Svenska Akademiens logotyp

Inträdestal av Jila Mossaed

         Var i världen står jag?
         Står jag ensam vid en kista
         som ska bäras ut ur historiens torg?
         Är jag en forntida persisk gudinna
         som söker sin förlorade spegel
         i botten av era sjöar?
         Var i världen står jag?
         Behöver jag ett hem eller en grav?
         Jag gråter över mitt språk
         Jag gråter över en liten vagga 
         som blåste iväg
         i mina drömmar
         Var i världen står jag?

                 (ur Månen och den eviga kon, 1997)

Hösten 1986 stod jag bland campingstugorna i Långrösta i Värmland, tryckte min diktsamling mot mitt bröst och trodde inte att mitt bagage, som bestod av litteratur och poesi, skulle uppskattas i det nya landet. Än mindre hjälpa mig försörja mig och mina barn.
     Det tog mig tio år att inse att jag lämnat min vagga för alltid och startat resan mot min grav. Att jag kommer att bo och dö här i Norden. Att min poetiska världs taggar måste förvandlas till blommor och öknen klä sig i skog. Det var då jag bestämde mig för att byta språk, vittna om min historiska situation och berätta om miljoner människor som var tvungna att lämna allt och hitta skydd.
     Jag skriver för framtiden, för de nyfikna, för historiska böcker, för framtida generationer och för humana politiker. Jag ville beskriva den stora geografiska omplaceringen som ägde rum utan att vi planerade det. Utan att vi ville det!
     Detta är bakgrunden till återfödelsen av min vilja. En stark längtan som bevingade mig likt en jätte-Fenix och hjälpte mig flyga fritt och högt med hjälp av det nya språket. Viljan att berätta sanningen om den här resan blev min största drivkraft.
      Min strupe och mina ord tillhör inte bara mig längre. Jag närmade mig inte bara språket, utan även en främmande natur. Skogen, som bara fanns i min barndoms sagor, stod plötsligt utanför mitt fönster.
      Jag undrade hur jag skulle hinna lära mig om träden, växterna, blommorna, fåglarna. Så småningom bekantade jag mig med skogen, lärde skogen att se mig och smaka på öknens salt i mina handflator. Skogen hade inte något minne av min existens. Det var en vacker, lång och ibland smärtsam resa som pågick parallellt med min språkliga resa i mitt lugna men intensivt skrivande liv. Jag skrev:

         Jag gråter vid ett träd
         som jag inte ens kan namnet på

Nu när jag läser Kerstin Ekmans senaste bok blir jag påmind om min strävan efter att närma mig naturens vackra och mystiska inre värld. I sin senaste bok, Gubbas hage, bygger hon en vacker grind åt skogens hemliga själ. Jag öppnar boken och träder in till en av de vackraste platserna på jorden. Jag promenerar med henne och upptäcker skogen på ett underbart ömsint och känsligt sätt. Jag lär mig om skogen utan ansträngning. Hon berättar detaljerat, poetiskt och moderligt. Tänk om boken funnits i slutet av 80-talet! Det tog tio år tills jag, det nya språket och naturen förenades.
     Någon gång i mitt hemlands historia fick inte poeter, författare och historiker skriva på sitt eget språk. De var tvungna att byta språk för att rädda sina verk från bokbål. Då skapade begåvade poeter som Saadi, Nezami, Rumi och Hafez något som tillhör världens vackraste poesi. Ibland översatte de sina verk till persiska.
     Att byta språk av egen vilja i ett fritt och demokratiskt samhälle som Sverige var min nyckel till västvärldens litterära trädgård. Mina dikter fick möjlighet att nå fler läsare. Jag blir inte publicerad i mitt hemland. Svenskan blev ljuset på vägen mot att kunna skriva och berätta i frihet utan att bli straffad. Språket har makt över alla gränser och hinder. Det finns en triumf över förtrycket och censuren som bara språket kan skapa. Det var inte lätt i början.
     Läser Kerstin Ekmans rader på sidan 28: ”Jag har inte lätt att flytta.”
     Det hade inte jag heller, men gjorde det för att rädda mina ord, och skogen tog emot mig. Nu är jag vald att sitta på din stol, kära Kerstin. Med glädje och ära kan jag manifestera att mina ord trots svåra tider är räddade och kan nå fler för att bära vittne om min tid och min oplanerade, plötsliga resa i världen. Jag har lärt mig, adopterat, accepterat och bjudit in alla nya namn på träden, blommorna, fåglarna och myterna. Med öppet sinne och kärlek till språket presenterade jag Näcken för den forntida kärlekens och vattnets gudinna Anahita.
     På sidan 19 skriver du så här:

     Det fanns näktergal mitt inne i byn den här sommaren och den sjöng så att det hördes ända bort till oss. Jag minns att jag inte tyckte att det var så vackert som poeterna skrivit. Hos oss sjöng koltrasten från skogen om kvällarna och hans sång var så melodisk och eftersinnande att jag tyckte att han talade just till mig.

Näktergalarna, som finns i Hafez dikter och även nådde Goethes rum, når mig inte längre. Jag har bjudit in koltrasten. Ändå darrade mitt hjärta av extas när jag för sju år sedan i Kordaba hörde näktergalar sjunga bedårande vackert. Ja, det är mycket man måste lämna för att smälta in i det nya. Och det gjorde jag. Man blir sin egen mor, återföds i sig själv med hjälp av sig själv, och ammar sig själv med nya livsbärande ord. Fortfarande har näktergalarna sina bon djupt i mitt inre, varje natt somnar jag med Rumis verser inom mig och vaknar till Ekelöfs dikter i gryningen. Det gör min poetiska värld gigantisk, som en vacker ocean, som ständigt är i väntan på nya vågor, nya rader, nya upplevelser.
     När geografiska gränser försvinner och språket tar över, finns människans strupe som sjunger ut sin glädje och smärta på ett urgammalt sätt. Det kan höras över hela klotet:

         Var rädd om din smärta
         Den är en fågel som sjunger
         Bara för dig
         Och utanför är hela världen döv.

                  (ur Ett ljud som bara jag kan, 2012)

När jag för första gången tog en promenad i den mörka, sköna, melankoliska skogen i Värmland för 32 år sedan, var jag inte medveten om hur skogen och jag planterar minnen i varandras sinnen. Nuförtiden har min kreativitet två dörrar där två vackra språk knackar på.
     Poesin är som en hjärnattack, ibland knackar orden på svenska, ibland på persiska. Jag öppnar dörren, breder ut den röda mattan och bjuder in koltrasten eller förhoppningsvis en vilsen persisk näktergal.
     Det gör mig lycklig och rik inombords.
     På sidan 45 skriver Kerstin Ekman: ”Var hör man hemma egentligen?”
     Jag har mitt eget svar. Mitt hem är ett språk som ger mig frihet att uttrycka min glädje, min vrede mot hyckleriet, min strävan efter rättvisa och min kärlek till människans godhet i världen. Detta språk blir mitt och mitt hjärtas språk oavsett var i världen jag är född. Jag bär Rumis verser i mitt hjärta, Hafez ghaseler i min själ och är beundrare av matematikern, filosofen och astrologen Khayyam.
     Det är vi tillsammans som kommer att sitta på stol nr 15.
     Jag vill tacka och visa min respekt för Kerstin Ekman när hon slutade delta i Akademiens arbete i samband med fatwan mot Rushdie. Jag kommer ihåg att vi poeter och författare, som levde under hot, förtryck och ständig rädsla, var glada över hennes gärning och kände oss starkare och modigare. Om än bara för en stund.
     Jag avslutar med en dikt ur boken Varje natt kysser jag markens fötter (2009):

         Den glödande natten vid din eld
         lärde jag mig att inte förfrysa
         I gryningen nådde aspens sång
         min ryggmärg
         smekte ömsint mina ögonlock
         Vid vattnet lärde jag mig
         ljusets alfabet
         Det nordiska sättet
         att återspeglas
         helt naken
         på jordens gröna handflator.

