Svenska Akademiens logotyp

Inträdestal av Tua Forsström

aprikosträden finns, aprikosträden finns
Inger Christensen, Alfabet

När jag var liten skrev jag av allt som jag tyckte lät vackert. Det var mest den svenska lyriken jag kopierade, ur lånade böcker från skolans bibliotek. Jag skrev av för att ta tillvara, hålla kvar, göra till mitt eget, och det skulle vara noggrant och omsorgsfullt. De som ursprungligen hade skrivit de där dikterna var mina förebilder och lärare, liksom min mamma var min förebild, lärare som hon var i en folkskola i en by på den västnyländska landsorten – en så svenskspråkig trakt att jag länge trodde att Finland var detsamma som Sverige, utom att det hette Finland. När vi en gång hade en finskspråkig barnflicka som hette Kaarina var hon en sådan sensation i byn att hon lika gärna hade kunnat komma från yttre rymden. Vi bodde i skolhuset, skolan var bokstavligen mitt hem, liksom det kommunala biblioteket som var inrymt där. Som liten satt jag med under lektionerna och delade pulpet med något större barn. Alltsedan dess har det för mig fallit ett särskilt ljus över både skolan som idé och förhållandet lärare–elev, det var något topelianskt och renhjärtat, en ömsesidig glädje över delad kunskap, planetarium och planscher och låneböcker och skolbarnen som en hop storasyskon. Det var femtiotal och efterkrigstid och materiellt fattigt, men skolan var en lycklig plats på jorden med lek och ordning och språk, och allt hängde ihop.

Femton år senare gick jag missmodigt och drog längs gatorna i Helsingfors. Jag hade läst och skrivit, jag hade verkligen övat, men jag visste att allt var fel. Jag försökte trösta mig med att jag kunde satsa på att bli en god läsare. Då kom en liten volym i min hand. Den hette Jordvagga – Himmelstak, ett lyrikurval av Werner Aspenström, en handfull dikter kommenterade av honom själv. ”Bondestudentens sista brev”: ”Tanken på döden har försinkat mina studier och fördystrat mina ferier …” Det var helt osannolikt. Det var en uppenbarelse. Jag visste inte vad jag skulle ta mig till. Jag bar omkring den lilla boken överallt i min axelväska under mina ledsamma vandringar mellan universitetet och mitt ledsamma rum och de ledsamma kaféerna jag frekventerade. Jag kunde snart dikterna utantill och bara tittade på sidorna. Bondestudentens sista brev. Där var det. Det var rösten, och tonen. Dess absoluta integritet, och att den ändå vände sig till mig. Rösten talade om för mig att jag var ung, jag hade tid, jag var inte det minsta tragisk. Den bjöd in mig, samtidigt som jag förstod att den inte gick att härma. Jag skulle inte försöka gå nära. Man kan inte överta en ton. Men en ton kan slå an någonting inom en själv, en egen ton som ett slags svar. Jag visste genast att det var något livsförändrande som hände, och jag gick hem och skrev, bondestudent fortfarande men inte hopplös längre.

Jag hade tur. Det står inte skrivet i stjärnorna att vi i exakt rätt ögonblick hittar fram till just det vi behöver allra mest och som kommer att visa sig avgörande för oss. Mycket beror på ren slump, och ofta visar sig tillfälligheterna vänligt komma till vår hjälp. Med dikterna i Jordvagga – Himmelstak tillsammans med författarens kommentarer hade ett sammanhang öppnats för mig, och ledde vidare till att jag blev mottaglig också för andra röster. Att jag sedan skulle ha lyckan att uppleva en mångårig vänskap med Werner Aspenström hör till det mest storartade i mitt liv.

”Till litteraturen kan man bara gå ensam”, skriver Karl Ove Knausgård, ”men även för att gå ensam behöver man hjälp.” Och: ”skrivandet sker i ensamhet, men lyfter man blicken står det en krets av ansikten runt om, och lyfter man blicken lite till, står det krets efter krets av ansikten utanför den. Det är samhället, det är kulturen, det är samtiden …” Det är också summan av texterna vi har läst, musiken vi har lyssnat till, bilderna vi har sett. De flesta av dem som skrev de där böckerna är döda och har all tid i världen; därför lönar det sig att fortsätta återvända till dem, liksom det lönar sig att gå till barnens och tingens och vädrets och tillfälligheternas och djurens språk. Vi har allting att tacka för allt.

