samtidigt främja den andra människan. Risken för att göra fel minskar om utförandet av förtroendeuppdraget vilar på saklig grund. Men förtroendet förutsätter att de berörda litar på den som åtnjuter det.
     Därmed är jag inne på tillit.
     Det finns ingen evidens för att en människas befattning med konst eller vetenskap renar själen så att utövaren av konst och vetenskap på grund av någon inneboende renhet kan göra anspråk på att mötas av tillit. Det finns inte heller någon evidens för att sådan verksamhet fördärvar. Det är väl snarare så att det inte finns något samband alls.
     Jag vet inte vilka intryck Akademiens stiftare tog av Rousseaus tes om det senare, alltså att konst och vetenskap är fördärvliga företeelser. Tesen ska ha introducerats för kronprins Gustaf när han var 14 år gammal. Det var hans guvernör, f.d. Parisambassadören, riksrådet och sedermera greven Carl Fredrik Scheffer, som berättade om den häpnadsväckande idén att konst och vetenskap innebar fördärv. Kanske läste de Rousseaus avhandling Om ursprunget och orsakerna till ojämlikheten mellan människorna. Gjorde de det, kom de kanske in på den passage i avhandlingens andra del som handlar om hur människan i urtillståndet började fatta att samverkan kunde vara bra. Men det fanns problem i detta. Rousseau illustrerar samverkansproblemet med en hjortjakt. Illustrationen skulle långt senare bli ett standardexempel inom spelteorin som ofta kallas tillitens dilemma.
     För att fälla en hjort krävs samarbete och att man slår en ring runt hjorten och koncentrerar sig på sin uppgift. Det är inte säkert att man kommer att lyckas. Men om man ska lyckas, krävs det att ingen av jägarna låter sig distraheras av att en hare hoppar förbi inom räckhåll. Det råder inget tvivel om, säger Rousseau, att den jägare som i sitt urtillstånd får korn på haren kommer att ge sig på den utan minsta hänsyn till att jaktkamraterna nu blir lidande och helt utan byte.
     Jag vill för egen del inte skriva under på de tankar om samhällskontraktet som Rousseau senare kom att utveckla med avhandlingen som avstamp, men klart är att innehavaren av ett förtroendeuppdrag inte gärna kan följa sin egen hare. Var och en får själv fundera ut hur samverkan ska bedrivas: hur Akademiens heder och anseende bäst ska befrämjas genom dess arbete. Var och en får väl också själv fundera ut vad konstruktiv samverkan innebär och om det finns några bättre förhållningssätt. Självklart står det också var och en fritt att explicit eller implicit välja att inte vara med alls.
     Under de senaste decennierna har jag så gott som uteslutande ägnat mig åt konfliktlösning i olika roller. Jag har då haft gott om tid att fundera över betydelsen av konstruktiv samverkan och kommit fram till att det finns en strategi som man gör bäst i att följa oavsett vad alla andra väljer att göra. Med en lite högtravande formulering skulle man kunna säga att den uttrycker samhällskontraktets processuella dimension.
     Det ska sägas att det jag nu framför låg i säck hos min framlidne lärare och mentor, professor Roger Fisher vid Harvard Law School, innan det kom i min påse, som jag tömmer ut här.
     Strategin går ut på att vara ovillkorligen konstruktiv för att nå ett uppställt mål: att alltid verka så att det underlättar för övriga i samhället eller gruppen att göra likadant.
     Det innebär i huvudsak att bara göra och säga sådant som är bra för mig och bra för den relation med andra som jag behöver för att nå uppställda mål.
     Detta gäller oberoende av om alla andra gör likadant. Strategin är alltså helt oberoende av reciprocitet. Att ställa krav på att andra ska agera på ett visst sätt innan jag själv agerar på samma sätt är oftast destruktivt. Att agera på samma sätt som någon annan bara för att agerandet finns där är reaktivt.
     Om målet är att bli hörd är det ju inte särskilt förnuftigt att höja rösten eller skrika för att den som man tycker behöver lyssna i stället väljer att skrika. Om jag vill ha respekt, är det inte särskilt vettigt att smäda en annan bara för att jag tycker att den andre smädar mig. Tänk om min smädelse är orsakad av att jag misstolkat den andres avsikter. Om jag vill vinna tillit, är det är inte särskilt klokt att välja att ljuga bara för att jag tror att någon annan ljuger. Tänk om min lögn är orsakad av att jag hade fel i min bedömning av sanningshalten i vad den andre säger.
     Om jag vill bygga samverkan ska vad jag gör och säger alltså vara oberoende av om andra gör likadant, håller med eller är på min sida.
