Svenska Akademiens logotyp

Inträdestal av Ellen Mattson

Den engelske poeten Philip Larkin fick i en intervju 1979 en fråga om sina läsvanor och svarade: ”Jag läser allt utom filosofi, teologi, ekonomi, sociologi, naturvetenskap eller sånt som har något med naturens under att göra, som har något med teknik att göra – har jag sagt politik? […] I själva verket läser jag praktiskt taget bara romaner”. Slut citat.

Om jag fick den frågan skulle jag bli tvungen att svara på samma sätt, jag läser praktiskt taget bara romaner, men med tillägget att det känns som om romanerna innehåller allt det andra också, från naturen till politiken. Selma Lagerlöf har formulerat det på följande handfasta sätt: ”den sköna litteraturen är den bro, varpå allt möjligt köres in i hjärnan.”

Eftersom jag är en människa som läser nästan bara romaner och som skriver romaner och varken kan eller vill skriva något annat ska jag tala om just detta, romanens verklighet, fiktionens sanning, en sanning som jag tror på och en verklighet som för mig har samma grad av substans som den synliga, om än i en något annorlunda beskaffad dimension. I den är Anna Karenina lika verklig som jag, kanske ännu verkligare med tanke på att läsare levandegjort henne i 150 år och fortsätter att göra det. Jag ser romanen som en kunskapskälla och läsningen som ett sätt att förstå det som inte ens mycket omfattande faktasamlingar kan förklara. Nu diskuteras läsningen allt mer oroligt och då hör man det ibland sägas att oron är obefogad, eftersom berättandet alltid kommer att finnas även om läsandet försvinner, det flyttar bara in i nya medier. Men det är ett misstag att tro att romanen kan ersättas av rörliga bilder, av aldrig så många berättelser berättade vid aldrig så många digitala lägereldar, för litteratur handlar om språk och om språkets komplexitet, som gör det möjligt för läsaren att röra sig inte bara i det horisontella planet utan också i det vertikala, ner genom alla de skikt som existerar samtidigt inom oss och inte bara längs en intrigs pilriktning mot ett bestämt mål. Litteraturen är ett mål i sig, ett obestämt sökande som inte vet vart det är på väg och en undersökning som alltid, när den sker på allvar, finner något oväntat, oväntat också för den som skriver. Det finns egentligen inga gränser för vad romanen förmår, rymmer, kan göra läsaren delaktig i.

Detta uppnås genom samarbete, ett arbete som utförs i lika mått på båda sidor och som inte alltid behöver vara behagligt. Thomas Mann skriver någonstans i sina dagböcker att prosa är sublimerad långtråkighet, och så kan det ju kännas ibland, inte minst när man läser Thomas Mann själv. Det finns partier i hans verk där man tar sig fram som genom torr och risig granskog, orden knastrar i munnen, de långa meningarna gör vägen svårframkomlig. Då strävar man på och snart kommer den stora gläntan där texten fylls med syre och läsaren med den, men det finns inga genvägar dit, just denna glänta når man bara genom just denna skog. En roman bestående av enbart risig granskog är fasansfull, men en roman av enbart öppna gläntor är meningslös, för det vi lätt glider igenom lämnar inga spår i oss. Spåren uppstår genom friktionen, det motstånd författaren kan känna i skrivandet och det arbete läsaren måste utföra i det vi kallar läsakten. Och det är friktionen som får brasan att brinna.

Författaren skriver och läsaren läser, så ser avtalet ut. Och när rätt läsare träffar rätt bok kan underverk ske som går utöver det som litteraturen också erbjuder, sådant som vila och verklighetsflykt. Det som händer då är väl snarare en flykt till verklighet, där vi lämnar vår egen och går in i en annan, en som vi inte kan få tillgång till på annat sätt. Romanen är en kraft som väcker liv i de döda, en tidsmaskin som förflyttar sin läsare, en flygande matta som rör sig också i det geografiska rummet. Den tar oss till platser vi inte kan nå på något annat sätt än genom denna kombination av andras skrift och vår egen inre bildskapande förmåga.

