Den långa resan
Ur en kommande svensk språkhistoria av herr Ralph
”Fordom svarade Konungarne endast under Guds Dom. Sednare tider hafva stiftat en Underrätt, icke mindre fruktad, och mer snar at dömma: det är Allmänhetens Domstol i et uplyst Land – / Men der Uplysning ej finnes, der finnes ock ingen Allmänhet”. Så skriver Kellgren på sommaren 1792. Ordet allmänhet är inte så gammalt i språket, särskilt inte i den bestämda formen allmänheten, dvs. ordet använt ”om folket s[å]s[om] betraktande, läsande, uppfattande, bedömande osv. [e]l[ler] s[å]s[om] begagnande ngt: publik, publikum”, för att låna SAOB:s formulering. I stort sett är det ett ord som kom i bruk på 1700-talet och befäste sin ställning under det följande århundradet. Ordet rotar sig i språket i takt med att det begrepp som det står för får ökad betydelse i samhället, naturligt nog. Den stora allmänheten hade man inte talat om tidigare, inte med de filosofiska och sociala övertoner som nu förknippas med detta självklara begrepp.
Ett uttryck som ”gustaviansk tid” är lätt att förstå, strängt taget också ”karolinsk tid”, även om båda är långtifrån entydiga. De är trots allt bildade till namn på lättidentifierade kungar och hänför sig till situationen under en regent respektive ett antal sådana med sinsemellan likartad konstitutionell och funktionell ställning. Den s.k. frihetstiden, som sträcker sig däremellan, är betydligt mera svårgripbar. Medan de båda förstnämnda beteckningarna snarast har etablerats under den efterkommande tiden, talades det om ”vår nu varande Frihetstid” redan då den var aktuell. Den frihet som avses syftar på avsaknaden av en enväldig kungamakt, på det statsskick som infördes efter det stora nordiska kriget. Det rör sig således om frihet i en ganska teknisk mening. Den styrande makten kom att ligga hos ständerna, och det är deras perspektiv som givit upphov till beteckningen. För första gången uppstår det något som kan kallas politiska partier i Sverige, även om 1700-talets mössor och hattar naturligtvis inte går att inordna längs den vänster–höger-skala som vi nu är vana vid och som kan ledas tillbaka till den franska nationalförsamlingen efter revolutionen 1789. Den förbittrade kampen mellan de båda frihetstida partierna medförde att de gjorde sitt bästa, när de hade makten, att inskränka friheten för motståndarna. Till yttermera visso är det nyss anförda citatet hämtat från hattpartiets tidning En Ärlig Swensk (1755) och har troligen utgivaren Niclas von Oelreich som upphovsman; denne var samtidigt chef för censuren. Själva beteckningen på frihetstiden kan sålunda sägas vara en exponent för den paradoxala karaktär som kan konstateras för hela århundradets del.
Frihetstiden är långtifrån någon frihetens tid för gemene man i Sverige. Även för dem som principiellt kunde göra sin stämma hörd, t.ex. genom att publicera tryckta texter, var möjligheterna starkt begränsade. När det gäller just utgivning, gick vägen till tryckpressarna genom ett snårigt hinder i form av en alltid oberäknelig, ofta sträng censur. Sverige är visserligen först i världen med en särskild tryckfrihetslag (1766), varvid det särskilda censorsämbetet avskaffas, men tryckfriheten upphävs snart återigen i praktiken genom Gustaf III:s statskupp 1772 och återupprättas inte slutgiltigt förrän efter nästa statskupp 1809. Ändå är det ofrånkomligt att systemskiftet efter Karl XII:s död ger upphov till ett nytt slags offentlighet, som radikalt ändrar förutsättningarna för den språkliga kommunikationen i landet. Även under seklets tre sista decennier, efter Gustaf III:s s.k. statsvälvning och enväldets återinförande, var det offentliga klimatet annorlunda än vad det hade varit under de två inledande årtiondena. Det är under halvseklet däremellan, under frihetstiden, som attityderna i samhället genomgår en viktig utveckling. Denna kan därefter möjligen hejdas temporärt men inte stoppas helt. Det är då den nya offentligheten börjar finna sina former.