     Vad jag gör och säger ska vara oberoende av andras krav på att jag ska göra eftergifter, men också oberoende av mina egna krav på att andra ska göra eftergifter.
     Vad jag gör och säger ska vara oberoende av min uppfattning om att jag har rätt och andra har fel. Det kan naturligtvis vara så att jag tycker att någon annan har fel eller agerar obegripligt. Men det får inte påverka mitt agerande när jag behöver en bra relation till den andre för att nå de uppställda målen. Inom vetenskap och konst är det ju dessutom ofta, men inte alltid, så att den som verkar obegriplig eller apart senare visar sig vara den som bidrar med de största landvinningarna. Detta bör stämma till ödmjukhet.
     Jag gör allt detta för att jag själv ska kunna förmå andra att göra de val och fatta de beslut som krävs för att målen ska nås. Jag vågar påstå att det bästa sättet att övertyga är att själv alltid vara öppen för att bli övertygad. Det finns ingen plats för tvärsäkerhet vid fullgörandet av samhällskontraktet.
     Om en organisation ska lyckas i sitt arbete och i sitt förhållande till omvärlden krävs att envar av dess medlemmar väljer att agera rationellt även om han eller hon tycker att andra verkar agera irrationellt. Detta därför att sannolikheten för bråk minskar. Sannolikheten för felaktiga beslut minskar också.
     Det krävs att envar medlem försöker förstå de andra, även om de inte verkar vilja förstå. Detta för att det ska bli färre onödiga motsättningar och för att var och en ska bli bättre på att finna lösningar som kan övertyga alla andra.
     Det krävs vidare att envar kommunicerar, även om de andra inte verkar vilja svara. Detta därför att de andra kan ändra sig och därför att det sannolikt är den enda möjligheten att få ett bra informationsunderlag för beslut.
     Det krävs också att den som påverkas av ens beslut konsulteras innan beslutet fattas. Om fler deltar i ett beslut tenderar det att bli bättre och stabilare och det reducerar risken för misstag. Märk väl: Att du konsulterar en annan innan du fattar beslut innebär inte att du ger upp din beslutsmakt eller självständighet. Att konsultera andra som berörs är inte ett tecken på feghet eller vankelmod.
     Till sist: Var pålitlig, även om du inte litar på de andra. Detta därför att det tenderar att bygga tillit och därför att dina ord därigenom tenderar att väga tyngre. Att vara pålitlig är en investering, men att lita på andra är en fråga om riskbedömning. Det är två helt olika saker.
     Att fullgöra samhällskontraktet, om det så bara gäller att göra 70 procent rätt, kräver alltså ganska stora andar, men små egon. Stora egon får väl följa sin egen hare ut i ödemarken. De blir obevekligen till slut irrelevanta för samarbetet.
     Hur goda avsikter man nu än har, ställs man ibland ändå till ansvar. Om det står klart att man har gjort fel, tar man sitt ansvar.
     Men ofta rör vi oss i en gråzon. Det kan diskuteras hur långt ansvaret sträcker sig. Det är det som är ”the hard cases”, de svåra fallen. De måste ju också lösas till slut.
     Ett särdrag hos de svåra fallen är att de inbjuder parterna till sofism. De försöker ofta förvandla det icke-binära till något binärt.
     Vid ett juridiskt universitetsseminarium i högre kontraktsrätt kom en av studenterna in med ett barn i släptåg. Barnet såg ut att vara i åttaårsåldern. De satte sig längst ner i salen. Det hade fallerat med fritids. Det fick väl gå, då. Den store professorn formulerade ett problem. Säljaren hade inte levererat som han lovat. Köparen krävde skadestånd. Det var ett svårt fall. Annars hade det ju inte lämpat sig för ett seminarium. Efter att ha givit detaljerna i fallet frågade professorn: Om ni företrädde säljaren, vad skulle ni säga?
     Studenterna satte igång sina analytiska apparater. Det blev tyst en stund. Det bläddrades. Några pennor raspade, några laptoppar fälldes upp.
     Vissa tänkte i termer av att säljaren inte var ansvarig eftersom han inte rådde för att leveransen uteblivit. Hindret mot att uppfylla löftet låg utanför säljarens kontroll och säljaren hade inte bort förutse hindret.
     – Nja, oklart.
     Andra tänkte i termer av att avtalet kanske kunde tolkas på något finurligt sätt så att ansvaret uteslöts den vägen. Säljaren sade bara att han lovade, men han lovade egentligen inte på riktigt. Det som stod i avtalet stod egentligen inte där.
     I den tystnad som därefter infann sig räckte barnet upp handen längst ner i seminariesalen.
     – Ja?
     Efter några oroliga sidoblickar sprack det fram: ”Jag skulle be om ursäkt.”

