Inträdestal av Anders Olsson

Inträdestal av Anders Olsson

Lars Forssell hade en stor gåva som diktare. Hans dikt strömmar fram, ostyrig och utan att mattas, genom nästan sex decennier, från debuten med Ryttaren 1949 till den sista tidens mäktiga tolkning av Aiskylos Orestien. Men dikten springer inte fram helt av sig själv. Den livnär sig på klanger och spår från annan dikt. Lars Forssell undrar på ett ställe om han inte är den siste svenske poet som har huvudet fullt av andras dikt: ”de klingar alla i mitt ekotempel”. Och ändå är det så att väldigt mycket i den samtida svenska poesin blir till på en sådan plats, där språktjuvar samsas med språkknådare.

Men viktigare än ekotemplet som metafor är nog källan när Forssell beskriver diktens tillkomst: ”I en gårdspump brukar man ofta hälla lite vatten för att den ska ta. / Det är så lite vatten ur poesins källor som behövs för att sätta igång det egna vattenverket.” Dikten är som vi hör inget omedvetet flöde, den finner sitt lopp inte bara med minnets utan också med handens hjälp. Lars Forssells lycka var att han behövde så lite för att sätta igång skrivandet, men hans lika säkra som lätta handlag får oss ofta att glömma vilka enorma vattenreservoarer han hade att ösa ur och hur viktiga de var för hans skapande.

Poesins vattenverk styrs av handens och minnets arbete. Men det behöver också något annat, en lust och en barnslig iver att skapa nytt. Lars Forssell hade allt detta i rikt mått. Och det leder, ofrånkomligen, till en konflikt med en kultur som kräver nytta och mening i det mesta. I den situationen kan skrivandet få en avgörande politisk funktion, och få i vår litteratur har så vältaligt försvarat dikten som ”en överloppsgärning” i strid med marknadskrafter och beräknande förnuft. Lars Forssell föredrog att uppehålla sig i själva brytpunkten mellan lekens vattenverk och samhällets tvång, och han använder i boken Vänner bilden av fontanellen som tidigt växer igen hos spädbarnet: ”Kanske är det bara på konstnärer som fontanellen aldrig växer igen: de leker med ord eller kletar med oljefärg, de klär ut sig – som barn – och låtsas vara någon annan, de gnider sina fiolsträngar och tutar i horn för att skapa lika meningslösa som olönsamma ljud, de skuttar omkring – som barn – med benen i vädret, kort sagt – de gör sig löjliga och ofta mot betalning!” Även om han tror på dikten som hantverk och skriver rimmade sonetter när andra spränger formerna, är han på sitt sätt en poesins upprorsman.

I vår moderna poesi är Lars Forssell den lekande människan, som skyr genrernas tvång och stelbenta uppdelningar i högt och lågt. Upproret närs av en bortglömd tradition, av en övertygelse att dikten efter romantiken blivit alltför allvarsam och självupptagen, att leken försvann med divertimentot och att vi aldrig återfunnit den. Det hör till bilden av Forssells diktning, att han kunde improvisera på beställning och att det var genom det som han skrev för scenen och för att sjungas som han nådde en större publik. Ändå undrar jag om någon av våra verkligt folkkära författare i grunden är så okänd som Lars Forssell. Han hör till våra stora 1900-talsförfattare, men förbluffande lite är skrivet om honom i essäer, uppsatser och avhandlingar. Varför?

Jag skall inte försöka svara på det här. Men ett svar kunde vara det som Olof Lagercrantz en gång hastigt berörde i en tidig essä, där han ser Lars Forssells masker som ”en osynlighetsförklädnad”. Mot viljan att träda fram på en scen svarar en lika stor skygghet att fångas in och vara någon. Maskbytet handlar om anonymitet men också, tror jag, om föränderlighet där varje stund kräver en ny mask:

Det finns en diktare för varje timme
och en sång för varje sekund
av ditt liv… (Telegram)

Och lika svårt som det är att hitta ett jag bakom maskerna, lika svårt är det att finna ett återkommande budskap hos Lars Forssell. Han är motsägelsernas man, som värjer sig lika mycket mot mytens förenklingar som mot mystikens försoning. Han är ofta utomordentligt vass i sin kritik av övermakten och är klart antiborgerlig i sin hållning, men hans dräpande satir kan drabba också samhällsomstörtarna. Hos honom finner man inget givet svar på frågan vad som skulle kunna ersätta den förhärskande ordningen. Idéerna spelar en umbärlig roll i hans författarskap. Allt detta gör Lars Forssell till en gäckande diktare, som flyr undan likt katten när vi försöker fånga den; och den trolösa katten är mycket riktigt ett av hans totemdjur.