Därför är läsandet den märkligaste av verksamheter och språket den finaste skapelsen, detta att berättelser blir till tecken som bryts ner i våra läsande hjärnor och återuppstår inför våra läsande ögon i följder av scener där berättelsen än en gång spelas upp. Varje gång vi läser sker detta byggande och återuppstående, över hela världen uppväcks Anna Karenina gång på gång, lever sitt liv, går mot sin död. Romanens tid är alltid nu, det är nu Anna lägger sitt huvud på rälsen, det är nu Agamemnon och Priamos förhandlar om en lösning på den trojanska konflikten för att förhindra den slakt som vi alla vet ska följa, jag vet det också när jag läser, men ändå befinner jag mig i läsningens ögonblick i deras 2 700 år gamla ögonblick där allt fortfarande står och väger. Det är nu jag tänker: Den här gången kanske det lyckas.

Innan jag började skriva sysslade jag nästan bara med musik, och det var i musiken jag lärde mig skriva. Det viktigaste rådet fick jag av min pianolärare när jag beklagade mig över en Beethovensonat som jag hållit på med en hel termin och han sa: Det spelar ingen roll hur lång tid det tar, det är bara resultatet som räknas. Detta är något jag tänker på inte bara när högen av färdigskrivna sidor står i en absurd relation till den tid jag lagt ned utan också vid många andra tillfällen, det var ett råd för livet. Det är inte så stor skillnad mellan att skriva en roman och leva ett liv, här som där gäller det att ha omsorg om den lilla detaljen samtidigt som man har kursen ställd mot det mer avlägsna målet, här som där gäller att utan det målet, slutet, blir det hela meningslöst. En såpopera kan fortsätta i all oändlighet men romanen är lika obeveklig som biologin.

Och lika krävande. Mot den förrädiskt behagliga förenkling som är så skön att vila i ställer romanen tillvarons verkliga natur, mångskiktad som en Mahlersymfoni. Världen är inte svartvit, men den är inte heller som det brukar sägas grå, den är full av mycket starka klara färger som existerar sida vid sida, som står i kontrast till varandra och skapar färgkombinationer som ibland gör oss illamående. Romanen har plats för allt detta, den är en motkraft till förenklingen som inte står ut med det motsägelsefulla i människan, det obegripliga och obehagliga, liksom den är en motkraft till behovet av igenkänning, att bara vilja möta sig själv och sitt eget i det man läser. Romanen erbjuder något mer och större, att möta någon annan, att i någon mening bli någon annan. Det är därför jag betraktar den som en kunskapskälla, för när jag läser förmår jag överskrida mitt jags vanligtvis så trånga gränser, i en transcendens som jag funnit i läsningen och ingen annanstans.

*

Svar på Ellen Mattsons inträdestal av Akademiens direktör herr Riad

Min fru!

Ni beskriver vältaligt romanläsandet och romanskrivandet som en väg till kunskap, där friktionen är en del av både upplevelsen och lärandet. Den goda litteraturen kräver stundom att man makar sig ur bekvämlighetszonen – det kan ibland glömmas bort när skönlitterära texter annonseras för distraktion och konsumeras för bekräftelse. Det ni säger har också klara pedagogiska konsekvenser. Ni lanserar ju litteraturen både som en mötesplats och som ett inspirerande samverkansprojekt i den större verkligheten, där läsaren varken ska rädas den torra, risiga granskogen eller förvänta sig en motståndslös promenad i en park nära hemma.

Jag tackar er för era ord och hälsar er härmed hjärtligt välkommen i vår krets, till arbete och till samvaro. Får jag nu be er att under ständige sekreterarens överinseende skriva in ert namn i stadgeboken.

Högtidssammankomster genom åren

2019

Svenska Akademiens årshögtid firades fredagen den 20 december i Stora Börssalen i närvaro av DD MM Konungen och Drottningen samt HKH Kronprinsessan Victoria och HKH Prins Daniel med uppvaktning, jämte en talrik samling åhörare.

Vid sammankomsten, som började klockan 5 e.m., var närvarande av Akademiens ledamöter Akademiens direktör herr Riad, Akademiens kansler ledamot Mossaed, Akademiens ständige sekreterare herr Malm, herr Runesson, herr Ralph, herr Olsson, herr Svenbro, herr Englund, herr Wästberg, fru Lugn, herr Espmark och herr Engdahl.