*

Herr Svenbros svar till herr Runesson

Min herre,

Med ert mångfacetterade grepp om samarbetets sociologi eller mikrosociologi har ni slagit upp dörren till ett rum som vi språkmänniskor alltför sällan besöker, och det slog mig att era ord om samarbete och harmoni passar utmärkt väl in i den antika grekiska synen på harmonía: endast olikartade företeelser eller individer kan upprätta harmoni. Om alla är likartade, liktänkande eller likformiga, saknas förutsättningar för en harmoni i grekisk mening. Jag tackar er för denna nya fläkt i Börssalen och hälsar er hjärtligt välkommen i vår krets. Får jag nu be min herre att under ständige sekreterarens överinseende föra in ert namn på därför upplåtet utrymme i vår stadgebok.

 

Högtidssammankomster genom åren

2018

Svenska Akademiens årshögtid firades torsdagen den 20 december i Stora Börssalen i närvaro av DD MM Konungen och Drottningen samt HKH Kronprinsessan Victoria och HKH Prins Daniel med uppvaktning, jämte en talrik samling åhörare.

Vid sammankomsten, som började klockan 5 e.m., var närvarande av Akademiens ledamöter Akademiens kansler herr Svenbro, Akademiens ständige sekreterare herr Olsson, herr Ralph, herr Allén, herr Riad, herr Wästberg och herr Engdahl.

Akademiens kansler öppnade sammankomsten med ett tal.
Läs herr Svenbros tal »

Kanslern meddelade därpå att Akademien med sin höge beskyddares medgivande till ny ledamot valt och kallat litteraturvetaren Mats Malm. Den nyinvalde ledamoten infördes av ständige sekreteraren i Börssalen och höll sitt inträdestal, vilket besvarades av kanslern.
Läs Mats Malms inträdestal »

Kanslern meddelade därpå att Akademien med sin höge beskyddares medgivande till ny ledamot valt och kallat författaren Jila Mossaed. Den nyinvalda ledamoten infördes av ständige sekreteraren i Börssalen och höll sitt inträdestal, vilket besvarades av kanslern.
Läs Jila Mossaeds inträdestal »

Kanslern meddelade därpå att Akademien med sin höge beskyddares medgivande till ny ledamot valt och kallat juristen Eric M. Runesson. Den nyinvalde ledamoten infördes av ständige sekreteraren i Börssalen och höll sitt inträdestal, vilket besvarades av kanslern.
Läs Eric M. Runessons inträdestal »

Därefter tillkännagavs att årets minnespenning, utförd av konstnären Peter Linde, var ägnad konsthistorikern, journalisten och författaren Bo Grandien. Åtsidan visar dennes porträtt. Inskriften på frånsidan lyder: "Diktare – Reporter – Forskare". Minnesteckningen var författad av herr Wästberg, som läste ett utdrag därur.
Läs utdraget ur minnesteckningen »

Slutligen överlämnades ordet till Akademiens ständige sekreterare herr Olsson, som föredrog följande berättelse:

Ett år är till ända, och inte vilket år som helst. Det är som om själva året förväntar sig en berättelse. Problemet är att det redan har fått sin berättelse, inte bara en gång utan tusentals gånger. Vad gör man i en situation när man inte är herre över den historia i vilken man ingår? När berättelsen har blivit många berättelser, i en blandning av sant, vilseledande och osant?
     Man väntar på möjligheten att själv få tala, att ge sin bild av det som hänt. Jag tror att alla som tappert arbetat vidare i Svenska Akademien under det här året känner detta behov. Vi har levt i konflikten mellan bilder som inte går ihop och väntar på den tid då orden blir möjliga.
     Man har talat om den djupaste krisen i Svenska Akademiens historia, om en misär på gränsen till undergång. Men om detta hade varit hela sanningen hade vi inte suttit här idag. Svenska Akademien har inte bara överlevt som institution, vi har alltsedan april inlett ett omfattande förnyelsearbete som lägger en grund för vår framtida verksamhet. En ny tolkning av våra stadgar från 1786 har utarbetats, så att de kan tillämpas i vår tid; vårt omfattande prisarbete och våra stora språkprojekt har framskridit planenligt; en ny Nobelkommitté med externa sakkunniga för kommande år har bildats. Slutligen har tre nya ledamöter idag tagit inträde, något som kommer att göra Akademien långt starkare inför framtiden.
     Hur skall då en tid fångas som rymt så många dramatiska skeenden och stridigheter varav några ännu är ouppklarade, som rymt så många dagar som aldrig kunde förutses eller fattas med vanligt förstånd? Det tyska 1700-talssnillet Georg Christoph Lichtenberg skrev i en aforism: ”Har ni fångat något? Ingenting annat än en flod.” Och vi vet ju att man inte två gånger kan stiga ner i samma flod.
     Men även om denna flod av händelser i sig är ogripbar, kan man åtminstone antyda den färd som vi inom Svenska Akademien tillryggalagt på den. Den färden hade vi inte kunnat ana när jag fick i uppdrag att leda Akademien den 12 april i år. Det var vid den sammankomst där vår dåvarande sekreterare fru Danius avgick från sin post, en knapp vecka efter att tre andra ledamöter ställt sig utanför arbetet i Akademien.
     Våren hade dessförinnan varit omskakande. Efter publiceringen i DN i november 2017, som blev startskottet för metoo-uppropet, beställde Svenska Akademien en advokatutredning som alla ledamöter kunde ta del av i slutet av februari. Den hjälpte oss att se den förfärande omfattningen av vad som hade skett, men också att fatta vad som inte hade skett. Ingen påverkan på vårt prisarbete från Forum och dess innehavare hade ägt rum. Och inga sexuella övergrepp hade enligt samma utredning varit kända i Akademien.
     Detta är dock en klen tröst; det är tragiskt att någon under så lång tid kunnat agera på ett oacceptabelt sätt utan att omvärlden tagit signalerna på allvar. Svenska Akademien har – tillsammans med många andra organisationer och individer som befunnit sig i hans omgivning – ett stort ansvar för denna undfallenhet.
     Omvärldens förtroende för Svenska Akademien var i april alarmerande lågt. Nobelkommittén, som fortfarande var intakt och fortsatte att arbeta, hade kraftigt minskat i antal verksamma ledamöter från åtta till fyra. Ingen ifrågasatte kompetensen i Nobelkommittén, men i samråd med Nobelstiftelsen såg vi oss tvungna att reservera 2018 års Nobelpris i litteratur till påföljande år. För detta prisarbete har vi under senhösten inrättat en ny Nobelkommitté, bestående av tio personer, varav fem är ledamöter av Akademien och fem är externa sakkunniga. Denna nya Nobelkommitté kommer att arbeta under en tvåårsperiod och dess uppgift blir att utse kandidaterna till 2018, 2019 och 2020 års priser.
     Ett viktigt dokument för framtiden var det pressmeddelande som utsändes den 4 maj, där Akademien beskrev några av de åtgärder som vidtagits för att långsiktigt återuppbygga förtroendet för institutionen. Hit hörde ett stort arbete både internt och externt, med organisatoriska förändringar, en ny syn på stadgarnas innebörd och en intensiv medling som inleddes med de tre ledamöter som valt att ställa sig vid sidan av verksamheten. Experter tillkallades utifrån och kom att göra mycket stora insatser under året.
     De nya tolkningarna av Gustaf III:s stadgar från 1786 antogs av Akademien den 4 september. De har gett oss helt andra möjligheter att möta de problem som vi ställts inför under våren rörande uteslutning av ledamot, möjligheten till frivilligt utträde och kraven på sekretess. Samt inte minst vikten av lojalitet mot Akademien och dess övergripande syfte att tjäna språket och litteraturen, vilket måste gå före personliga intressen.
     Vad gäller Akademiens organisation har en ledningsgrupp tillsatts med representanter från alla delar av institutionen, för att förbättra den interna kommunikationen. Det är en glädje att kunna konstatera att Svenska Akademien som arbetsplats fungerar utomordentligt väl i dagsläget.
     För att förbättra kommunikationen med omvärlden har Akademien beslutat att våren 2019 i samband med årsredovisningen presentera en särskild verksamhetsberättelse. Detta för att öka transparensen och tillgängligheten av information, så långt detta är möjligt. Beslut har också tagits om en stor digital satsning – en portal som skall rymma inte bara Akademiens ordböcker och andra språkliga hjälpmedel utan också tjänster och produkter av annat slag som utvecklats eller finansierats av Akademien, allt fritt tillgängligt för alla.
     Medlingen med de tre ledamöter som för tillfället inte deltar i Akademiens arbete har letts av herr Runesson och har under hösten kommit så långt att en resolution kunnat antas som möjliggjort invalet av nya ledamöter.
     En viktig faktor när det gällt händelseutvecklingen under året har varit att en tilläggsparagraf till stadgarna antagits med Hans Majestät Konungens medgivande den 2 maj 2018. Enligt den äger ledamot rätt att utträda ur Akademien. Sedan dess har fem ledamöter valt att utnyttja denna möjlighet, däribland fyra kvinnliga. Detta har gjort det absolut nödvändigt att återerövra representationen av kvinnor i Akademien, och vi kommer med kraft att verka för att denna förändring skall komma till stånd.
     Det ordinarie arbetet i Akademien har dock, mitt i dessa stora förändringar, bedrivits som tidigare.
     Under bokmässan i år valde Akademien att satsa på sitt stora språkprojekt ”Intensivutbildning i svenska för nyanlända skolelever”, vilket blev en stor framgång. Detta projekt, vars resultat nu tillämpas på försök i ett antal skolor, är inne på sitt sista år och avslutas i juni 2019.
     I Akademiens klassikerserie har utkommit en riktig juvel i vår litteraturhistoria, det första rent skönlitterära verket på svenska, Eufemiavisorna från början av 1300-talet. Dessa tre romaner på knittelvers, med förklaringar av Henrik Williams och med introduktion av herr Ralph, bjuder på en rustik riddarromantik i nordisk tappning: ”De sprungo på bak de hälade rika / och dusterade så ridderliga.”
     I serien Minnesbiblioteket har utgivits Karl Ragnar Gierows hörspel 1914–1918 in memoriam, en framställning av första världskriget i ett märkligt collage av telegram, rapporter och vittnesmål, och försett med herr Englunds förord.
     Det råder inget tvivel om att den kraftiga decimeringen av Akademien ledde till en arbetssituation för anställda och ledamöter som stundtals varit övermäktig. Det handlar inte bara om den massiva kritiken från medier och inflytelserika aktörer i övrigt, utan också om den sviktande förmågan att uppnå beslutsmässighet. Enligt paragraf 36 i våra stadgar måste sju ledamöter vara närvarande fysiskt för att beslut skall anses giltiga. Vid hälften av alla sammankomster under hösten har vi befunnit oss precis på gränsen, men aldrig under den. Vi uppnådde gång på gång det magiska sjutalet, och även om jag ogärna använder krigiska metaforer kunde jag stundom känna att vi var som de sju samurajerna som var indragna i en avgörande slutstrid. Att vi lyckades med den striden är anledningen till att vi faktiskt har kunnat genomföra hela vårt program med priser och stipendier under året. Resultatet ser ut som följer:

     • Kungliga priset instiftades av Karl XIV Johan och anvisas fortfarande av Hans Majestät. Priset, som utdelas för förtjänstfulla insatser inom något av Akademiens intresseområden och uppgår till 100 000 kronor, har i år tilldelats P.C. Jersild.
     • Bellmanpriset, instiftat 1920 av Anders och Emma Zorn och avsett att hedra en verkligt framstående svensk skald, har med 250 000 kronor tillerkänts Tua Forsström.
     • Svenska Akademiens språkforskarpris på 250 000 kronor, som skall hedra en verkligt framstående svensk språkforskare, har tilldelats Per Linell.
      • Kellgrenpriset utgår ur den Gierowska donationen och utdelas för betydelsefull gärning inom Akademiens hela verksamhetsområde. Priset har i år med 200 000 kronor tillfallit Ulf Peter Hallberg.
     • Ur Gerard Bonniers donation utgår bland annat stipendier till unga, lovande författare. Dessa har i år tillfallit Carolina Setterwall och Wera von Essen med 75 000 kronor vardera.
     • Svenska Akademiens Finlandspris, som utdelas för värdefulla insatser inom Finlands svenskspråkiga kulturliv, har med 100 000 kronor tilldelats Kjell Westö.
     • Stipendiet ur Lena Vendelfelts minnesfond skall tilldelas diktare, som söker hävda och värna rent mänskliga värden. Till mottagare av årets stipendium på 60 000 kronor har utsetts Christine Falkenland.
     • Svenska Akademiens pris för introduktion av svensk kultur utomlands har tillfallit Jan Balbierz med 80 000 kronor.
     • Ur Akademiens egna medel har belöningar på vardera 60 000 kronor tilldelats Anders Bodegård, Åke Leijonhufvud, Kristoffer Lind, Hanna Riisager och Anna Smedberg Bondesson.
     • Dessutom har ett extra pris på 100 000 kronor tilldelats Alf Hambe.