Djurens språk kräver uppmärksamhet av oss. Egon Friedell talar i sin Kulturhistoria om den ”vemodets slöja” som vilar över växter och djur. ”De äro alla vackra, de äro alla uttryck för någon djup skaparetanke men de veta det icke, och därför äro de sorgsna.” Vi vet inte vad djuren vet. Modern forskning visar efterhand att djurs medvetanden är mycket mer komplicerade än vad man har trott. Djurens blickar oroar oss. Det är som om vi snuddade vid något hos oss själva, som ett genetiskt minne av en kontinent som vi inte längre har tillträde till. Ett medvetande före medvetandet, en zon inom oss själva som vi inte kommer åt. Kanske en förlorad kunskap. Mellan oss och våra domesticerade djur uppstår ett språk som vi i snudd och glimtar kan uppleva som en förståelse. I själva verket ingår djuren i vårt kulturarv. Det var hästarna och nötkreaturen som civiliserade Europa under medeltiden; de tillhandahöll arbete, mat och kläder och transporter. De civiliserade oss. Djuren ingår i naturen liksom vi själva, och vi har en gemensam historia. Det är smärtsamt att tänka på de små hästarna i de engelska kolgruvorna på 1800-talet. Och tanken på  den dödsindustri som idag är nyttodjurens verklighet är outhärdlig för den som en gång har känt en klok gris eller ko. Den orubbliga snällheten och blicken, språket i blicken.

Den vedertagna litterära kanon som uppstår i en kulturkrets handlar om de stora verken som anses behålla sin klassikerstatus från tid till tid. Men håller vi oss inte också med en hemlighetsfull personlig kanon, som består av text som just vi transporterar med oss genom åren, och som gåtfullt fortsätter att dyka upp i våra medvetanden, mestadels alldeles oförhappandes? Det handlar mera sällan om stora textmassor, och det handlar inte om världsåskådningar och idéer, utan snarare om anslag, fraser, dikter kanske, fragment som irrationellt återvänder och sysselsätter oss, ibland nästan tvångsmässigt, som drömmar, för att sjunka undan och komma tillbaka. Jag går till bokhyllan och bläddrar fram de där sidorna, än för att konstatera att de verkligen stämmer på pricken med den självgående motsvarigheten i mitt huvud, än för att upptäcka att minnet på det mest häpnadsväckande sätt har förändrat dem.  I mitt fall figurerar ofta texter av till exempel Werner Aspenström, W.H. Auden, Inger Christensen, Gunnar Ekelöf, W.G. Sebald, Janet Frame … Jag ser inga samband och orsaker eller gemensamma nämnare, annat än att de här författarnas verk med stor bestämdhet värnar sin hemlighet. Handlar det kanske om det? Att vi dras till allt som besitter en hemlighet och gång på gång måste återvända, fastän vi vet att hemligheten är sin egen mening?

Hos Janet Frame finns i den lilla romanen A State of Siege den trivialaste av repliker, som genom åren har följt och förföljt mig. En ensamstående pensionerad lärare har plötsligt beslutat att flytta från Sydön, Nya Zeeland, där hon har sitt livssammanhang, till Nordön, där hela existensen vänder sig emot henne i form av en våldsam stormnatt då hon just flyttat in i ett ensligt beläget hus. Det knackar på dörren, och hon tror att det är de döda i hennes förflutna som vill in från natten. I panik får hon fram telefonnumret till församlingens kyrkoherde och ringer och ber honom om hjälp. ”Förlåt att jag stör Er”, börjar hon. Samtalet bryts och hon prövar på nytt: ”Förlåt att jag stör Er –” Kyrkoherden svarar vänligt att han förstår, men han kan tyvärr inte hjälpa henne just då, i det läget. Detta ”Förlåt att jag stör Er” är mitt problem. Jag vill på något sätt svara, nej, jag är oklar över vad det handlar om, men hur som helst har det med tiden blivit en hög ursäktsdikter av det, till exempel:

Förlåt att jag stör Er ännu en gång,
Herren prövar oss alla.
Jag har hållit mig lugn och läst i böckerna.
En blomma utmärks främst av sina sexuella blad.
En puma kallas också ett silverlejon.
Blyvitt är detsamma som silvervitt.
Jag vet att Ni har många tjänsteplikter.
Ni har tolkningsföreträde.
Ni har ansvar för Ert distrikt.