Akademiens direktör öppnade sammankomsten med ett tal.
Läs direktörstalet »

Direktören meddelade därpå att Akademien med sin höge beskyddares medgivande till ny ledamot valt och kallat poeten Tua Forsström. Den nyinvalda ledamoten infördes av ständige sekreteraren i Börssalen och höll sitt inträdestal, vilket besvarades av direktören.
Läs inträdestalet »

Direktören meddelade därpå att Akademien med sin höge beskyddares medgivande till ny ledamot valt och kallat författaren Ellen Mattson. Den nyinvalda ledamoten infördes av ständige sekreteraren i Börssalen och höll sitt inträdestal, vilket besvarades av direktören.
Läs inträdestalet »

Direktören meddelade därpå att Akademien med sin höge beskyddares medgivande till ny ledamot valt och kallat författaren Anne Swärd. Den nyinvalda ledamoten infördes av ständige sekreteraren i Börssalen och höll sitt inträdestal, vilket besvarades av direktören.
Läs inträdestalet »

Direktören meddelade därpå att Akademien med sin höge beskyddares medgivande till ny ledamot valt och kallat filosofen Åsa Wikforss. Den nyinvalda ledamoten infördes av ständige sekreteraren i Börssalen och höll sitt inträdestal, vilket besvarades av direktören.
Läs inträdestalet »

Därefter tillkännagavs att årets minnespenning, utförd av konstnären Peter Linde, var ägnad professorn i klassisk fornkunskap Martin P:son Nilsson. Åtsidan visar dennes porträtt. Inskriften på frånsidan lyder: ”DEOS QUI NOVIT AGRESTIS”. Minnesteckningen var författad av herr Svenbro, som läste ett utdrag därur.
Läs minnesteckningen »

Slutligen överlämnades ordet till Akademiens ständige sekreterare herr Malm, som föredrog följande berättelse:

Svenska Akademien har inte varit fulltalig vid detta bord på decennier. Det blev den inte i kväll heller, men det är med djup glädje jag konstaterar att det inte är långt ifrån. 2019 års högtidssammankomst har präglats av en osedvanlig spännvidd av perspektiv och insikter. Ett traditionsenligt utdrag ur årets minnesteckning har kombinerats med det föga traditionsenliga antalet fyra inträdestal – så många inträden samtidigt har inte förekommit sedan den 5 april år 1786. Årets högtidssammankomst har rymt förtätade och tankeväckande överväganden, inte minst om språkets och litteraturens vägar att möta det främmande, om förebilder och avsteg, om språk, litteratur och vetande, om verklighetens och litteraturens sanningar och osanningar. Vi gläder oss åt att gå vidare med de frågorna, och andra, under kommande år. Jag känner mig hedrad av att ha fått införa de fyra nya ledamöterna i kväll och Akademien är att lyckönska. En mångfald av perspektiv och erfarenheter behövs för en komplex verksamhet.
     När de av stiftaren utsedda männen tog sitt inträde för 233 år sedan var det i en ung Akademi som stod inför uppgiften att finna sina former. När nu fyra kvinnor tar inträde är det i en gammal Akademi som är i färd med att ompröva sina former. Under de senaste åren har Akademiens stadgar förtydligats och justerats. Funktioner och arbetsprocesser har bearbetats och preciserats i interna styrdokument, och de olika delarna av verksamheten har förts närmare varandra. Akademien har också strävat efter tydlighet utåt, mest påtagligt genom en årlig verksamhetsberättelse. Vi har haft starkt stöd av experter utifrån: för det organisatoriska arbetet professor Christer Sandahl som nu avslutar sitt arbete, för annan analys och rådgivning Lars Adlersson och Annika Sönnerberg.
     Traditioner ger en form av stabilitet – omprövning av traditionerna ger en annan. Akademien fortsätter sitt förnyelse- och reformarbete under 2020 och värnar samtidigt sin autonomi, sin egenart och sina traditioner.
     Efter ett turbulent 2018 tillkom i januari tre nya ledamöter och Akademiens arbete återvände till något som mer liknar normaltillstånd, men ett normaltillstånd präglat av reflektion över de egna arbetsformerna. Nobelprisarbetet försiggick på ovanligt vis, inte bara i det att både 2018 och 2019 års priser delades ut. Akademien har alltid anlitat utomstående experter, och i år prövades en ny form med externa ledamöter i Nobelkommittén för att bredda sakkunskapen. Nobelprisarbetet styrs aldrig av politiska hänsyn, men valet av pristagare kan få politiska effekter. Detta år var båda pristagarna kontroversiella, men på olika sätt och av olika skäl.
     Akademiens projekt ”Intensivutbildning i svenska för nyanlända skolelever”, finansierat av Wallenbergstiftelserna, är inne på sitt fjärde år. Projektet inbegriper en rad skolor och har utvecklat en framgångsrik modell för effektiv och likvärdig utbildning. Arbetet inriktas nu mot att sammanfatta resultaten och skapa lösningar för att möta det stora intresse som visas i skolor och kommuner över hela landet.
     I oktober lämnade oss herr Malmqvist, den äldste bland ledamöterna. Göran Malmqvist trotsade med typisk egenvilja sina krämpor i en för Akademien svår situation, och in i det sista delade han med sig av briljanta översättningar och betraktelser. Några dagar dessförinnan hade också tidigare ständiga sekreteraren Sara Danius gått bort, obarmhärtigt tidigt. Vi möttes aldrig som kolleger i Akademien, däremot som kolleger vid universitetet. Hennes intellekts skärpa och hennes tankes vidd utmärkte henne bland oss andra litteraturvetare, och som ständig sekreterare framträdde hon med stark lyskraft också i en svår tid.
     Under året har Akademiens bokutgivning fått några vackra tillskott. I klassikerserien har utkommit drottning Kristinas Maximer, översatta, kommenterade och introducerade av herr Engdahl. I Minnesbiblioteket har Bertil Malmbergs minnesteckning över poeten Edvard Bäckström utgivits med inledning av herr Wästberg, som även svarar för årets julbok, med titeln Läsebok. Julboken kommer att delas ut till alla här närvarande efter sammankomsten. Sist men inte minst har Svenska Akademiens Ordbok, häfte 394–398 Vrettväva utkommit. För den som undrar vad substantivet ”vrett” månde vara, är svaret att det helt enkelt är något man vrider, en variant till vred. Bokstaven X lär inte uppta så stort utrymme, men en hel del återstår innan Ö är avklarat. Ordbokens sista band beräknas utkomma år 2023.
     Kunskap skall inte tynga, så SAOB finns som bekant också i eterisk form på Internet, där webbplatsen svenska.se kombinerar SAOB med Svenska Akademiens ordlista och Svensk ordbok utgiven av Svenska Akademien. Ordböckerna på webben har under 2019 fått sex miljoner besök. Än mindre tyngande är Akademiens lika fria appar för Svensk ordbok, sedan starten nerladdad i närmare 200 000 exemplar, och SAOL, som har hämtats totalt 1,5 miljoner gånger.
     Akademien har under året, som tidigare, tillsammans med Vitterhetsakademien finansierat Litteraturbanken. Riksbankens Jubileumsfond, som möjliggjorde starten, har nu beviljat medel för storskalig digitalisering av hela 1800-talets svenska skönlitteratur. Nya vägar till vårt förflutna öppnar sig.
     Arbetet med en stor portal för svenska språket och litteraturen går vidare och kommer att bli synligt under nästa år. Med den vill Akademien vara lika tillgänglig för alla, både inom Sverige och utanför. Samtidigt har Akademien för avsikt att göra sig mer tillgänglig genom verksamheten i Börshuset. Serien ”Kvällar på Svenska Akademien” med olika teman kommer att utvecklas vidare, och vi ser för oss andra sätt att bjuda in till samarbeten och samtal om litteratur och kultur.

En viktig del i den löpande verksamheten är arbetet med priser, stipendier och bidrag. Årets priser och stipendier sammanfattas så här:

  •      Kungliga priset instiftades av Karl XIV Johan och anvisas fortfarande av Hans Majestät. Priset, som utdelas för förtjänstfulla insatser inom något av Akademiens intresseområden, har i år tilldelats Leif Zern.
  •      Bellmanpriset, instiftat 1920 av Anders och Emma Zorn och avsett att hedra en verkligt framstående svensk skald, har tillerkänts Gösta Ågren.
  •      Svenska Akademiens språkforskarpris, som skall hedra en verkligt framstående svensk språkforskare, har tilldelats Christer Platzack.
  •      Kellgrenpriset utgår ur den Gierowska donationen och utdelas för betydelsefull gärning inom Akademiens hela verksamhetsområde. Priset har i år tillfallit Fredric Bedoire.
  •      Gerard Bonniers pris skall tilldelas författare verksamma inom Akademiens intresseområde. Till mottagare av årets pris har utsetts Ronny Ambjörnsson.
  •      Ur Gerard Bonniers donation utgår även stipendier till unga, lovande författare. Dessa har i år tillfallit Karolina Ramqvist och Amanda Svensson.
  •      Svenska Akademiens Finlandspris, som utdelas för värdefulla insatser inom Finlands svenskspråkiga kulturliv, har tilldelats Marika Tandefelt.
  •      Stipendiet ur Lena Vendelfelts minnesfond skall tilldelas diktare som söker hävda och värna rent mänskliga värden. Till mottagare av årets stipendium har utsetts David Vikgren.
  •      Svenska Akademiens pris för introduktion av svensk kultur utomlands har tillfallit Tom Geddes och Klaus Müller-Wille.
  •      Ur Akademiens egna medel har belöningar tilldelats Elena Balzamo, Göran Greider, Tuva Korsström, Ulrika Milles och Lilian Perme.
  •      Därutöver har under året extra pris tilldelats Björner Torsson och Francisco Uriz.