*

Herr Svenbros svar till fru Mossaed

Min fru,

Den vida rymd som breder ut sig över er poesi utesluter inte en omedelbar och oväntad förtrogenhet med den värmländska skogen, och jag drar mig till minnes vad en god vän till mig i Karlstad berättade efter ert inval: ”Vi betraktar Jila som värmländska!” I ert tal fäste jag mig speciellt vid formuleringen ”Viljan att berätta sanningen om den här resan blev min största drivkraft”. Från min avlägsna Xenofonläsning minns jag vad den gamle athenaren berättade om de antika persernas uppfostran: Det var tillfyllest att lära sig två ting: att sitta till häst, dvs. att rida, och att tala sanning. Med den arkaiska civilisationens kärnfullhet: att rida och att tala sanning. Jag tackar er för era ord och hälsar er härmed hjärtligt välkommen i vår krets. Får jag nu be er att skriva in ert namn i stadgeboken.

Högtidssammankomster genom åren

2018

Svenska Akademiens årshögtid firades torsdagen den 20 december i Stora Börssalen i närvaro av DD MM Konungen och Drottningen samt HKH Kronprinsessan Victoria och HKH Prins Daniel med uppvaktning, jämte en talrik samling åhörare.

Vid sammankomsten, som började klockan 5 e.m., var närvarande av Akademiens ledamöter Akademiens kansler herr Svenbro, Akademiens ständige sekreterare herr Olsson, herr Ralph, herr Allén, herr Riad, herr Wästberg och herr Engdahl.

Akademiens kansler öppnade sammankomsten med ett tal.
Läs herr Svenbros tal »

Kanslern meddelade därpå att Akademien med sin höge beskyddares medgivande till ny ledamot valt och kallat litteraturvetaren Mats Malm. Den nyinvalde ledamoten infördes av ständige sekreteraren i Börssalen och höll sitt inträdestal, vilket besvarades av kanslern.
Läs Mats Malms inträdestal »

Kanslern meddelade därpå att Akademien med sin höge beskyddares medgivande till ny ledamot valt och kallat författaren Jila Mossaed. Den nyinvalda ledamoten infördes av ständige sekreteraren i Börssalen och höll sitt inträdestal, vilket besvarades av kanslern.
Läs Jila Mossaeds inträdestal »

Kanslern meddelade därpå att Akademien med sin höge beskyddares medgivande till ny ledamot valt och kallat juristen Eric M. Runesson. Den nyinvalde ledamoten infördes av ständige sekreteraren i Börssalen och höll sitt inträdestal, vilket besvarades av kanslern.
Läs Eric M. Runessons inträdestal »

Därefter tillkännagavs att årets minnespenning, utförd av konstnären Peter Linde, var ägnad konsthistorikern, journalisten och författaren Bo Grandien. Åtsidan visar dennes porträtt. Inskriften på frånsidan lyder: "Diktare – Reporter – Forskare". Minnesteckningen var författad av herr Wästberg, som läste ett utdrag därur.
Läs utdraget ur minnesteckningen »

Slutligen överlämnades ordet till Akademiens ständige sekreterare herr Olsson, som föredrog följande berättelse:

Ett år är till ända, och inte vilket år som helst. Det är som om själva året förväntar sig en berättelse. Problemet är att det redan har fått sin berättelse, inte bara en gång utan tusentals gånger. Vad gör man i en situation när man inte är herre över den historia i vilken man ingår? När berättelsen har blivit många berättelser, i en blandning av sant, vilseledande och osant?
     Man väntar på möjligheten att själv få tala, att ge sin bild av det som hänt. Jag tror att alla som tappert arbetat vidare i Svenska Akademien under det här året känner detta behov. Vi har levt i konflikten mellan bilder som inte går ihop och väntar på den tid då orden blir möjliga.
     Man har talat om den djupaste krisen i Svenska Akademiens historia, om en misär på gränsen till undergång. Men om detta hade varit hela sanningen hade vi inte suttit här idag. Svenska Akademien har inte bara överlevt som institution, vi har alltsedan april inlett ett omfattande förnyelsearbete som lägger en grund för vår framtida verksamhet. En ny tolkning av våra stadgar från 1786 har utarbetats, så att de kan tillämpas i vår tid; vårt omfattande prisarbete och våra stora språkprojekt har framskridit planenligt; en ny Nobelkommitté med externa sakkunniga för kommande år har bildats. Slutligen har tre nya ledamöter idag tagit inträde, något som kommer att göra Akademien långt starkare inför framtiden.
     Hur skall då en tid fångas som rymt så många dramatiska skeenden och stridigheter varav några ännu är ouppklarade, som rymt så många dagar som aldrig kunde förutses eller fattas med vanligt förstånd? Det tyska 1700-talssnillet Georg Christoph Lichtenberg skrev i en aforism: ”Har ni fångat något? Ingenting annat än en flod.” Och vi vet ju att man inte två gånger kan stiga ner i samma flod.
     Men även om denna flod av händelser i sig är ogripbar, kan man åtminstone antyda den färd som vi inom Svenska Akademien tillryggalagt på den. Den färden hade vi inte kunnat ana när jag fick i uppdrag att leda Akademien den 12 april i år. Det var vid den sammankomst där vår dåvarande sekreterare fru Danius avgick från sin post, en knapp vecka efter att tre andra ledamöter ställt sig utanför arbetet i Akademien.
     Våren hade dessförinnan varit omskakande. Efter publiceringen i DN i november 2017, som blev startskottet för metoo-uppropet, beställde Svenska Akademien en advokatutredning som alla ledamöter kunde ta del av i slutet av februari. Den hjälpte oss att se den förfärande omfattningen av vad som hade skett, men också att fatta vad som inte hade skett. Ingen påverkan på vårt prisarbete från Forum och dess innehavare hade ägt rum. Och inga sexuella övergrepp hade enligt samma utredning varit kända i Akademien.
     Detta är dock en klen tröst; det är tragiskt att någon under så lång tid kunnat agera på ett oacceptabelt sätt utan att omvärlden tagit signalerna på allvar. Svenska Akademien har – tillsammans med många andra organisationer och individer som befunnit sig i hans omgivning – ett stort ansvar för denna undfallenhet.
     Omvärldens förtroende för Svenska Akademien var i april alarmerande lågt. Nobelkommittén, som fortfarande var intakt och fortsatte att arbeta, hade kraftigt minskat i antal verksamma ledamöter från åtta till fyra. Ingen ifrågasatte kompetensen i Nobelkommittén, men i samråd med Nobelstiftelsen såg vi oss tvungna att reservera 2018 års Nobelpris i litteratur till påföljande år. För detta prisarbete har vi under senhösten inrättat en ny Nobelkommitté, bestående av tio personer, varav fem är ledamöter av Akademien och fem är externa sakkunniga. Denna nya Nobelkommitté kommer att arbeta under en tvåårsperiod och dess uppgift blir att utse kandidaterna till 2018, 2019 och 2020 års priser.
     Ett viktigt dokument för framtiden var det pressmeddelande som utsändes den 4 maj, där Akademien beskrev några av de åtgärder som vidtagits för att långsiktigt återuppbygga förtroendet för institutionen. Hit hörde ett stort arbete både internt och externt, med organisatoriska förändringar, en ny syn på stadgarnas innebörd och en intensiv medling som inleddes med de tre ledamöter som valt att ställa sig vid sidan av verksamheten. Experter tillkallades utifrån och kom att göra mycket stora insatser under året.
     De nya tolkningarna av Gustaf III:s stadgar från 1786 antogs av Akademien den 4 september. De har gett oss helt andra möjligheter att möta de problem som vi ställts inför under våren rörande uteslutning av ledamot, möjligheten till frivilligt utträde och kraven på sekretess. Samt inte minst vikten av lojalitet mot Akademien och dess övergripande syfte att tjäna språket och litteraturen, vilket måste gå före personliga intressen.
     Vad gäller Akademiens organisation har en ledningsgrupp tillsatts med representanter från alla delar av institutionen, för att förbättra den interna kommunikationen. Det är en glädje att kunna konstatera att Svenska Akademien som arbetsplats fungerar utomordentligt väl i dagsläget.
     För att förbättra kommunikationen med omvärlden har Akademien beslutat att våren 2019 i samband med årsredovisningen presentera en särskild verksamhetsberättelse. Detta för att öka transparensen och tillgängligheten av information, så långt detta är möjligt. Beslut har också tagits om en stor digital satsning – en portal som skall rymma inte bara Akademiens ordböcker och andra språkliga hjälpmedel utan också tjänster och produkter av annat slag som utvecklats eller finansierats av Akademien, allt fritt tillgängligt för alla.
     Medlingen med de tre ledamöter som för tillfället inte deltar i Akademiens arbete har letts av herr Runesson och har under hösten kommit så långt att en resolution kunnat antas som möjliggjort invalet av nya ledamöter.
     En viktig faktor när det gällt händelseutvecklingen under året har varit att en tilläggsparagraf till stadgarna antagits med Hans Majestät Konungens medgivande den 2 maj 2018. Enligt den äger ledamot rätt att utträda ur Akademien. Sedan dess har fem ledamöter valt att utnyttja denna möjlighet, däribland fyra kvinnliga. Detta har gjort det absolut nödvändigt att återerövra representationen av kvinnor i Akademien, och vi kommer med kraft att verka för att denna förändring skall komma till stånd.
     Det ordinarie arbetet i Akademien har dock, mitt i dessa stora förändringar, bedrivits som tidigare.
     Under bokmässan i år valde Akademien att satsa på sitt stora språkprojekt ”Intensivutbildning i svenska för nyanlända skolelever”, vilket blev en stor framgång. Detta projekt, vars resultat nu tillämpas på försök i ett antal skolor, är inne på sitt sista år och avslutas i juni 2019.
     I Akademiens klassikerserie har utkommit en riktig juvel i vår litteraturhistoria, det första rent skönlitterära verket på svenska, Eufemiavisorna från början av 1300-talet. Dessa tre romaner på knittelvers, med förklaringar av Henrik Williams och med introduktion av herr Ralph, bjuder på en rustik riddarromantik i nordisk tappning: ”De sprungo på bak de hälade rika / och dusterade så ridderliga.”
     I serien Minnesbiblioteket har utgivits Karl Ragnar Gierows hörspel 1914–1918 in memoriam, en framställning av första världskriget i ett märkligt collage av telegram, rapporter och vittnesmål, och försett med herr Englunds förord.
     Det råder inget tvivel om att den kraftiga decimeringen av Akademien ledde till en arbetssituation för anställda och ledamöter som stundtals varit övermäktig. Det handlar inte bara om den massiva kritiken från medier och inflytelserika aktörer i övrigt, utan också om den sviktande förmågan att uppnå beslutsmässighet. Enligt paragraf 36 i våra stadgar måste sju ledamöter vara närvarande fysiskt för att beslut skall anses giltiga. Vid hälften av alla sammankomster under hösten har vi befunnit oss precis på gränsen, men aldrig under den. Vi uppnådde gång på gång det magiska sjutalet, och även om jag ogärna använder krigiska metaforer kunde jag stundom känna att vi var som de sju samurajerna som var indragna i en avgörande slutstrid. Att vi lyckades med den striden är anledningen till att vi faktiskt har kunnat genomföra hela vårt program med priser och stipendier under året. Resultatet ser ut som följer:

     • Kungliga priset instiftades av Karl XIV Johan och anvisas fortfarande av Hans Majestät. Priset, som utdelas för förtjänstfulla insatser inom något av Akademiens intresseområden och uppgår till 100 000 kronor, har i år tilldelats P.C. Jersild.
     • Bellmanpriset, instiftat 1920 av Anders och Emma Zorn och avsett att hedra en verkligt framstående svensk skald, har med 250 000 kronor tillerkänts Tua Forsström.
     • Svenska Akademiens språkforskarpris på 250 000 kronor, som skall hedra en verkligt framstående svensk språkforskare, har tilldelats Per Linell.
      • Kellgrenpriset utgår ur den Gierowska donationen och utdelas för betydelsefull gärning inom Akademiens hela verksamhetsområde. Priset har i år med 200 000 kronor tillfallit Ulf Peter Hallberg.
     • Ur Gerard Bonniers donation utgår bland annat stipendier till unga, lovande författare. Dessa har i år tillfallit Carolina Setterwall och Wera von Essen med 75 000 kronor vardera.
     • Svenska Akademiens Finlandspris, som utdelas för värdefulla insatser inom Finlands svenskspråkiga kulturliv, har med 100 000 kronor tilldelats Kjell Westö.
     • Stipendiet ur Lena Vendelfelts minnesfond skall tilldelas diktare, som söker hävda och värna rent mänskliga värden. Till mottagare av årets stipendium på 60 000 kronor har utsetts Christine Falkenland.
     • Svenska Akademiens pris för introduktion av svensk kultur utomlands har tillfallit Jan Balbierz med 80 000 kronor.
     • Ur Akademiens egna medel har belöningar på vardera 60 000 kronor tilldelats Anders Bodegård, Åke Leijonhufvud, Kristoffer Lind, Hanna Riisager och Anna Smedberg Bondesson.
     • Dessutom har ett extra pris på 100 000 kronor tilldelats Alf Hambe.