Tidigare i höst har Akademien tilldelat Anna Jörgensdotter Kallebergerstipendiet på 50 000 kronor,
     • Hans Klinga Svenska Akademiens teaterpris på 75 000 kronor,
     • Sofia Pekkari, Magnus Roosmann, Eva Röse och Kristina Törnqvist Carl Åkermarks stipendium till förtjänta artister inom svensk teater med 50 000 kronor vardera, samt
     • Ole och Ann-Marie Söderströms pris på 30 000 kronor till Malin Kivelä.

Under våren utdelades följande belöningar:
     • Svenska Akademiens nordiska pris, utgående ur den Gierowska donationen, till Agneta Pleijel med 400 000 kronor vid en ceremoni i Börssalen den 11 april,
     • Bernadottestipendiet på 120 000 kronor samt två veckors vistelse i Vita villan på Öland till Linda Boström Knausgård,
     • Doblougska priset med 200 000 kronor vardera till Johannes Anyuru och Ida Börjel samt i enlighet med den norska nämndens förslag till Vigdis Hjorth och Helge Torvund,
     • Margit Påhlsons pris på 200 000 kronor för viktiga insatser för svenska språket till Per Lindblad,
     • Svenska Akademiens språkvårdspris på 80 000 kronor till Lisa Holm,
     • Blomska stipendiet på 50 000 kronor till Lars Holm,
     • Svenska Akademiens stipendium till postdoktorala språkforskare med 50 000 kronor vardera till Karin Hagren Idevall och Alexandra Petrulevich,
     • Gun och Olof Engqvists stipendium på 175 000 kronor till Anita Goldman,
     • Signe Ekblad-Eldhs pris på 140 000 kronor till Tove Folkesson,
     • Axel Hirschs pris med 120 000 kronor vardera till Görel Cavalli-Björkman och Gunnar Petri,
     • Svenska Akademiens essäpris på 100 000 kronor till Aris Fioretos,
     • Schückska priset på 100 000 kronor till Anna Williams,
     • Eric och Ingrid Lilliehööks stipendium på 100 000 kronor till Linnea Axelsson,
     • Ida Bäckmans stipendium på 90 000 kronor till Beate Grimsrud,
     • Beskowska resestipendiet på 70 000 kronor till Eva Hemmungs Wirtén,
     • Johan Lundblads pris på 80 000 kronor till Tomas Lappalainen,
     • Birger Schöldströms pris på 65 000 kronor till Bo Lindberg,
     • Svenska Akademiens gustavianska stipendium på 50 000 kronor till Mikael Ahlund,
     • ett stipendium på 40 000 kronor ur den Gierowska donationsfonden till Niclas Johansson,
     • Svenska Akademiens översättarpris på 60 000 kronor till Daniel Gustafsson,
     • Svenska Akademiens pris för översättning av svensk litteratur till främmande språk med 100 000 kronor vardera till Firat Ceweri, Per Qvale, Linda Schenck och Rizgar Shekani Osman,
     • Svenska Akademiens tolkningspris på 60 000 kronor till Lisette Keustermans,
     • Stiftelsen Natur & Kulturs översättarpris med 40 000 kronor vardera till Lena E. Heyman och Johanne Lykke Holm,
     • Svenska Akademiens kritikerpris med 100 000 kronor vardera till Mikaela Blomqvist och Rebecka Ahlberg Kärde,
     • Karin Gierows pris på 80 000 kronor var till Pekka Särkiniemi och Ann Victorin,
     • Schullströmska priset för barn- och ungdomslitteratur på 110 000 kronor till Anna Höglund,
     • Ilona Kohrtz’ stipendium på 35 000 kronor årligen under två år till Anna Schulze,
     • Svenska Akademiens bibliotekariepris på 50 000 kronor till Elisabeth Skog,
     • Svenska Akademiens svensklärarpris till Eva Hedencrona, Annelie Lerner, Sara Viklund och Mariette Liljekvist med 50 000 kronor var, samt slutligen
     • anslag ur Fonden för forskning i modern svenska och för svensk språkvård till Ylva Byrman med 120 000 kronor. 