Om någon var hemma i sitt kulturarv var det Inger Christensen. Hennes stora – också naturvetenskapliga – beläsenhet finns på ett självklart sätt underliggande i hela hennes produktion, och längtar man efter sammanhang hittar man det hos henne. Inger Christensen älskar språket, poesin, litteraturen, men mer än så. Hon älskar världen. I hennes poesi ingår organiskt allt liv i den skapelse hon försvarar. Inger Christensen sökte ett språk där det inre och det yttre skulle kunna förenas, och hon började i det yttre. I Alfabet försöker hon rentav närma sig ett naturens språk, och när hon gör det blir det tack vare dess kärlek och dess skönhet på ett märkvärdigt sätt möjligt. För att det är självförglömmande. För att det är renhjärtat. Inger Christensen behövde inte syssla med självförverkligande, eftersom, som hon säger i Hemlighetstillståndet, ”allting redan finns”. Alfabet är en bön för världen. Det är en dikt som vill visa att det inre och det yttre kan förenas. Litteraturen är till för mänskorna, inte mänskorna för litteraturen, och den kan hjälpa oss att leva våra liv.

För många år sen läste jag i lokaltidningen Västra Nyland en intervju med en ung man i Karis som hade jobbat som rörmokare. En dag beslöt han sig för att han skulle bli fakir. Han berättade för reportern att han hade tillverkat en matta av spik och glasskärvor och satt igång med att öva. Det tog längre tid och gjorde mer ont än han föreställt sig, men det lyckades. Han antog artistnamnet Houdini och turnerade nu internationellt med ett cirkussällskap. Reportern förundrade sig, men fakiren Houdini sade att det inte alls var märkvärdigt. Han kunde visserligen inte beskriva hur han hade gått till väga. Han hade bara tagit reda på hur andra fakirer gjort och läst böcker och tänkt ut sin egen uppvisning.

                (Houdini i Karis)

Jag gick till källaren på eftermiddagen den
nittonde augusti och tillverkade en matta av
galvaniserad tretumsspik och isgröna skärvor av
buteljer som jag hade slängt mot stenfoten.
Publiken brusar när jag sträcker ut på mattan långsamt
min underbara rygg.
Jag kan bryta mig ur alla pansarkistor som någonsin funnits.
Jag går med lätta steg i mina stjärnbeströdda tofflor.
Alla frågar om min ålder och att såren inte blöder.
Jag ger inga intervjuer och tänker om morgonen
och kvällen när jag somnar på ett enda. Att man går
fram till någon och menar något. Att man stannar kvar.
Jag ville förändra mitt liv! Det händer att jag tror
mig skymta en älskad gestalt på busshållplatsen,
som en rörelse bara, det var ofta någon annan i en
mörkblå jacka och vi försvinner ändå i glittret.

*

Svar på Tua Forsströms inträdestal av Akademiens direktör herr Riad

Min fru!

Vi har förvisso en gemensam historia med djuren och det vilar nog en vemodets slöja också över oss människor. I er poetiska gärning visar ni att ni hör till dem som förmår lyfta på den slöjan och låta oss glimtvis erfara de sammanhang i tillvaron som vårt språk annars har svårt att nå och uttrycka. Kanske utgör ert självspelande textpiano med sitt kanonostinato den ena foten på vaggan ur vilken era egna ordslingor stiger upp för att flätas till den dikt som så effektivt hittar väntande krokar i våra medvetanden.

Jag hälsar er hjärtligt välkommen i vår krets. Det är en sann fröjd att se de östra delarna av vårt språkområde representeras av er. Jag ber er att under överinseende av ständige sekreteraren skriva in ert namn i vår stadgebok.

Högtidssammankomster genom åren

2019

Svenska Akademiens årshögtid firades fredagen den 20 december i Stora Börssalen i närvaro av DD MM Konungen och Drottningen samt HKH Kronprinsessan Victoria och HKH Prins Daniel med uppvaktning, jämte en talrik samling åhörare.

Vid sammankomsten, som började klockan 5 e.m., var närvarande av Akademiens ledamöter Akademiens direktör herr Riad, Akademiens kansler ledamot Mossaed, Akademiens ständige sekreterare herr Malm, herr Runesson, herr Ralph, herr Olsson, herr Svenbro, herr Englund, herr Wästberg, fru Lugn, herr Espmark och herr Engdahl.