Själv tror jag att denna vägran att inordna sig är en enorm tillgång hos Lars Forssell som diktare. Han lever ut själva konflikten mellan form och pulserande känsla. Lars Forssell är en rimmästare och en formell virtuos, men hans dikt utgår alltid från en känsla som ifrågasätter dikten som självändamål. Redan i den ironiska tidskommentaren F. C. Tietjens från 1954 är denna spänning tydlig:

Över protuberansernas form, den sprängda
klippans överskärningar
gör han…på rutin…en parafras, ja

över vad intet är. Må Gud blott
bevara honom från att
fullborda något…

Men denna spänning mellan form och känsla är en konflikt som också klyver känslan i närhet och avstånd, i värme och kyla. Rädsla och passion, distans och ömsinthet finns där tätt, tätt intill varandra. Kanske är det denna förmåga att låta dikten få vara tveksam och oavslutad som är Forssells hemlighet. Vi identifierar oss inte i första hand med den som står där på scenen – han förblir okänd – utan med den känsla som hans åtbörder förmedlar.

När Lars Forssell redan 1963 skriver en essä om den originelle målaren Torsten Andersson, finner han ord som lika väl fångar hans egen maskerade oro. Målaren ger betraktaren ”en aning om den skräck som domptören måste camouflera om han någonsin skall kunna tämja sina djur”.

Något av det mest minnesvärda i Lars Forssells författarskap är också när han i samlingen Röster reser motstånd mot det fullkomliga och låter dansaren Nijinskij mana:

Du
spela något du inte kan.
Det för bort och det tröstar
Staka dig

Det kända är inte nog. Kanske är det detta som griper starkast, att just han har modet att säga nej till perfektionen för att bevara ett spår av livets egen ovissa rörelse.

Nijinskij är ett instrument som på höjden av sin konst tror sig ha kommit till insikt. Men han utbrister:

Förstått? Vad?
Säg det.
Jag är så trött.
Jag är trädd på en nål som aldrig vill sluta
gå genom mörkret.

Konsten är nålen som går genom mörkret, långt bortom jagets kontroll. Här finns ett evigt byte av masker, resten är ensamhet och galenskap. Inlevelsen och intensiteten i denna magnifika svit ger oss anledning att läsa den som ett porträtt också av diktaren själv. Här blir det tydligt att denne poet egentligen inte är vad man brukar kalla rolldiktare. Det finns ingen punkt utanför maskerna som ger säkerhet. Lars Forssell talar genom många, därför att han måste göra det och därför att han bärs av övertygelsen att diktaren speglar sig själv djupast i andra.

När Forssell gör maskspelet till sin konstnärliga metod, står han nära förebilden Ezra Pound, som han tidigt introducerar och översätter. Det är som om han beskriver sig själv, när han karaktäriserar Pound i den stora BLM-essän från 1959: ”Det är som om den unge Pound blott kunde vara sig själv i mask; eller som om han sökte sitt eget ansikte bland masker.” En bit längre fram i texten kommer Forssells egen deklaration, att lyrikerns problem är detsamma som romanförfattarens eller dramatikerns: han är ”sig själv i sina diktade figurer”.

Det är också denna övertygelse, som gör att Lars Forssell så gärna rör sig bort från poesin i snäv mening mot andra konstarter. Han går till dansen, till teatern, till filmen; han går till musiken och måleriet. Och han gör det för att spegla sin skiftande och mångtoniga känsla. Mångfalden av uttryck och masker syns redan i titlarna på hans böcker: Röster, Stenar, Sånger, Vänner, Förtroenden. Men vi ser det än mer i det uppbåd av former och genrer som han tar i bruk. Han skriver visor och ballader, elegier och satirer, monologer och porträttdikter, rimbrev och nonsensvers. Han skriver kasperspel, sorgespel och monodramer. Han skriver för scenen, för radion och för den enskilde läsaren. Han sticker emellan med kortprosa, essäer och översättningar, och prövar till och med romanformen. Han är sin generations mångsidigaste diktare.