Anledningen till att Akademien har kunnat fortsätta sin reguljära verksamhet så framgångsrikt är förstås den starka lojalitet mot Akademien som alla medarbetare visat. Jag vill tacka alla ledamöter för den tillit och uthållighet ni visat Akademien under dessa gångna månader. Lika varmt vill jag tacka den synnerligen lojala och skickliga personal som oförtrutet arbetat vidare för Akademiens bästa.
     För två år sedan gick jag i pension. Aldrig hade jag kunnat tro att pensionärstillvaron skulle vara den tid då allt börjar om på nytt. Jag skulle bli en nybörjare, igen.
     Jag hade bestämt mig för att under det första året tillsammans med min dotter sätta mig på skolbänken igen för att råda bot på en svår brist i min bildningsgång. Jag började stava mig igenom klassisk grekiska för att till sist hjälpligt kunna ta mig igenom Platons dialog Sokrates försvarstal. Det var underbart! Men efter avklarade tentor på grundkursen såg jag snart att andra uppgifter tornade upp sig.
     Eftersom jag under våren 2018 var Akademiens direktör tillfrågades jag om jag kunde tänka mig att ta över som tillförordnad sekreterare. Och hur kunde jag säga nej till att medverka i försöket att rädda Svenska Akademien ur det elände som drabbat den?
     Jag vet inte vad som har varit svårast, att vara hårt pluggande elev på skolbänken eller en lika hårt arbetande ledare för en anrik kulturinstitution. I båda fallen var jag en ren och skär nybörjare. En skillnad var att jag i det senare fallet minst av allt hade någon lärobok att tillgå. Ingen grammatik, ingen ordlista som man kunde lära in och stegvis bygga vidare på. Allt var statt i rörelse, Lichtenbergs flod strömmade vilt.
     Varje dag det gångna året har varit som en ny början. Oförutsägbar, nyckfull, ofta omskakande. Hur handskas man med en sådan erfarenhet?
     Min zenlärare en gång, Taisen Deshimaru, som i direkt nedstigande led förde vidare traditionen från den store 1200-talsmästaren Dogen, sade till mig: ”Var som en nybörjare. Du bör handla som om varje situation är ny. Töm ditt sinne, andas djupt. Att bli en nybörjare är livets sanna konst.” Alla här närvarande kan vara förvissade om att jag denna höst ofta återkommit till dessa ord, som nådde mig någon gång i augusti 1976. Jag är tacksam för hans ord, men framför allt för den praktik han lärde mig.
     Aldrig har jag känt en sådan iver att hälsa det nya året – att börja på nytt.