Akademiens direktör öppnade sammankomsten med ett tal.
Läs direktörstalet »

Direktören meddelade därpå att Akademien med sin höge beskyddares medgivande till ny ledamot valt och kallat poeten Tua Forsström. Den nyinvalda ledamoten infördes av ständige sekreteraren i Börssalen och höll sitt inträdestal, vilket besvarades av direktören.
Läs inträdestalet »

Direktören meddelade därpå att Akademien med sin höge beskyddares medgivande till ny ledamot valt och kallat författaren Ellen Mattson. Den nyinvalda ledamoten infördes av ständige sekreteraren i Börssalen och höll sitt inträdestal, vilket besvarades av direktören.
Läs inträdestalet »

Direktören meddelade därpå att Akademien med sin höge beskyddares medgivande till ny ledamot valt och kallat författaren Anne Swärd. Den nyinvalda ledamoten infördes av ständige sekreteraren i Börssalen och höll sitt inträdestal, vilket besvarades av direktören.
Läs inträdestalet »

Direktören meddelade därpå att Akademien med sin höge beskyddares medgivande till ny ledamot valt och kallat filosofen Åsa Wikforss. Den nyinvalda ledamoten infördes av ständige sekreteraren i Börssalen och höll sitt inträdestal, vilket besvarades av direktören.
Läs inträdestalet »

Därefter tillkännagavs att årets minnespenning, utförd av konstnären Peter Linde, var ägnad professorn i klassisk fornkunskap Martin P:son Nilsson. Åtsidan visar dennes porträtt. Inskriften på frånsidan lyder: ”DEOS QUI NOVIT AGRESTIS”. Minnesteckningen var författad av herr Svenbro, som läste ett utdrag därur.
Läs minnesteckningen »

Slutligen överlämnades ordet till Akademiens ständige sekreterare herr Malm, som föredrog följande berättelse:

Svenska Akademien har inte varit fulltalig vid detta bord på decennier. Det blev den inte i kväll heller, men det är med djup glädje jag konstaterar att det inte är långt ifrån. 2019 års högtidssammankomst har präglats av en osedvanlig spännvidd av perspektiv och insikter. Ett traditionsenligt utdrag ur årets minnesteckning har kombinerats med det föga traditionsenliga antalet fyra inträdestal – så många inträden samtidigt har inte förekommit sedan den 5 april år 1786. Årets högtidssammankomst har rymt förtätade och tankeväckande överväganden, inte minst om språkets och litteraturens vägar att möta det främmande, om förebilder och avsteg, om språk, litteratur och vetande, om verklighetens och litteraturens sanningar och osanningar. Vi gläder oss åt att gå vidare med de frågorna, och andra, under kommande år. Jag känner mig hedrad av att ha fått införa de fyra nya ledamöterna i kväll och Akademien är att lyckönska. En mångfald av perspektiv och erfarenheter behövs för en komplex verksamhet.
     När de av stiftaren utsedda männen tog sitt inträde för 233 år sedan var det i en ung Akademi som stod inför uppgiften att finna sina former. När nu fyra kvinnor tar inträde är det i en gammal Akademi som är i färd med att ompröva sina former. Under de senaste åren har Akademiens stadgar förtydligats och justerats. Funktioner och arbetsprocesser har bearbetats och preciserats i interna styrdokument, och de olika delarna av verksamheten har förts närmare varandra. Akademien har också strävat efter tydlighet utåt, mest påtagligt genom en årlig verksamhetsberättelse. Vi har haft starkt stöd av experter utifrån: för det organisatoriska arbetet professor Christer Sandahl som nu avslutar sitt arbete, för annan analys och rådgivning Lars Adlersson och Annika Sönnerberg.
     Traditioner ger en form av stabilitet – omprövning av traditionerna ger en annan. Akademien fortsätter sitt förnyelse- och reformarbete under 2020 och värnar samtidigt sin autonomi, sin egenart och sina traditioner.
     Efter ett turbulent 2018 tillkom i januari tre nya ledamöter och Akademiens arbete återvände till något som mer liknar normaltillstånd, men ett normaltillstånd präglat av reflektion över de egna arbetsformerna. Nobelprisarbetet försiggick på ovanligt vis, inte bara i det att både 2018 och 2019 års priser delades ut. Akademien har alltid anlitat utomstående experter, och i år prövades en ny form med externa ledamöter i Nobelkommittén för att bredda sakkunskapen. Nobelprisarbetet styrs aldrig av politiska hänsyn, men valet av pristagare kan få politiska effekter. Detta år var båda pristagarna kontroversiella, men på olika sätt och av olika skäl.
     Akademiens projekt ”Intensivutbildning i svenska för nyanlända skolelever”, finansierat av Wallenbergstiftelserna, är inne på sitt fjärde år. Projektet inbegriper en rad skolor och har utvecklat en framgångsrik modell för effektiv och likvärdig utbildning. Arbetet inriktas nu mot att sammanfatta resultaten och skapa lösningar för att möta det stora intresse som visas i skolor och kommuner över hela landet.
     I oktober lämnade oss herr Malmqvist, den äldste bland ledamöterna. Göran Malmqvist trotsade med typisk egenvilja sina krämpor i en för Akademien svår situation, och in i det sista delade han med sig av briljanta översättningar och betraktelser. Några dagar dessförinnan hade också tidigare ständiga sekreteraren Sara Danius gått bort, obarmhärtigt tidigt. Vi möttes aldrig som kolleger i Akademien, däremot som kolleger vid universitetet. Hennes intellekts skärpa och hennes tankes vidd utmärkte henne bland oss andra litteraturvetare, och som ständig sekreterare framträdde hon med stark lyskraft också i en svår tid.
     Under året har Akademiens bokutgivning fått några vackra tillskott. I klassikerserien har utkommit drottning Kristinas Maximer, översatta, kommenterade och introducerade av herr Engdahl. I Minnesbiblioteket har Bertil Malmbergs minnesteckning över poeten Edvard Bäckström utgivits med inledning av herr Wästberg, som även svarar för årets julbok, med titeln Läsebok. Julboken kommer att delas ut till alla här närvarande efter sammankomsten. Sist men inte minst har Svenska Akademiens Ordbok, häfte 394–398 Vrettväva utkommit. För den som undrar vad substantivet ”vrett” månde vara, är svaret att det helt enkelt är något man vrider, en variant till vred. Bokstaven X lär inte uppta så stort utrymme, men en hel del återstår innan Ö är avklarat. Ordbokens sista band beräknas utkomma år 2023.
     Kunskap skall inte tynga, så SAOB finns som bekant också i eterisk form på Internet, där webbplatsen svenska.se kombinerar SAOB med Svenska Akademiens ordlista och Svensk ordbok utgiven av Svenska Akademien. Ordböckerna på webben har under 2019 fått sex miljoner besök. Än mindre tyngande är Akademiens lika fria appar för Svensk ordbok, sedan starten nerladdad i närmare 200 000 exemplar, och SAOL, som har hämtats totalt 1,5 miljoner gånger.
     Akademien har under året, som tidigare, tillsammans med Vitterhetsakademien finansierat Litteraturbanken. Riksbankens Jubileumsfond, som möjliggjorde starten, har nu beviljat medel för storskalig digitalisering av hela 1800-talets svenska skönlitteratur. Nya vägar till vårt förflutna öppnar sig.
     Arbetet med en stor portal för svenska språket och litteraturen går vidare och kommer att bli synligt under nästa år. Med den vill Akademien vara lika tillgänglig för alla, både inom Sverige och utanför. Samtidigt har Akademien för avsikt att göra sig mer tillgänglig genom verksamheten i Börshuset. Serien ”Kvällar på Svenska Akademien” med olika teman kommer att utvecklas vidare, och vi ser för oss andra sätt att bjuda in till samarbeten och samtal om litteratur och kultur.

En viktig del i den löpande verksamheten är arbetet med priser, stipendier och bidrag. Årets priser och stipendier sammanfattas så här:

  •      Kungliga priset instiftades av Karl XIV Johan och anvisas fortfarande av Hans Majestät. Priset, som utdelas för förtjänstfulla insatser inom något av Akademiens intresseområden, har i år tilldelats Leif Zern.
  •      Bellmanpriset, instiftat 1920 av Anders och Emma Zorn och avsett att hedra en verkligt framstående svensk skald, har tillerkänts Gösta Ågren.
  •      Svenska Akademiens språkforskarpris, som skall hedra en verkligt framstående svensk språkforskare, har tilldelats Christer Platzack.
  •      Kellgrenpriset utgår ur den Gierowska donationen och utdelas för betydelsefull gärning inom Akademiens hela verksamhetsområde. Priset har i år tillfallit Fredric Bedoire.
  •      Gerard Bonniers pris skall tilldelas författare verksamma inom Akademiens intresseområde. Till mottagare av årets pris har utsetts Ronny Ambjörnsson.
  •      Ur Gerard Bonniers donation utgår även stipendier till unga, lovande författare. Dessa har i år tillfallit Karolina Ramqvist och Amanda Svensson.
  •      Svenska Akademiens Finlandspris, som utdelas för värdefulla insatser inom Finlands svenskspråkiga kulturliv, har tilldelats Marika Tandefelt.
  •      Stipendiet ur Lena Vendelfelts minnesfond skall tilldelas diktare som söker hävda och värna rent mänskliga värden. Till mottagare av årets stipendium har utsetts David Vikgren.
  •      Svenska Akademiens pris för introduktion av svensk kultur utomlands har tillfallit Tom Geddes och Klaus Müller-Wille.
  •      Ur Akademiens egna medel har belöningar tilldelats Elena Balzamo, Göran Greider, Tuva Korsström, Ulrika Milles och Lilian Perme.
  •      Därutöver har under året extra pris tilldelats Björner Torsson och Francisco Uriz.