Mitt i denna rörlighet finns dock något som hela tiden återkommer. Hans gestalter i dikter och dramer utmärks genomgående av ett tillkortakommande: löje, rädsla, högmod, svärmeri eller svekfullhet. Inför löjets människa har han uttryckt ett ovanligt patos: ”Jag vill vara människa till varje pris, hur skrytsamt det än kan låta. / Jag har inte lyckats älska min egen företeelse så värst ofta. / Men med den löjliga, utsatta medmänniskan har det ofta gått bättre. / Någon tycker synd om människorna; jag tycker om henne ju dummare och självsäkrare, osäkrare och vilsnare hon är.” Intresset för människan handlar inte om någon välmotiverad humanism, snarare rör det sig om motsatsen. En känsla för de ögonblick då människans värdighet bryter samman, och där bristen på en självklar identitet kan ta plats på scenen. Som ironi, som fars, som längtan…

Lars Forssells människa är en utpräglad antihjälte som bara sällan konfronteras med andra, men desto oftare med sin egen vanmakt. Det gör att han dras till monodramat och den lyriska monologen. Höjdpunkten i det tidiga dramat Kröningen är när kung Admetos enda gången i stycket möter sin älskade Alkestis, som gått i döden för honom och räddat hans liv. Men mötet sker i sömnen, där han är blind och där hon finns överallt närvarande i vattnet som sorlar. Överallt utom i det vatten i vilket han som en vilsen Narkissos speglar sig. Det är kännetecknande, att när Alkestis till slut kallas tillbaka till livet av Herakles, får vi aldrig veta vad som händer. Försoningens figur, som skulle yttra sig i återföreningen med Admetos, intresserar inte Forssell.

Men den ofärdiga människan har många ansikten. När Lars Forssell diktar om Odysseus återkomst till Ithaka, uppstår för Penelope problemet att uthärda ett liv utan ljuv saknad. Och i en annan dikt, ”Odysseus på Ithaca”, som Karl Vennberg utnämnt till ”den märkligaste kärleksdikten i svensk poesi”, ser vi problemet ur Odysseus synvinkel. Han blir inte kvitt sin oförmåga att glömma Kalypso och fyller havet med sin passionerade saknad:

Det finns purpur så mäktigt, Kalypso,
att några uns därav kan färga hela havet blodrött.

Hos Forssell sammanfaller aldrig människan med sig själv, hon förblir under tillblivelse. Denna oavslutade strävan gör att det i hans diktning finns varken ett slut att längta till eller en början att återvända till. Allt är på väg.

Gunnar Ekelöf skrev en gång: ”Jag sjunger om det enda som försonar, / det enda praktiska, för alla lika.” Lars Forssell hittar en lika virtuos som förtvivlad omkastning av dessa ord: ”Jag sjunger om det enda som förskonar / Det enda praktiska för alla: svika”. Denna trolöshet, utan botten i det egna, är till synes en avgörande kraft i författarskapet. Härmningen – att upplåta sig för en annan – kan ses som en aspekt av denna trolöshet, en jaglöshetens och inlevelsens strategi som också är konstens och insceneringens möjlighet. Man möter den drastiskt i ett av Forssells alltför lite uppmärksammade teaterstycken, enaktaren Charlie McDeath, där en buktalare äts upp av sin docka. Där finns hela konstproblematiken i ett nötskal. Konsten tycks kräva ett offer av allt det vi brukar kalla livsnärhet eller äkthet.

När vi läser Lars Forssell, ser vi snart att det som kännetecknar honom som diktare inte bara är den rörliga mångfalden utan också blandningen av röster och tonfall. Sublimt och burleskt, högt och lågt står där sida vid sida. Hans dikter och dramer är i den meningen orena, de är tillägnade ”brokighetens gud”, som det står i samlingen Narren. Redan här, 1952, går han till storms mot reglernas och genrernas tyranni. Om man ser till författarskapets tillblivelse, ligger det i denna brokighet en vilja att bryta sig ut ur det högspända 40-tal som Lars Forssell samtidigt kände sig så bunden till. En paradox som jag ofta funderat över är att han såg den beundrade Erik Lindegren både som den lyriska modernismens högsta punkt och som dess slut. I en dikt i Sånger skall han porträttera Lindegren själv som både en störtad Ikaros och en baudelairesk albatross som tvingats ner till en lägre existensnivå. När han flög som högst hade han ingen like, och ingen kunde övertrumfa honom utan att hamna i kramp och steril efterklang. Men dessa bilder bär också på en konflikt mellan olika värdesystem, där poeternas vägar skildes åt. När Lindegren mitt i 1940-talet framhåller att modernismen blivit de ungas ”naturliga diktion”, reagerar Forssell. Det finns inga givna idiom, och varför nöja sig med ett enda? I uppsatsen ”Den anonyma dikten” från 1948 kastar Lars Forssell fram den djärva frågan: ”Vore det inte möjligt att skriva olika slags dikt för olika slags läsare? […] Varför skulle det vara omöjligt att tala olika poetiska språk?”