Denna nya offentlighet har ibland kallats borgerlig. Tidigare hade bedömningen av och bestämmanderätten över rikets angelägenheter varit en sak för en mycket begränsad del av befolkningen, främst präster med höga befattningar och adelsmän med stolta anor. Med ständernas ökade inflytande drogs fler individer och nya samhällskategorier in i den direkta maktutövningen. I den offentliga debatten vill allt fler röster göra sig hörda. Det är emellertid en grov överdrift att beteckna den nya offentligheten som borgerlig; den domineras även fortsättningsvis av statliga ämbetsmän i kretsen kring kungen och kyrkan. Men det finns ett starkt borgerligt inslag. Städernas befolkning, i synnerhet huvudstadens, kommer efterhand att skapa underlag för en ny självmedveten bildad klass, med behov av information och debatt men också av skönhetsupplevelser och förströelse, och med förutsättningar, inte minst ekonomiska, att frambringa både tillskyndare av allt detta och avnämare till det. En pådrivande faktor i sammanhanget är de nya idéer som bland annat tar sig uttryck i ett utpräglat nyttotänkande – och en kunskapstörst som man företrädesvis söker släcka i ett helt nytt, icke traditionellt omhuldat, källmaterial. Gamla lärdomsideal som känns unkna och oanvändbara vädras ut, nya fält, framför allt inom ”naturalkunskapen”, beträds med spänstiga och målmedvetna steg.
Denna omorientering ger skolor och universitet, som legat i stiltje, ny vind i seglen. Studenter i tidigare oanade mängder söker sig till lärosätena, och den sociala rekryteringen är betydligt bredare än tidigare. Vetenskapliga rön förväntas vara till glädje för landet i stort, och kännedomen om dem skall spridas. Det inarbetade lärdomsspråket latin får därför ge vika; man skriver i ständigt ökande omfattning på svenska. Efter utländskt föredöme tas den nya publikationsform som tidningarna innebär alltmer i anspråk. Den läsande och skrivande delen av befolkningen tilltar hela tiden i omfång, både proportionellt och i absoluta tal, och alltfler följer med i den internationella utvecklingen, som flitigt refereras och kommenteras här hemma. Kunskapstillväxten under 1700-talets mellersta del är helt enorm. Tryckpressarna går varma under det vetenskapliga eller allmänt upplysande trycket. Allt som utkommer är inte guld, men mycket duger att förädlas. En ny kunskapstradition grundläggs, och den får en hållfasthet som rätt väl motstår även det senare 1700-talets reaktion, som i kulturellt ledande kretsar slår över i lärdomsförakt och vidskepligt svärmeri.
Själva motorn i den beskrivna utvecklingen är just den nya allmänheten, som i sin tur växer fram genom ökad och mera spridd upplysning: ”der Uplysning ej finnes, der finnes ock ingen Allmänhet”. Det är ännu långt kvar till självklara medborgerliga rättigheter för alla och envar, men den som tror att kunskap och allmän tillgång till det talade och skrivna ordet är nyckeln till demokrati och andligt välstånd vill gärna se frihetstiden som ett förebud om det långt senare demokratiska genombrottet. Det femtiotal år som skiljer den gustavianska tiden från den karolinska markerar ett stort kvalitativt språng, låt vara att det fortfarande var en lång resa kvar.
[– – –]
I den uppsjö av reseskildringar som fanns att tillgå för den unge Geijer (f. 1783) och hans jämnåriga kan man märka ett ganska starkt inslag av svenska originalarbeten. Dessa var emellertid vanligen inte bara avsedda som äventyrsskildringar i största allmänhet utan hade ett allvarligare syfte: de skulle dokumentera observationer som gjorts under resor, och själva resorna hade ofta företagits i det speciella syftet att göra upptäckter på olika områden, som kunde komma mänskligheten, i synnerhet svenskarna, forskarna såväl som allmänheten, till nytta. De svenska resebeskrivningarna har oftast män med vetenskapliga ambitioner som författare, de har inte memoarkaraktär som många översättningar, även om båda kategorierna ofta utgår från en dagbok och till sin struktur kan följa den naturliga uppläggningen i en sådan. Dessa svenska originalframställningar är givetvis inte heller alla stöpta i en form – de varierar efter innehåll och efter författarens avsikter, förmåga och temperament. De uppvisar ändå vissa återkommande drag, som gör det motiverat att i ett språkhistoriskt sammanhang ägna dem särskild uppmärksamhet, speciellt som det funnits en tendens till ringaktning av dessa arbeten även när de pliktskyldigt omnämnts. Representativt är följande uttalande i Ny illustrerad svensk litteraturhistoria (2 bearb. uppl. 1967, s. 249); det är Linnélärjungarnas reserapporter som står i fokus:
De linnéanska resenärernas berättelser har förvisso bidragit att väcka den läsande allmänhetens intresse för avlägsna länder och folk. Men någon större litterär betydelse kan man svårligen tillmäta dem.
I motsatsställning till reseskildringarnas ringa litterära värde sätts däremot på samma ställe Samuel Ödmanns författargärning. Men typiskt nog är det inte hans reseöversättningar som hyllas, även om dessa också nämns:
Annorlunda med Samuel Ödmann (1750–1829), en av Linnés senaste lärjungar. Samtidigt som han genom sin flitiga översättningsverksamhet bidrog att tillfredsställa detta nyvaknade intresse har han genom ett par småskrifter blivit en klassisk författare inom ett nytt område, hembygdsskildringen.