 

Tidigare i höst har Akademien tilldelat

  •      Lina Hagelbäck Kallebergerstipendiet,
  •      Ann Petrén Svenska Akademiens teaterpris,
  •      Andreas T. Olsson Carl Åkermarks stipendium till förtjänta artister inom svensk teater,
  •      Nina Wähä Lydia och Herman Erikssons stipendium, samt
  •      Helena Granström Stipendium till Harry Martinsons minne.

 

Under våren utdelades följande belöningar:

  •      Svenska Akademiens nordiska pris, utgående ur den Gierowska donationen, till Karl Ove Knausgård vid en ceremoni i Börssalen den 3 april,
  •      Bernadottestipendiet till Hatice Zora,
  •      Doblougska priset till Ernst Brunner och Carin Franzén samt i enlighet med den norska nämndens förslag till Johan Harstad och Olaug Nilssen,
  •      Margit Påhlsons pris för viktiga insatser för svenska språket till Stig Eliasson,
  •      Svenska Akademiens språkvårdspris till Mikael Parkvall,
  •      Svenska Akademiens stipendium till postdoktorala språkforskare till Alessandro Palumbo och Sofia Pereswetoff-Morath,
  •      Gun och Olof Engqvists stipendium till Bengt Berg,
  •      Signe Ekblad-Eldhs pris till Jonas Hassen Khemiri,
  •      Axel Hirschs pris till Fredrik Hertzberg och Jens Liljestrand,
  •      Svenska Akademiens essäpris till Helena Eriksson,
  •      Schückska priset till Yvonne Leffler,
  •      Eric och Ingrid Lilliehööks stipendium till Erik Carlquist,
  •      Johan Lundblads pris till Erik Petersson,
  •      Zibetska priset till Ingemar Lindahl,
  •      Svenska Akademiens gustavianska stipendium till Marianne Molander Beyer,
  •      ett stipendium ur den Gierowska donationsfonden till Elisabeth Friis,
  •      Svenska Akademiens översättarpris till John Swedenmark,
  •      Svenska Akademiens pris för översättning av svensk litteratur till Béla Jávorszky, László Kúnos, Verena Reichel och Caj Westerberg,
  •      Svenska Akademiens tolkningspris till Lukas Dettwiler,
  •      Svenska Akademiens kritikerpris till Anna Hallberg och Magnus William-Olsson,
  •      Stiftelsen Natur & Kulturs översättarpris till Margareta Eklöf och Eva Johansson,
  •      Karin Gierows pris till Mohammad Fazlhashemi och Åsa Wikforss,
  •      Svenska Akademiens bibliotekariepris till Gunnel Furuland,
  •      Svenska Akademiens svensklärarpris till Anki Källman, Camilla Edvardsson Lundmark, Sara Persson, Daniel Sandin och Anneli Wahlsten,
  •      anslag ur Fonden för forskning i modern svenska och för svensk språkvård till Anja Malmberg och Björn Melander, samt slutligen
  •      Anna Sjöstedts resestipendium till Alejandro Leiva Wenger.

 

Mycket arbete pågår, och mycket arbete återstår. Året har varit fyllt av goda samarbeten i många riktningar – en del väletablerade och länge högt värderade, andra helt nya, ibland överraskande, men inte mindre uppskattade. Medarbetarna vid kansliet skall ha ett särskilt tack för sina insatser. Vi gläder oss stort åt den förstärkning Akademien har fått i kväll, och vi ser fram emot det kommande årets arbete, glädje, slit, gemenskap, tvisteämnen och samförstånd. Det framstår som kongenialt att börja med uppehåll och vila över helgerna. God jul och gott nytt år!