Svenska Akademiens logotyp

Inträdestal av Åsa Wikforss

Vad är en människa? Detta är kanske filosofins första, mest ursprungliga fråga. Den ställdes av antikens filosofer och den ligger till grund för ett antal av den samtida filosofins centrala forskningsområden – språkfilosofin, medvetandefilosofin, kunskapsteorin och moralfilosofin. Frågan tillhör förstås inte bara filosofin längre, utan återfinns inom många andra forskningsområden. Men även om filosofin måste stå i nära kontakt med de empiriska vetenskaperna så närmar den sig den mänskliga naturen på ett distinkt sätt: genom att systematiskt utforska de mest grundläggande dimensionerna hos den mänskliga tillvaron.

Människan är inte bara kropp utan har också ett medvetande. Detta är mångfacetterat. Det handlar om vårt tänkande: förmågan att resonera, reflektera och föreställa sig. Det handlar om våra känslor, inte bara rädsla och glädje utan komplicerade mänskliga känslor som längtan, avund och ånger. Och det handlar förstås om våra sinnen: smak-, hörsel-, känsel- och synintryck som tillsammans gör världen tillgänglig för oss. Att förklara hur medvetandet förhåller sig till världen, både till den fysiska kroppen och till dess omgivning, hör till den samtida medvetandefilosofins centrala utmaningar.

Vad av allt detta är unikt mänskligt? Genom filosofins historia har man gärna fokuserat på tänkandet. Antikens store filosof Aristoteles föreslog att människan är det förnuftiga djuret.  Hon har känslor och förnimmelser precis som djuren, men till skillnad från dem har hon också förmågan att tala, resonera och planera. Hos 1600-talsfilosofen René Descartes används tänkandet för att upprätta en skarpare rågång mellan oss och djuren. Människan sägs bestå av två substanser, en materiell och en icke-materiell, där den senare kännetecknas just av tänkandet. Djuren saknar enligt Descartes helt förmågan att tänka och är därför enbart kropp, inte mycket mer än ett komplicerat urverk.

Varför trodde Descartes att denna väsensskillnad förelåg? Kanske påverkades han av den kristna lärans syn på djuren, men de argument han lade fram handlade om något annat: om det mänskliga språkets unika karaktär. Descartes lyfte fram det faktum att vårt språk är så konstruerat att det tillåter oss sätta samman ord för att hela tiden, oavlåtligt, säga helt nya saker, uttrycka helt nya tankar; det man brukar kalla språkets och tänkandets produktivitet. Något liknande, menade han, återfinns inte bland djuren och det bevisar att de inte kan tänka.

Idag är det ingen som tror att djuren saknar förmågan att tänka, och forskare undersöker hur grunderna för det mänskliga språket återfinns bland människoapornas komplexa signalsystem. Samtidigt är det ovedersägligt att det mänskliga språket uppvisar egenskaper som inte återfinns hos djurens signaler: produktiviteten men också det faktum att vårt språk tillåter oss att frigöra oss från nuet. Våra ord och begrepp är inte bara tecken för det närvarande utan de tillåter oss att tänka på det som varit, planera för det som kommer och drömma om det som skulle kunna vara. Vi kan måla upp fiktiva världar, myter och berättelser, leva oss in i andras perspektiv och reflektera över vår egen icke-existens. Och vi kan använda språket inte bara för att beskriva utan också för att föreskriva: Inte bara så handlar vi utan också så bör vi handla. Människan är det kulturella djuret vars språk tillåter henne att skapa en kultur och föra den vidare från generation till generation.

Språket är även kopplat till en annan unikt mänsklig företeelse: vår kunskap. Djuren har förstås också kunskap om sin omvärld, baserad på instinkter och förnimmelser, men deras kunskap uppvisar inte några av den mänskliga kunskapens centrala drag. För det första kan vi människor få kunskap inte bara om vår omgivning utan även om företeelser avlägsna i tid och rum, vår historia, avlägsna planeter och till och med kunskap om vår egen evolutionära tillblivelse. Vi är djuret som ställde sig på sina bakben och förklarade hur detta var möjligt. För det andra tillåter det mänskliga språket en spridning och ackumulation av kunskap som inte återfinns någon annanstans bland djuren. Vi har en arbetsdelning när det gäller kunskap, där var och en av oss bidrar med just sina erfarenheter och expertis till en ständigt växande kunskapsmängd. Människan är det vetande djuret, vars förhistoria innefattar en kognitiv revolution.