Tidigare i höst har Akademien tilldelat Anna Jörgensdotter Kallebergerstipendiet på 50 000 kronor,
     • Hans Klinga Svenska Akademiens teaterpris på 75 000 kronor,
     • Sofia Pekkari, Magnus Roosmann, Eva Röse och Kristina Törnqvist Carl Åkermarks stipendium till förtjänta artister inom svensk teater med 50 000 kronor vardera, samt
     • Ole och Ann-Marie Söderströms pris på 30 000 kronor till Malin Kivelä.

Under våren utdelades följande belöningar:
     • Svenska Akademiens nordiska pris, utgående ur den Gierowska donationen, till Agneta Pleijel med 400 000 kronor vid en ceremoni i Börssalen den 11 april,
     • Bernadottestipendiet på 120 000 kronor samt två veckors vistelse i Vita villan på Öland till Linda Boström Knausgård,
     • Doblougska priset med 200 000 kronor vardera till Johannes Anyuru och Ida Börjel samt i enlighet med den norska nämndens förslag till Vigdis Hjorth och Helge Torvund,
     • Margit Påhlsons pris på 200 000 kronor för viktiga insatser för svenska språket till Per Lindblad,
     • Svenska Akademiens språkvårdspris på 80 000 kronor till Lisa Holm,
     • Blomska stipendiet på 50 000 kronor till Lars Holm,
     • Svenska Akademiens stipendium till postdoktorala språkforskare med 50 000 kronor vardera till Karin Hagren Idevall och Alexandra Petrulevich,
     • Gun och Olof Engqvists stipendium på 175 000 kronor till Anita Goldman,
     • Signe Ekblad-Eldhs pris på 140 000 kronor till Tove Folkesson,
     • Axel Hirschs pris med 120 000 kronor vardera till Görel Cavalli-Björkman och Gunnar Petri,
     • Svenska Akademiens essäpris på 100 000 kronor till Aris Fioretos,
     • Schückska priset på 100 000 kronor till Anna Williams,
     • Eric och Ingrid Lilliehööks stipendium på 100 000 kronor till Linnea Axelsson,
     • Ida Bäckmans stipendium på 90 000 kronor till Beate Grimsrud,
     • Beskowska resestipendiet på 70 000 kronor till Eva Hemmungs Wirtén,
     • Johan Lundblads pris på 80 000 kronor till Tomas Lappalainen,
     • Birger Schöldströms pris på 65 000 kronor till Bo Lindberg,
     • Svenska Akademiens gustavianska stipendium på 50 000 kronor till Mikael Ahlund,
     • ett stipendium på 40 000 kronor ur den Gierowska donationsfonden till Niclas Johansson,
     • Svenska Akademiens översättarpris på 60 000 kronor till Daniel Gustafsson,
     • Svenska Akademiens pris för översättning av svensk litteratur till främmande språk med 100 000 kronor vardera till Firat Ceweri, Per Qvale, Linda Schenck och Rizgar Shekani Osman,
     • Svenska Akademiens tolkningspris på 60 000 kronor till Lisette Keustermans,
     • Stiftelsen Natur & Kulturs översättarpris med 40 000 kronor vardera till Lena E. Heyman och Johanne Lykke Holm,
     • Svenska Akademiens kritikerpris med 100 000 kronor vardera till Mikaela Blomqvist och Rebecka Ahlberg Kärde,
     • Karin Gierows pris på 80 000 kronor var till Pekka Särkiniemi och Ann Victorin,
     • Schullströmska priset för barn- och ungdomslitteratur på 110 000 kronor till Anna Höglund,
     • Ilona Kohrtz’ stipendium på 35 000 kronor årligen under två år till Anna Schulze,
     • Svenska Akademiens bibliotekariepris på 50 000 kronor till Elisabeth Skog,
     • Svenska Akademiens svensklärarpris till Eva Hedencrona, Annelie Lerner, Sara Viklund och Mariette Liljekvist med 50 000 kronor var, samt slutligen
     • anslag ur Fonden för forskning i modern svenska och för svensk språkvård till Ylva Byrman med 120 000 kronor. 