Det är alltså dessa småskrifter som förlänar Ödmann en rangplats i litteraturhistorien, inte hans massiva översättningsinsats.
Här är inte rätta stället att behandla reseskildringarnas eventuella litterära förtjänster. Däremot utgör de en pregnant texttyp, som har sin glansperiod under 1700-talet. Så till vida hör de avgjort till detta sekels språkhistoria, åtminstone den yttre, den som skapar villkoren för språkets svängningar. En omständighet som förenar de svenska originalbeskrivningarna har redan antytts: de är ofta sprungna ur den vetenskapliga och pedagogiska verksamhet som har Carl von Linné som sitt kraftcentrum. De mest betydande reseskildrarna under 1700-talet har varit hans lärjungar.
[– – –]
Carl Peter Thunberg (1743–1828) var en synnerligen flitig skribent. Jämte Anders Sparrman var han den av 1700-talets resande svenskar som kände södra Afrika allra bäst. Han var fem år äldre än studiekamraten Sparrman men kom ut senare på sina långa resor än denne, och han stannade också ute längre. Han hade då först säkerställt en akademisk karriär. Till Uppsala kom han som 18-årig student. Där ägnade han de följande nio åren åt studier, först i teologi, rättslära och filosofi, de vanliga ämnena, därefter i kemi och medicin. Linné har tidigt uppmärksammat den flitige studenten, smålänning som han själv, men troligen inte charmerats på samma sätt som av Solander eller – i ännu högre grad – den verklige favoriten Löfling. Thunberg var mer habil. Under Linné försvarade han en medicinsk avhandling och klarade av de olika examina i tur och ordning, tills han kunde disputera för doktorsgraden i medicin år 1770. Nästa nioårsperiod var han på resa.
Hans långa odyssé startar i Amsterdam, där han besöker botanisten Johannes Burman och dennes son, båda vänner till Linné. På dessa imponerar Thunberg med sina kunskaper. Efter samråd med Linné förmedlar Burman kontakten med det holländska ostindiska kompaniet, och efter ungefär ett år mönstrar Thunberg på som extra kirurg på en holländsk ostindiefarare, som i tidens internationella anda har en svensk kapten, Rondecrantz, även han smålänning. Mellantiden har Thunberg till största delen använt till studier i Paris. Den unge, pliktmedvetne och energiske, men kanske något troskyldige, eller rentav fantasilöse, Thunberg har ibland hånats för en del mindre lyckade vändningar i reseberättelsen. I sin linneanska iver att rapportera allt han iakttar – på i stort sett alla områden – gör han sig i sitt överambitiösa nit skyldig till en del truismer. Senare läsare har gjort sig lustiga över formuleringar som följande (Resa uti Europa, Africa, Asia I/1788, s. 33): ”Vatnet är det Element, som gör sjöfarten, så utom, som inom Nederländerne vig och beqvämlig”. En självklarhet, javisst, men man måste se det hela i sitt sammanhang. Smålänningen Thunberg har efter många års närsynta studier i Uppsala sluppit ut i världen och konfronteras där med en flod av intryck. Vad han egentligen är upptagen av – och det med rätta – är holländarnas ständiga beroende av hav och vatten och deras lyckosamma strävanden att med naturvuxen ingenjörskonst kontrollera detta oberäkneliga element. Så här låter hela stycket:
Vatnet är det Element, som gör sjöfarten, så utom, som inom Nederländerne vig och beqvämlig, som gör Holländske ängarne så gräsrike och bördige och som är grunden til all landets rikedom och välmåga; och detta Element är just det samma, som fordrar så starka och kostsamma förmurar och slussar, som ofta vid starka vindar och stormar från nordväst, bryter sig igenom, gör översvämningar, sätter Land och Städer til en del under vatn och injagar invånarne största förskräckelse.
Kanske ingen mästerlig beskrivning av sakernas tillstånd, men uttryck för en oförställd häpnad inför helt andra levnadsvillkor än dem som råder i Jönköping eller Uppsala. En liknande överseende förklaring kan man väl kosta på sig till den berömda kommentaren några sidor längre fram, där Thunberg meddelar sina spontana intryck från kulturens högborg, Paris (Resa uti Europa, Africa, Asia I/1788, s. 40):
Köpmansbodar och en del verkstäder voro öpne bygde, altid i nedra våningen. Det kunde ej annat än förefalla mig både underligt och löjeligt, at höra Borgare och Bönder almänt tala det på andra ställen förnäma språket, samt se Pigor klädde, som Fruar med Robderon, upsatt mössa och träskor.