För att förstå den moderna människan behöver vi också förstå en annan revolution, den vetenskapliga. En vanlig karaktärisering av denna är att människan insåg två avgörande saker: att hon var okunnig och att hon själv ägde förmågan att bota sin okunnighet. Dessa tankar hör upplysningens tid till, där en central idé är just att vi ska släppa de föreskrivna dogmerna och tänka själva. Vi människor kan inte bara tänka, vi kan också tänka på tänkandet, och ställa oss det kritiska tänkandets grundläggande fråga: har jag goda skäl att tro detta? Den vetenskapliga metoden, med tydliga hypoteser, experiment och evidensinsamling, ersatte dogmatism och spekulation.

Att tänka själv är emellertid inte detsamma som att tänka ensam. En annan av upplysningens stora insikter var just att kunskapen behöver institutioner som tillåter oss att med gemensamma krafter värna och utveckla kunskapen; institutioner byggda för att vi ska kunna granska varandras argumentation och steg för steg nå det välgrundade. Det mänskliga förnuftet är väsentligen socialt – det fungerar bäst tillsammans med andra, mot bakgrund av gemensamma regler. Det var under upplysningen som universiteten utvecklades som forskningsinstitutioner, akademierna kom till och dagstidningar uppstod på bred front. Därmed lades också grunden för den moderna demokratin och det öppna samhället med fri debatt.

För hur kognitivt avancerade vi än är, så vet vi att det ensamma tänkandet är bräckligt: Vi drivs då lätt av tänkandets inbyggda skevheter och förvillas av våra känslor. Vi behöver varandra för att rätta till fördomar och misstag, men också för att upprätthålla normer för den mänskliga samvaron och sträva mot en bättre värld. Det är lätt att känna missmod när man ser sig om i världen idag, men över tid föreligger faktiskt en moralisk utveckling, till exempel vad gäller hur vi behandlar kvinnor och barn, förhåller oss till människor från andra kulturer eller ser på brott och straff. Denna utveckling har vi att tacka det öppna samhället och dess institutioner för.

Det är viktigt att minnas detta i tider när kunskapen utmanas av dess fiender. Dessa sprider inte bara desinformation för att förvrida vårt tänkande, förvanska vårt kulturarv och få oss att tro att vissa grupper av människor är mer värda än andra. De ger sig också på de institutioner som bär upp kunskapen och demokratin: den fria forskningen, oberoende medier och rättsväsende, museer och bibliotek. I ett antal länder världen över, också nära oss, nedmonteras demokratin genom att man stegvis nedmonterar det demokratiska samhällets institutioner. Man talar nyspråk och säger sig vara för allas frihet att säga vad som helst, samtidigt som man medvetet underminerar just de institutioner som krävs för att vi ska ha sann frihet att tänka och handla.

Det är med bävan jag står inför stol sju. Här satt den första kvinnan i Akademien, Selma Lagerlöf som valdes in 1914. Här satt den första kvinnliga ständiga sekreteraren, Sara Danius. Det här skulle inte ha varit ett sådant tal. Inte när en ledamot avgått, inte när hon levde. Men så inträffade det tragiska.

Jag kände inte Sara Danius personligen, hade bara hälsat som hastigast på henne en gång, men vi var generationskamrater. Vi började läsa på Stockholms universitet samma år, 1982, flyttade båda till den amerikanska ostkusten där vi doktorerade i mitten av 90-talet, blev båda professorer i Sverige 2008. I hennes fall stod det dock klart från början att hon inte skulle nöja sig med en akademisk karriär. Redan innan hon påbörjade sin forskarbana var hon en uppskattad skribent på våra kultursidor. Hon trodde på litteraturens speciella förmåga att uppenbara människan och världen, och hon använde sig av sin expertis för att sprida detta budskap långt utanför universitetet, ofta med stor humor.

Danius intresserade sig för de litterära giganterna, eller, som hon kallade dem, Finlandsfärjorna: Stendhal, Balzac, Flaubert, Proust, Joyce, Mann. Hon närmade sig dem inte med dyrkan, hon ville inte avguda utan avkoda och förankra; hon var intresserad av giganternas förtöjningar i vardagen, av trossen vid kajplats 158. Efter hennes bortgång har många betonat hur hennes texter var fyllda med konkreta objekt: en blå tvål, chokladtårta, röntgenbilder, gatureklam och en uppsjö av kravatter, sammetsbyxor och sidensjalar. Vilken funktion fyllde egentligen alla dessa objekt?