 

Tidigare i höst har Akademien tilldelat

  •      Lina Hagelbäck Kallebergerstipendiet,
  •      Ann Petrén Svenska Akademiens teaterpris,
  •      Andreas T. Olsson Carl Åkermarks stipendium till förtjänta artister inom svensk teater,
  •      Nina Wähä Lydia och Herman Erikssons stipendium, samt
  •      Helena Granström Stipendium till Harry Martinsons minne.

 

Under våren utdelades följande belöningar:

  •      Svenska Akademiens nordiska pris, utgående ur den Gierowska donationen, till Karl Ove Knausgård vid en ceremoni i Börssalen den 3 april,
  •      Bernadottestipendiet till Hatice Zora,
  •      Doblougska priset till Ernst Brunner och Carin Franzén samt i enlighet med den norska nämndens förslag till Johan Harstad och Olaug Nilssen,
  •      Margit Påhlsons pris för viktiga insatser för svenska språket till Stig Eliasson,
  •      Svenska Akademiens språkvårdspris till Mikael Parkvall,
  •      Svenska Akademiens stipendium till postdoktorala språkforskare till Alessandro Palumbo och Sofia Pereswetoff-Morath,
  •      Gun och Olof Engqvists stipendium till Bengt Berg,
  •      Signe Ekblad-Eldhs pris till Jonas Hassen Khemiri,
  •      Axel Hirschs pris till Fredrik Hertzberg och Jens Liljestrand,
  •      Svenska Akademiens essäpris till Helena Eriksson,
  •      Schückska priset till Yvonne Leffler,
  •      Eric och Ingrid Lilliehööks stipendium till Erik Carlquist,
  •      Johan Lundblads pris till Erik Petersson,
  •      Zibetska priset till Ingemar Lindahl,
  •      Svenska Akademiens gustavianska stipendium till Marianne Molander Beyer,
  •      ett stipendium ur den Gierowska donationsfonden till Elisabeth Friis,
  •      Svenska Akademiens översättarpris till John Swedenmark,
  •      Svenska Akademiens pris för översättning av svensk litteratur till Béla Jávorszky, László Kúnos, Verena Reichel och Caj Westerberg,
  •      Svenska Akademiens tolkningspris till Lukas Dettwiler,
  •      Svenska Akademiens kritikerpris till Anna Hallberg och Magnus William-Olsson,
  •      Stiftelsen Natur & Kulturs översättarpris till Margareta Eklöf och Eva Johansson,
  •      Karin Gierows pris till Mohammad Fazlhashemi och Åsa Wikforss,
  •      Svenska Akademiens bibliotekariepris till Gunnel Furuland,
  •      Svenska Akademiens svensklärarpris till Anki Källman, Camilla Edvardsson Lundmark, Sara Persson, Daniel Sandin och Anneli Wahlsten,
  •      anslag ur Fonden för forskning i modern svenska och för svensk språkvård till Anja Malmberg och Björn Melander, samt slutligen
  •      Anna Sjöstedts resestipendium till Alejandro Leiva Wenger.

 

Mycket arbete pågår, och mycket arbete återstår. Året har varit fyllt av goda samarbeten i många riktningar – en del väletablerade och länge högt värderade, andra helt nya, ibland överraskande, men inte mindre uppskattade. Medarbetarna vid kansliet skall ha ett särskilt tack för sina insatser. Vi gläder oss stort åt den förstärkning Akademien har fått i kväll, och vi ser fram emot det kommande årets arbete, glädje, slit, gemenskap, tvisteämnen och samförstånd. Det framstår som kongenialt att börja med uppehåll och vila över helgerna. God jul och gott nytt år!