Idag är det lätt att se det djupt fruktbara i Forssells ställningstagande. Konst är alltid i någon mening konstruktion och förkonstling, och vid sidan av populära konstformer i samtiden som teater, film, cirkus eller kabaré kan man se hur ett klassiskt motiv är verksamt i Lars Forssells försök att riva ner högmodernismens anspråk på äkthet och dess tro på en organisk förening av känsla och form. För honom är poesin ett maskspel, där poeten visar upp sin roll, men den är också ett hantverk som måste befrias från den romantiska helgongloria som modernismen ärvt. Det finns inget heligt över dikten.

Bakom denna hållning anar man de djupgående impulser som Forssell får under de 18 månader som han 1947–48 tillbringar vid college i USA. Där får han kontakt med hela den anglosaxiska diktningen, allt ifrån Edmund Spensers Faerie Queen till Henry James, samtidigt som viktiga delar av debutsamlingen Ryttaren kommer till. I ett aktivt prövande av olika masker hittar han en utväg ur den lyriska modernismens återvändsgränd. Poeten måste stiga ut ur sitt språk, och det är först då som han kan börja leka med det. Han satsar på den orene Pound snarare än på T. S. Eliot, som var en guru för den svenska 40-talsmodernismen. Men han intresserar sig också för Evert Taube, för Nils Ferlin och för den franska visan. Tillsammans med vännen Pär Rådström bestämmer han sig för att gå till attack mot den goda smaken och att ”krossa det skändliga elfenbenstornet och låta all världens vindar blåsa över ruinerna. Allt otillåtet skulle varda tillåtet.” Resultatet blir den akrobatiska omkastning av värden som vi kan iaktta i dikten ”Cocteaus stjärna” i Telegram:

M. Serieux, som Spader Dam och flugan i taket
försöker jag hålla mig upprätt
uppochner.

Här finns en nära släktskap med Gunnar Ekelöf, som också reagerar på 1940-talets anspråksfulla modernism i sin Strountes-trilogi. Forssell har berättat hur Ekelöf ringer honom på kvällen samma dag som samlingen Röster kommer ut 1964 och meddelar att han inte bara läst boken. Han berättar ”med sin dova, klanglösa men ändå hypnotiskt tilldragande röst om målaren Degas som kommit för att syna Toulouse-Lautrecs första vernissage och efteråt hade muttrat i den skräckslagne lille konstnärens öra ’vous êtes dans l’équipage’. Nu, muttrade Gunnar Ekelöf, säger jag detsamma till dig. Jag har läst dina Röster. Du är med i ekipaget.”

Själv träffade jag Lars Forssell bara en gång, på en förlagsfest. Efter det kom vi att byta böcker med varandra. Jag minns särskilt väl hans varma skratt, hur han nästan hoppade av upprymdhet. Jag hade återgett en episod som Ingrid Ekelöf berättat för mig. Ingrid och Gunnar hade bråkat och allt hade gått över styr. Så försvinner Gunnar plötsligt, han gömmer sig under soffan. Efter en stund återkommer han som om ingenting hänt. ”Den möjligheten fanns alltid för Gunnar”, sade Ingrid, ”att hoppa ut i Intet. Sen var allt bra igen.” Varför skrattade Lars så hjärtligt åt denna episod? Kanske för att den store Ekelöf här betedde sig just som en narr i Lars Forssells egna stycken. Ett av gycklarens konststycken i Forssells första pjäs, Narren som tillhörde sina bjällror, är att inför sina krävande fordringsägare spela död.

Hur många narrar finns det inte i Lars Forssells verk och i synnerhet i hans dramatik! Och hur olika ter de sig inte! Hos Lars Forssell framställs människan i gemen som narraktig. Men narren betyder också något annat för honom, vilket präglar författarrollen. Traditionellt tar narren ner det furstliga tonfallet på jorden och vrider sanningen ut och in. Samtidigt är den moderne narren helt annorlunda än sin feodala motsvarighet. Att narren blir en så vanlig figur inom konstarterna efter romantiken hänger samman med behovet av en frizon bortom det borgerliga samhällets nyttomoral och arbetsdisciplin. Narren blir därmed, som Jean Starobinski visat, en modell för konstnärens självmedvetande. Författare som Baudelaire, Joyce eller Michaux betraktar sig som en sorts gycklare. Hos Forssell lever denna självironiska modernitet vidare, inte minst i tecknet av Charlie Chaplin, som han ägnar en briljant, tidig essä.