Anledningen till att Akademien har kunnat fortsätta sin reguljära verksamhet så framgångsrikt är förstås den starka lojalitet mot Akademien som alla medarbetare visat. Jag vill tacka alla ledamöter för den tillit och uthållighet ni visat Akademien under dessa gångna månader. Lika varmt vill jag tacka den synnerligen lojala och skickliga personal som oförtrutet arbetat vidare för Akademiens bästa.
     För två år sedan gick jag i pension. Aldrig hade jag kunnat tro att pensionärstillvaron skulle vara den tid då allt börjar om på nytt. Jag skulle bli en nybörjare, igen.
     Jag hade bestämt mig för att under det första året tillsammans med min dotter sätta mig på skolbänken igen för att råda bot på en svår brist i min bildningsgång. Jag började stava mig igenom klassisk grekiska för att till sist hjälpligt kunna ta mig igenom Platons dialog Sokrates försvarstal. Det var underbart! Men efter avklarade tentor på grundkursen såg jag snart att andra uppgifter tornade upp sig.
     Eftersom jag under våren 2018 var Akademiens direktör tillfrågades jag om jag kunde tänka mig att ta över som tillförordnad sekreterare. Och hur kunde jag säga nej till att medverka i försöket att rädda Svenska Akademien ur det elände som drabbat den?
     Jag vet inte vad som har varit svårast, att vara hårt pluggande elev på skolbänken eller en lika hårt arbetande ledare för en anrik kulturinstitution. I båda fallen var jag en ren och skär nybörjare. En skillnad var att jag i det senare fallet minst av allt hade någon lärobok att tillgå. Ingen grammatik, ingen ordlista som man kunde lära in och stegvis bygga vidare på. Allt var statt i rörelse, Lichtenbergs flod strömmade vilt.
     Varje dag det gångna året har varit som en ny början. Oförutsägbar, nyckfull, ofta omskakande. Hur handskas man med en sådan erfarenhet?
     Min zenlärare en gång, Taisen Deshimaru, som i direkt nedstigande led förde vidare traditionen från den store 1200-talsmästaren Dogen, sade till mig: ”Var som en nybörjare. Du bör handla som om varje situation är ny. Töm ditt sinne, andas djupt. Att bli en nybörjare är livets sanna konst.” Alla här närvarande kan vara förvissade om att jag denna höst ofta återkommit till dessa ord, som nådde mig någon gång i augusti 1976. Jag är tacksam för hans ord, men framför allt för den praktik han lärde mig.
     Aldrig har jag känt en sådan iver att hälsa det nya året – att börja på nytt.