Det är denna passage Albert Engström et consortes slår klorna i och modellerar om till ett dråpligt rim i Pyttans A–B och C–D-lära: ”I Paris schangtila salar, värsta buse franska talar.” Återigen är det väl inte så förfärligt svårt att känna sympati för den oerfarne Thunberg, som med sitt starkt begränsade perspektiv plötsligt befinner sig i världens dåvarande centrum och storögt tvingas ompröva sina föreställningar. Kanske kan man till och med spåra ett drag av torrolig ironi i hans till synes befängda iakttagelse.
Som framgår av hans eget företal är han själv ganska kritisk till mycket av det som redan publicerats i reseberättelsernas genre. När han fattar pennan för att ge ut sina egna anteckningar är det i medvetande om att han åtminstone behärskar sitt ämne bättre än de flesta.
[– – –]
Så här avslutas inledningen:
Ehuru jag icke kan smickra mig dermed, at alt skal lika behaga alle, eller at alle skola kunna hämta lika nytta af denne Journal; så gör jag mig likväl det hopp, at altid något skal förekomma, hvaraf hvar och en antingen kan vara road, eller draga någon förmon. Och då de Första tvänne Delar, som handla i synnerhet om Cap och Hottentotter, et Land och Folkslag, der minsta höfsning och föga förädlande af konsten ifrån Naturens råhet förekommer, icke möjeligen kunna blifva så interessante, som den Tredje, hvilken kommer at innehålla Historier och Anmärkningar om et poleradt folk, som eger både Regering och andre gode inrätningar, samt täflar med sjelfve Europeen; så hoppas jag, at en benägen Läsare icke lärer tilskrifva sådant någon mindre upmärksamhet hos mig, utan sjelfva landet och folket, som icke kunnat lämna mera ämne åt en upmärksam Resande, än det verkeligen sjelft egt.
Författarens önskan om att läsaren skall finna nöje eller nytta i hans berättelse (för Thunberg verkar nyttan vara det enda sanna nöjet) ledsagas här av några avslutande obligatoriska ursäkter. Han framhåller den låga utvecklingsnivå som Kaplandets urinvånare befinner sig på och röjer en ganska tydlig brist på förståelse för dessa människor, i vars närhet han ändå vistats under flera år. Desto större är hans beundran för japanerna, som är ett ”poleradt folk”, har ett mera komplicerat samhälle och ”täflar med sjelfve Europeen”. Han är förvisso inte ensam om sin klart uttalade eurocentricitet, som när allt kommer omkring lämnar ett ovanligt generöst utrymme för åtminstone japanerna.
Thunbergs ordinära, tämligen humorbefriade, pliktuppfyllande koncentration på nyttigheter och användbara fakta förnekar sig inte heller vid själva uppdragets genomförande. Ibland har man en känsla av att hans robotliknande sätt att angripa uppgiften är hans främsta tillgång, den som vid några tillfällen möjliggör för honom att klara av situationer som skulle ha fått de flesta andra att duka under. Under resan till Kap råkar kocken blanda blyvitt, avsett för målning ombord, i pannkakssmeten, så att många blir förgiftade. Värst drabbas Thunberg. Han har fått en av de sist bakade pannkakorna, som därigenom innehållit mest blyvitt — det har efterhand sjunkit till botten i smeten. Ett tjogtal ombord blir akut sjuka. Det framkommer mellan raderna att Thunberg själv är i ett miserabelt skick, men han har sinnesnärvaro nog att experimentellt undersöka vad han kräkts upp, varefter diagnosen nyktert ställs. Han redogör noggrant för förgiftningens förlopp och konstaterar, lidelsefritt som vanligt, att han för resten av livet fått kroniska problem med magen. Han gör också en dygd av olyckan och publicerar i Vetenskapsakademiens Handlingar (1773) omedelbart efter hemkomsten en vetenskaplig artikel med titeln ”Händelse, at Blyhvitt (Cerussa) af förseende blifvit brukadt i mat”.
Under tre års tid genomkorsar Thunberg stora områden i sydligaste Afrika, samlar och analyserar, klassificerar och dokumenterar. Linné hade under sin tid i Holland avböjt ett erbjudande att följa med till Kap, vilket han senare bittert ångrade. Men han fascinerades av Kaplandets flora, och han försågs på olika sätt med material, så att han kunde ge ut sin Flora capensis (1759). Samma år kom den botaniska delen av den mest betydelsefulla upplagan, den tionde, av Systema naturæ. En nästan neurotisk kapprustning pågick mellan Linné och fransmannen Buffon, som med sin Histoire naturelle (1749 jämte flera senare upplagor) hade tagit upp kampen om rollen som naturkunskapens främste. Linné bevakade med örnblick sina landsmäns och andra bundsförvanters förehavanden. Thunberg blev en av hans mest lojala och produktiva informatörer. Som innehavare av Linnés professur i nästan 45 år kom han att bidra till att dennes sätt att skriva vetenskap spreds till nya generationer. Hans betydelse för utvecklingen av en svensk vetenskaplig retorik kan ha varit avsevärd.