Man kan urskilja två ansikten hos narren. Dels den gycklande frälsaren som befriar genom att ta sig an människan i nöd, men som därmed likt en klassisk syndabock utsätter sig för förödmjukelse och utstötning. Dels upprorsmannen som angriper och kastar om den förhärskande ordningen. Forssell visar hur Chaplin rör sig mellan dessa två typer: från de tidiga filmernas malträterade hjälte, som räddar barn och unga kvinnor ur fördärvet, till de senare filmernas bildstormare, som avslöjar samhällets orättvisor och galna maktpolitik. I själva verket tror jag att man i författarskapet kan hitta spår både av narren som syndabock och som bildstormare.

Men Lars Forssell är på sin vakt både mot den kristne martyren och mot den övertygade rebellen. Eftersom hans människa saknar all säkerhet och vägrar att mogna, kan hans narr inte utgöra ett föredöme för andra, än mindre vara en frälsande kraft. Han är en motstämma till den borgerliga värdigheten, men också till massans krav på likriktning. På så sätt rör sig Forssell vigt men också problematiskt mellan två arenor med delvis olika publik och olika krav. Han skriver på ett ställe att massan har tagit furstens plats, och massan är en nog så krävande uppdragsgivare. Men vem ser massan i narren?

Kanske kan massan uppfatta narrens kluvenhet i ett samhälle där trolösheten blivit norm. Men Forssell tycks främst rikta sig till en borgerlig adressat, när han 1966 skriver om Molières gränsöverskridande konst. Han ger följande syrliga råd till teaterpubliken: ”Upptäck Le Bourgeois Gentilhomme hos ditt upplysta själv, din djävel. Så kommer du att bli betydligt mer osäker, därefter generad på din egen och andras bekostnad. Därefter överseende. I bästa fall följer han med dig hem, din egen fasansfullt löjliga skugga.” (”Molière och den atonala teatern”) Han vädjar som vi ser till den borgerliga människans andra, löjliga sida, och det är den som utmanar, stöter bort och berör i hans texter. Om man inte kan identifiera sig med denna adressat kan man få problem med vissa av hans pjäser. Jag tror att Lars Forssell var väldigt bunden vid den borgerlighet som han häcklade.

Ett dilemma i växlingen mellan olika arenor och olika förväntningar är att den medför ett skifte av värdeskala. Lars Forssell säger på ett ställe att han måste skriva bra dikter, men också bra dåliga dikter. Hur gör man det? Det är som om han själv stundtals är kluven i sina anspråk och inte vill tillmäta sin folkliga sida något högre värde. Som när han skriver ”Man behöver inte förakta den dåliga musiken och poesin därför att man älskar den goda.”

Lars Forssell gör det ibland för lätt för sig, ibland för svårt. Men det man alltid kan beundra är hans mod att hoppa över skaklarna och följa sina instinkter. Om diktens roller skiftar, vem är då den skrivande? Lars Forssell har i en intervju sagt att han kan urskilja tre jag, det självmedvetna jaget som skriver, det stränga jaget som befaller och korrigerar och det halvt medvetna jaget som skriver av ren och skär lust. Det tredje är det jag som inte behöver några slussar i vattenverket, som bara rimmar på och skriver tillfällesdikter som ingen annan. Forssell menade att hans visor och kabaréer var en annan sorts dikt än den i Röster, Ändå eller Sånger. Ändå går det inte, till sist, att strikt skilja på dessa diktarter. Hans verk korsas av genrer och stämmor: dikterna är ofta rimmade och sångbara, och dramatiken rymmer komplexa, lyriska partier som i sin tur uppträder i hans diktsamlingar. Det är rörligheten, att den skrivande vandrar och spränger sina skal, som är det typiska.