Inte en utan flera. Ibland användes de som metaforer för ett komplext litterärt verk, som när hon beskriver Prousts roman På spaning efter den tid som flytt i termer av hur man lyckas med att göra majonnäs. Ibland handlade det om att skärskåda hur författare, som Stendhal och Balzac, gav detaljerade beskrivningar av klädesplagg för att blottlägga ett samhälles strukturer och maktförhållanden.

En särskilt intressant roll som dessa objekt fyller rör just den mänskliga kunskapen. När Sara Danius skriver om 1800-talsrealismen argumenterar hon mot den vedertagna tesen att realismen strävade efter att avspegla verkligheten. De realistiska författarnas fokus, menar hon, är inte det sedda, utan synliggörandet. De vill illustrera svårigheten att avkoda världen och framhäver gapet mellan hur individen uppfattar världen och hur den faktiskt är. Det räcker inte med att se på världen, ting och människor, den måste också avläsas och förstås.

I sin avhandling The senses of modernism fokuserar Danius på liknande sätt på hur det tidiga 1900-talets modernistiska litteratur belyser frågor som har med vår sinneskunskap att göra. De objekt som står i fokus här är den nya teknik som förändrade människans sätt att se och höra världen: kameran, fonografen, telefonen, filmen, röntgenbilden. Danius argumenterar för att de stora modernistiska författarna, Mann, Proust och Joyce, använder sig av den nya perceptionstekniken för att ställa de grundläggande frågorna: Hur kan vi veta vad vi vet? Vad är en människa?

Vi befinner oss i en tid när ny teknik återigen gör dessa frågor relevanta. Nu har vi att förhålla oss till en bildteknik som inte är gjord för att avbilda utan för att luras – manipulerade bilder och filmer, så kallade ”deep fakes”, föregivna skildringar av händelser som aldrig ägt rum. Vad händer med vår kunskap när vi inte längre kan avgöra om ett fotografi, eller en film, är äkta? Och vad händer med språket, och tänkandet, när bilden tar över som främsta kommunikationsmedel?

I sitt sommarprogram från 2013 beskriver Danius sina tankar kring att träda in i Svenska Akademien. Hon säger att hon kom fram till att det handlar om att ställa sig i led. Man efterträder någon, man blir själv en dag efterträdd. Man sätter sig på en stol, andra har suttit där före en, andra kommer att komma efter. Under tiden får man göra så gott man kan. Förvalta, vårda, föra vidare. Hon tillägger att det är en ganska bra bild av hur livet är. Jag skulle vilja tillägga att det är en ganska bra bild av den mänskliga kulturen – språket, kunskapen, konsten och moralen. Vi har alla att förvalta den samlade erfarenhet som erbjuds oss av det samhälle vi föds i, att vårda den och föra den vidare. Det är så vi håller mörkret stången och bevarar det väsentligen mänskliga hos oss.

*

Svar på Åsa Wikforss inträdestal av Akademiens direktör herr Riad

Min fru!

Er professionella analys av kunskapsresistensens mekanismer, tänkandets skevheter och skolans belägenhet ger viktigt och förnybart bränsle till den nödvändiga kritiska diskussionen av stora frågor i vår samtid med ett förtydligande av ansvaret att agera. Er klara röst är en lisa i en tid då enkla, någon gång komplicerade, känslor blåser i stora trumpeter, ofta utan klaffar. I ert tal fäster jag mig vid att ni så starkt framhåller att vi behöver varandra för att tänka bättre. Det är en vackert formulerad kvintessens av det forskaryrke som både ni och jag har valt.

Jag tackar er för era ord och hälsar er härmed hjärtligt välkommen i vår krets, till arbete och samvaro. Får jag nu be er att skriva in ert namn i stadgeboken.

Högtidssammankomster genom åren

2019

Svenska Akademiens årshögtid firades fredagen den 20 december i Stora Börssalen i närvaro av DD MM Konungen och Drottningen samt HKH Kronprinsessan Victoria och HKH Prins Daniel med uppvaktning, jämte en talrik samling åhörare.

Vid sammankomsten, som började klockan 5 e.m., var närvarande av Akademiens ledamöter Akademiens direktör herr Riad, Akademiens kansler ledamot Mossaed, Akademiens ständige sekreterare herr Malm, herr Runesson, herr Ralph, herr Olsson, herr Svenbro, herr Englund, herr Wästberg, fru Lugn, herr Espmark och herr Engdahl.

Akademiens direktör öppnade sammankomsten med ett tal.
Läs direktörstalet »

Direktören meddelade därpå att Akademien med sin höge beskyddares medgivande till ny ledamot valt och kallat poeten Tua Forsström. Den nyinvalda ledamoten infördes av ständige sekreteraren i Börssalen och höll sitt inträdestal, vilket besvarades av direktören.
Läs inträdestalet »

Direktören meddelade därpå att Akademien med sin höge beskyddares medgivande till ny ledamot valt och kallat författaren Ellen Mattson. Den nyinvalda ledamoten infördes av ständige sekreteraren i Börssalen och höll sitt inträdestal, vilket besvarades av direktören.
Läs inträdestalet »

Direktören meddelade därpå att Akademien med sin höge beskyddares medgivande till ny ledamot valt och kallat författaren Anne Swärd. Den nyinvalda ledamoten infördes av ständige sekreteraren i Börssalen och höll sitt inträdestal, vilket besvarades av direktören.
Läs inträdestalet »

Direktören meddelade därpå att Akademien med sin höge beskyddares medgivande till ny ledamot valt och kallat filosofen Åsa Wikforss. Den nyinvalda ledamoten infördes av ständige sekreteraren i Börssalen och höll sitt inträdestal, vilket besvarades av direktören.
Läs inträdestalet »

Därefter tillkännagavs att årets minnespenning, utförd av konstnären Peter Linde, var ägnad professorn i klassisk fornkunskap Martin P:son Nilsson. Åtsidan visar dennes porträtt. Inskriften på frånsidan lyder: ”DEOS QUI NOVIT AGRESTIS”. Minnesteckningen var författad av herr Svenbro, som läste ett utdrag därur.
Läs minnesteckningen »

Slutligen överlämnades ordet till Akademiens ständige sekreterare herr Malm, som föredrog följande berättelse:

Svenska Akademien har inte varit fulltalig vid detta bord på decennier. Det blev den inte i kväll heller, men det är med djup glädje jag konstaterar att det inte är långt ifrån. 2019 års högtidssammankomst har präglats av en osedvanlig spännvidd av perspektiv och insikter. Ett traditionsenligt utdrag ur årets minnesteckning har kombinerats med det föga traditionsenliga antalet fyra inträdestal – så många inträden samtidigt har inte förekommit sedan den 5 april år 1786. Årets högtidssammankomst har rymt förtätade och tankeväckande överväganden, inte minst om språkets och litteraturens vägar att möta det främmande, om förebilder och avsteg, om språk, litteratur och vetande, om verklighetens och litteraturens sanningar och osanningar. Vi gläder oss åt att gå vidare med de frågorna, och andra, under kommande år. Jag känner mig hedrad av att ha fått införa de fyra nya ledamöterna i kväll och Akademien är att lyckönska. En mångfald av perspektiv och erfarenheter behövs för en komplex verksamhet.
     När de av stiftaren utsedda männen tog sitt inträde för 233 år sedan var det i en ung Akademi som stod inför uppgiften att finna sina former. När nu fyra kvinnor tar inträde är det i en gammal Akademi som är i färd med att ompröva sina former. Under de senaste åren har Akademiens stadgar förtydligats och justerats. Funktioner och arbetsprocesser har bearbetats och preciserats i interna styrdokument, och de olika delarna av verksamheten har förts närmare varandra. Akademien har också strävat efter tydlighet utåt, mest påtagligt genom en årlig verksamhetsberättelse. Vi har haft starkt stöd av experter utifrån: för det organisatoriska arbetet professor Christer Sandahl som nu avslutar sitt arbete, för annan analys och rådgivning Lars Adlersson och Annika Sönnerberg.
     Traditioner ger en form av stabilitet – omprövning av traditionerna ger en annan. Akademien fortsätter sitt förnyelse- och reformarbete under 2020 och värnar samtidigt sin autonomi, sin egenart och sina traditioner.
     Efter ett turbulent 2018 tillkom i januari tre nya ledamöter och Akademiens arbete återvände till något som mer liknar normaltillstånd, men ett normaltillstånd präglat av reflektion över de egna arbetsformerna. Nobelprisarbetet försiggick på ovanligt vis, inte bara i det att både 2018 och 2019 års priser delades ut. Akademien har alltid anlitat utomstående experter, och i år prövades en ny form med externa ledamöter i Nobelkommittén för att bredda sakkunskapen. Nobelprisarbetet styrs aldrig av politiska hänsyn, men valet av pristagare kan få politiska effekter. Detta år var båda pristagarna kontroversiella, men på olika sätt och av olika skäl.
     Akademiens projekt ”Intensivutbildning i svenska för nyanlända skolelever”, finansierat av Wallenbergstiftelserna, är inne på sitt fjärde år. Projektet inbegriper en rad skolor och har utvecklat en framgångsrik modell för effektiv och likvärdig utbildning. Arbetet inriktas nu mot att sammanfatta resultaten och skapa lösningar för att möta det stora intresse som visas i skolor och kommuner över hela landet.
     I oktober lämnade oss herr Malmqvist, den äldste bland ledamöterna. Göran Malmqvist trotsade med typisk egenvilja sina krämpor i en för Akademien svår situation, och in i det sista delade han med sig av briljanta översättningar och betraktelser. Några dagar dessförinnan hade också tidigare ständiga sekreteraren Sara Danius gått bort, obarmhärtigt tidigt. Vi möttes aldrig som kolleger i Akademien, däremot som kolleger vid universitetet. Hennes intellekts skärpa och hennes tankes vidd utmärkte henne bland oss andra litteraturvetare, och som ständig sekreterare framträdde hon med stark lyskraft också i en svår tid.
     Under året har Akademiens bokutgivning fått några vackra tillskott. I klassikerserien har utkommit drottning Kristinas Maximer, översatta, kommenterade och introducerade av herr Engdahl. I Minnesbiblioteket har Bertil Malmbergs minnesteckning över poeten Edvard Bäckström utgivits med inledning av herr Wästberg, som även svarar för årets julbok, med titeln Läsebok. Julboken kommer att delas ut till alla här närvarande efter sammankomsten. Sist men inte minst har Svenska Akademiens Ordbok, häfte 394–398 Vrettväva utkommit. För den som undrar vad substantivet ”vrett” månde vara, är svaret att det helt enkelt är något man vrider, en variant till vred. Bokstaven X lär inte uppta så stort utrymme, men en hel del återstår innan Ö är avklarat. Ordbokens sista band beräknas utkomma år 2023.
     Kunskap skall inte tynga, så SAOB finns som bekant också i eterisk form på Internet, där webbplatsen svenska.se kombinerar SAOB med Svenska Akademiens ordlista och Svensk ordbok utgiven av Svenska Akademien. Ordböckerna på webben har under 2019 fått sex miljoner besök. Än mindre tyngande är Akademiens lika fria appar för Svensk ordbok, sedan starten nerladdad i närmare 200 000 exemplar, och SAOL, som har hämtats totalt 1,5 miljoner gånger.
     Akademien har under året, som tidigare, tillsammans med Vitterhetsakademien finansierat Litteraturbanken. Riksbankens Jubileumsfond, som möjliggjorde starten, har nu beviljat medel för storskalig digitalisering av hela 1800-talets svenska skönlitteratur. Nya vägar till vårt förflutna öppnar sig.
     Arbetet med en stor portal för svenska språket och litteraturen går vidare och kommer att bli synligt under nästa år. Med den vill Akademien vara lika tillgänglig för alla, både inom Sverige och utanför. Samtidigt har Akademien för avsikt att göra sig mer tillgänglig genom verksamheten i Börshuset. Serien ”Kvällar på Svenska Akademien” med olika teman kommer att utvecklas vidare, och vi ser för oss andra sätt att bjuda in till samarbeten och samtal om litteratur och kultur.

En viktig del i den löpande verksamheten är arbetet med priser, stipendier och bidrag. Årets priser och stipendier sammanfattas så här:

  •      Kungliga priset instiftades av Karl XIV Johan och anvisas fortfarande av Hans Majestät. Priset, som utdelas för förtjänstfulla insatser inom något av Akademiens intresseområden, har i år tilldelats Leif Zern.
  •      Bellmanpriset, instiftat 1920 av Anders och Emma Zorn och avsett att hedra en verkligt framstående svensk skald, har tillerkänts Gösta Ågren.
  •      Svenska Akademiens språkforskarpris, som skall hedra en verkligt framstående svensk språkforskare, har tilldelats Christer Platzack.
  •      Kellgrenpriset utgår ur den Gierowska donationen och utdelas för betydelsefull gärning inom Akademiens hela verksamhetsområde. Priset har i år tillfallit Fredric Bedoire.
  •      Gerard Bonniers pris skall tilldelas författare verksamma inom Akademiens intresseområde. Till mottagare av årets pris har utsetts Ronny Ambjörnsson.
  •      Ur Gerard Bonniers donation utgår även stipendier till unga, lovande författare. Dessa har i år tillfallit Karolina Ramqvist och Amanda Svensson.
  •      Svenska Akademiens Finlandspris, som utdelas för värdefulla insatser inom Finlands svenskspråkiga kulturliv, har tilldelats Marika Tandefelt.
  •      Stipendiet ur Lena Vendelfelts minnesfond skall tilldelas diktare som söker hävda och värna rent mänskliga värden. Till mottagare av årets stipendium har utsetts David Vikgren.
  •      Svenska Akademiens pris för introduktion av svensk kultur utomlands har tillfallit Tom Geddes och Klaus Müller-Wille.
  •      Ur Akademiens egna medel har belöningar tilldelats Elena Balzamo, Göran Greider, Tuva Korsström, Ulrika Milles och Lilian Perme.
  •      Därutöver har under året extra pris tilldelats Björner Torsson och Francisco Uriz.