Kanske är Lars Forssell allra starkast när han ser sin egen kluvenhet i vitögat. Aldrig kommer vi honom så nära som i ett sällsamt självporträtt i samlingen Stenar, där jagets dubbla väsen fångas av en tudelad spegel, som sägs vara hallstämplad i Stockholm och som har en förstörd ram. Spegeln ser bara ut att vara spräckt, men i själva verket är den gjord så, delad i två hälfter. Det märkliga med denna spegel är att den lyssnar på musik, och aktivt svarar på den. I själva verket tycks jaget i dikten bli till genom hänvändelsen till det du som musiken lockar fram. Det är ett tvivlande och upproriskt jag, som vistas och blir synligt i motsägelsen.

Lars Forssell vet vad musiken kan väcka inom människan. Det må handla om ett oratorium av en bortglömd böhmisk barockkompositör, som i spegeldikten, eller om en vanlig schlager. Jag menar att det är inom lyriken som man känner denna närhet till musiken starkast, och det är där Lars Forssells största insats ligger. Han har själv sagt att det är diktsamlingarna som har krävt mest tid att skriva, och det är i dem som språket kommer till sig självt, i lätthet eller komplikation. Allt finns där.

Jag fäster mig särskilt vid tilltalet, där jaget som i självporträttet i Stenar söker sig självt genom en annan. Det kan uttrycka en brinnande passion i mytisk förklädnad som i de antiheroiska Odysseusdikterna. Men tilltalet kan också vara helt nära och intimt som i En kärleksdikt, där Lars Forssell visar sig som en av våra största kärleksdiktare. Där förenas jagets misstro mot den kärlek som söker symbios med en fysisk närhet i förvandlingens tecken:

Jag sover i dig
Det kan du inte veta
Nära födelsen sover jag
Och nära det förtrollande

Du vänder dig i sängen
Som en havande val
Som ett plankton med stora ögon
Slumrar jag i dig

Jag älskar dig
Det får du aldrig veta
Nära döden sover jag
Och spränger mina skal

Detta förbluffande, lika ömsinta som halvt bortvända tilltal leder jaget till ett gränsöverskridande. Det blir ett seende primitivt väsen som låter sig slukas av den älskade, samtidigt som det rör sig vidare, befriat från sina självbilder.

Helt annorlunda är tilltalet i de sena, betvingande och helt ogarderade dikterna till barnbarnen, i yster lekfullhet (”Har du sett ett föl?”) eller djupaste förtvivlan (”Sorgbarn”). Och mellan kärleken till den älskade och kärleken till barnbarnen finns det svåra tilltalet, där svartsynen vibrerar av rotlöshet:

Sakta, min like,
vänd dig sakta till mig som solens maskros
och tig med mig
rinnande avgrund

                                                      sök förstå
Det rena inger hopp och jag vill vara utan!
Ge mig ett kardborrliv så sakteliga
Nånstans
              fastnar jag
                              väl alltid.
                                              (”Skrapnos”)

I denna nedtonade och uppbromsande vädjan är det duet som skall ge jaget ett möjligt fäste. Men det är ett fäste som är heltigenom tillfälligt; den drastiska bilden av kardborrlivet undanröjer all tro på metafysiska hållpunkter. I raden av kontrastrika bilder – solens maskros, den rinnande avgrunden, ett bestående kardborrliv – fullföljer Lars Forssell traditionen från Baudelaire.

Men Forssell har skruvat ner de poetiska anspråken, och det är misstron mot höga värden som skapar en djupt karaktäristisk flerstämmighet i hans diktning. Den framträder inte minst när dikten vänder sig mot sig själv, plötsligt eller genom en återkommande motstämma.

I de fria Yeatsvariationerna i Ändå skjuts refrängen in som en strimma av hopp i vemodet:

                Lönnen
               väntar våren.
Den vet att hon kommer igen
      och vattnar dess rot.
      Men vår kärleks eld
          skall med åren
            kvävas i sot.
               Käraste.
               Säg mot.

Frihetskänslan ligger här i vändningen mot duet, i önskan att bli motsagd som också är diktens refräng. Vändningen mot den älskade finns också hos Yeats, i en av hans bitterljuva kärleksvisor. Hur nära sin föregångare Forssell befinner sig ser man om man läser dikten ”Her Anxiety” i Crazy Jane-sviten ur The Winding Stair and other Poems (1933):

Earth in beauty dressed
Awaits returning spring.
All true love must die,
Alter at the best
Into some lesser thing.
Prove that I lie.

Such body lovers have,
Such exacting breath,
That they touch or sigh.
Every touch they give,
Love is nearer death.
Prove that I lie.