 

Tidigare i höst har Akademien tilldelat

  •      Lina Hagelbäck Kallebergerstipendiet,
  •      Ann Petrén Svenska Akademiens teaterpris,
  •      Andreas T. Olsson Carl Åkermarks stipendium till förtjänta artister inom svensk teater,
  •      Nina Wähä Lydia och Herman Erikssons stipendium, samt
  •      Helena Granström Stipendium till Harry Martinsons minne.

 

Under våren utdelades följande belöningar:

  •      Svenska Akademiens nordiska pris, utgående ur den Gierowska donationen, till Karl Ove Knausgård vid en ceremoni i Börssalen den 3 april,
  •      Bernadottestipendiet till Hatice Zora,
  •      Doblougska priset till Ernst Brunner och Carin Franzén samt i enlighet med den norska nämndens förslag till Johan Harstad och Olaug Nilssen,
  •      Margit Påhlsons pris för viktiga insatser för svenska språket till Stig Eliasson,
  •      Svenska Akademiens språkvårdspris till Mikael Parkvall,
  •      Svenska Akademiens stipendium till postdoktorala språkforskare till Alessandro Palumbo och Sofia Pereswetoff-Morath,
  •      Gun och Olof Engqvists stipendium till Bengt Berg,
  •      Signe Ekblad-Eldhs pris till Jonas Hassen Khemiri,
  •      Axel Hirschs pris till Fredrik Hertzberg och Jens Liljestrand,
  •      Svenska Akademiens essäpris till Helena Eriksson,
  •      Schückska priset till Yvonne Leffler,
  •      Eric och Ingrid Lilliehööks stipendium till Erik Carlquist,
  •      Johan Lundblads pris till Erik Petersson,
  •      Zibetska priset till Ingemar Lindahl,
  •      Svenska Akademiens gustavianska stipendium till Marianne Molander Beyer,
  •      ett stipendium ur den Gierowska donationsfonden till Elisabeth Friis,
  •      Svenska Akademiens översättarpris till John Swedenmark,
  •      Svenska Akademiens pris för översättning av svensk litteratur till Béla Jávorszky, László Kúnos, Verena Reichel och Caj Westerberg,
  •      Svenska Akademiens tolkningspris till Lukas Dettwiler,
  •      Svenska Akademiens kritikerpris till Anna Hallberg och Magnus William-Olsson,
  •      Stiftelsen Natur & Kulturs översättarpris till Margareta Eklöf och Eva Johansson,
  •      Karin Gierows pris till Mohammad Fazlhashemi och Åsa Wikforss,
  •      Svenska Akademiens bibliotekariepris till Gunnel Furuland,
  •      Svenska Akademiens svensklärarpris till Anki Källman, Camilla Edvardsson Lundmark, Sara Persson, Daniel Sandin och Anneli Wahlsten,
  •      anslag ur Fonden för forskning i modern svenska och för svensk språkvård till Anja Malmberg och Björn Melander, samt slutligen
  •      Anna Sjöstedts resestipendium till Alejandro Leiva Wenger.

 

Mycket arbete pågår, och mycket arbete återstår. Året har varit fyllt av goda samarbeten i många riktningar – en del väletablerade och länge högt värderade, andra helt nya, ibland överraskande, men inte mindre uppskattade. Medarbetarna vid kansliet skall ha ett särskilt tack för sina insatser. Vi gläder oss stort åt den förstärkning Akademien har fått i kväll, och vi ser fram emot det kommande årets arbete, glädje, slit, gemenskap, tvisteämnen och samförstånd. Det framstår som kongenialt att börja med uppehåll och vila över helgerna. God jul och gott nytt år!