Här finns vårens och kärlekens återkomst, samma ängslan inför döden och en upprepad vädjan om att bli motsagd. Forssell har utgått från allt detta, men orden är inte desamma. Det är ingen översättning, utan en fri vidarediktning som på ett helt annat sätt utmärks av känslans intensitet och oro. I Yeats dikt omtalas kärleken; hos Forssell talar den själv. Kärlek blir hos honom en inbjudan till den andres röst.

Men detta intima, fria samtal förs också med en rad andra diktare. Det oavslutade handlar på ett viktigt sätt om ett oavbrutet samtal som Forssell för med andra, och det samtalet behöver inte vara sprucket. Det kan vara utomordentligt konstfullt som i den mörka gensagan i Sånger till Shakespeares hoppfulla ord i en sonett om döden som dött:

Döden bevattnar oss, hans gräs och föda.
Dör döden, färjkarl, är vi alla döda.

Det intressanta är omvändningen av Shakespeare, hur Forssells vers får en strimma av tillförsikt just där mörkret är som mest kompakt. Där kastas motsatserna om, svart blir vitt, vitt svart. Det falska ljuset viker och kärlekens flyktighet blir till trotsig hängivelse. Rörligheten i Lars Forssells känsla är utomordentligt stor, liksom hans förmåga att skriva så enkelt och klart om en ytterligt sammansatt erfarenhet.

Själv betraktar jag till sist diktsamlingen Stenar från 1980 som den märkligaste boken i författarskapet. Hägringar ur det förflutna stiger upp, minnen av döda vänner anropas bara för att trängas undan av en skoningslös insikt. Ibland vandrar bara nålen vidare genom mörkret som i Nijinskijdikten i Röster. Vi ser det i en dikt ur sviten ”Hjärnspöken”, som tycks skriven i trans, halvt hallucinerad:

Stegen
rubbar Lien
Lien rubbar
Lansen

Lansen rubbar Hillebarden
Hillebarden
Klappträt

Myror rör sig
Stacken rubbas intet

Det är Skrapnos
Bilan darrar
och allt och ingenting är rubbat

Stadig hand!

Egenartade ord, skrivna med versaler, som hämtade ur en samling emblem. Samtidigt är det en dikt som visar Lars Forssells djupa egenart, hans lekfulla magi, där han helt följer sin ingivelse. Där ordet ”skrapnos” är ett annat ord för ”plockepinn” och där myrstacken lika mycket är en stack av pinnar som en stack av ord. En lek i yttersta allvar där bilan darrar och där orden rör vid varandra som i en barnramsa. Men dikten som hantverk finns också där. Det är handen som styr och som i andlöshet plockar orden – på väg in i det okända.

Om Akademien

Högtidssammankomster genom åren

2008

Svenska Akademiens årshögtid firades lördagen den 20 december i Stora Börssalen i närvaro av DD MM Konungen och Drottningen med uppvaktning jämte en talrik samling åhörare.

Vid sammankomsten, som började klockan 5 e.m., var närvarande av Akademiens ledamöter Akademiens direktör herr Englund, Akademiens kansler herr Svenbro, Akademiens ständige sekreterare herr Engdahl, herr Ralph, herr Allén, herr Malmqvist, herr Lindgren, herr Linde, herr Wästberg, fru Lugn, herr Espmark och fru Frostenson.

Akademiens direktör öppnade sammankomsten med ett tal, där han bland annat framhöll språkets betydelse för minnet såväl för den enskilde som för gruppen och folket. Han betonade vidare att varje språk har en kärna av erfarenheter och attityder som inte låter sig uttryckas på andra språk, eftersom varje enskilt språk är sprunget ur en särskild miljö, situation och historia, och bär på kunskaper som lätt går förlorade när man försöker överföra dem. Direktören påtalade allvaret i de prognoser, som säger att nästan hälften av jordens olika språk kan vara utdöda vid nästa sekelskifte. I detta sammanhang noterade direktören att vissa grupper idag alltmer aktivt vänder sig från svenskan till engelskan i vårt land, vilket kommer att medföra stora problem på olika områden i framtiden. Läs direktörstalet »

Direktören tillkännagav därefter, att Akademien med sin höge beskyddares medgivande till ny ledamot i ledigheten efter herr Forssell hade valt och kallat litteraturforskaren och poeten Anders Olsson. Denne infördes av ständige sekreteraren och höll sitt inträdestal, vilket besvarades av direktören. Läs inträdestalet »
Utdrag ur inträdestal, se film »
Läs direktörens svarstal »

Därpå gick ordet till herr Espmark, som höll ett anförande om vägvisaren Ragnar Thoursie. Läs talet »

Direktören tillkännagav därefter, att årets minnespenning, utförd av konstnären Peter Linde, var ägnad Karl Vennberg. Inskriften lyder Gör uppror mot dig själv. Minnesteckningen var författad av fru Lugn, som läste ett utdrag därur. Läs utdraget ur minnesteckningen »

Slutligen överlämnade direktören ordet till Akademiens ständige sekreterare herr Engdahl, som föredrog följande berättelse:
Utdrag ur sekreterarens berättelse, se film »

Alla klagar över sitt dåliga minne men ingen över sitt förstånd, säger redan La Rochefoucauld. Men allt är ändå inte som förr. En ny språklig variant har uppträtt i spåren av den allmänna datoriseringen. Man säger inte längre att man har dåligt minne utan att man har för lite minne. Det är som om det bara behövde stickas in ett extra kretskort bakom örat, så skulle saken ordna sig.

För en gammal akademi är det snarare tvärtom: den har för mycket minne. En ofantlig informationsmängd ligger inkapslad i de Handlingar som har utgetts för att dokumentera Svenska Akademiens verksamhet sedan 1786. Där återfinns nästan alla texter som har upplästs på sammankomsterna. Största utrymmet i detta mäktiga arkiv upptas av personhistoria. Varje år i mer än två sekler har någon ledamot skrivit en minnesteckning över någon bemärkt svensk ur det förflutna, samtidigt som Akademien har låtit slå en silverpenning med föremålets bild och en devis som sammanfattar vederbörandes livsgärning.

Allt detta var ursprungligen ett uttryck för den stora betydelse man på 1700-talet tillmätte eftermälet. Äran är de dödas sol, säger ett franskt uttryck, och det ansågs av våra förfäder fullt rimligt att frysa i livet, om bara ens namn till slut fick bada i solskenet av eftervärldens beröm. I början var det mest statsmän och fältherrar som blev föremål för minnesteckningar i Akademien. Det har sin rimliga förklaring. Kungens samtycke måste inhämtas vid ämnesvalet. (Så är det fortfarande. Vi kan inte tala över någon här på högtidsdagen om inte vår höge beskyddare skrivit “gillas” på det underdåniga memorial med förslaget som ständige sekreteraren framlämnar i audiens.) Både Gustaf III och hans olycklige son föredrog högtidstal som kunde stärka beredskapsandan i landet. Deras syn på minnestecknandet delades av många i dåtidens Sverige. Kellgren säger till exempel: ”Det är allenast Hjeltars och Store Mäns lefnad, hvars minsta skiften ega rätt til allmänhetens upmärksamhet och efterverldens hugkomst. Men en enskildt Medborgares lefverne är i det nyttiga han gjort, och Skaldens i hans skrifter.”

Så kom romantiken, och intresset för skaldens liv och lidanden tog nästan loven av intresset för de arma skrifterna. Allt oftare valde ledamöterna diktare och forskare till föremål för sina minnesteckningar, och dessa kategorier har så småningom kommit att dominera över maktens män. Genren har förstås bytt skepnad även på andra vis under tvåhundra år genom påverkan av en förändrad människosyn och nya stilistiska ideal, men den skrivs fortfarande i solig anda, som om kritiskt tänkande inte alltid behövde betyda systematisk misstänksamhet.

Problemet med minnesteckningarna är bara att de är glömda. De liknar monument som placerats så avsides att endast enstaka, uthålliga besökare hittar dit. Erik Lönnroth brukade kalla trycket av en text i Akademiens Handlingar för ”en hederlig begravning”. Samtidigt är åtskilliga av dessa aktstycken mästerverk av personkaraktäristisk och tidsanalys, och det har i längden förefallit nästan brottsligt att mer eller mindre dölja deras existens för allmänheten. Av det skälet har Akademien i år startat en utgivningsserie hos Bokförlaget Atlantis, där de bästa minneteckningarna genom åren och även andra liknande dokument skall göras tillgängliga i nyutgåvor. De första volymerna i Minnesbiblioteket, som serien kallas, utkom i september, nämligen Erik Lönnroths verk om Gustaf III, Den stora rollen, och Karl Ragnar Gierows minneteckning över Abraham Niclas Clewberg-Edelcrantz, skald, teaterchef och uppfinnare, Kellgrens ungdomsvän. Det senare arbetet var ursprungligen infört i Svenska Akademiens Handlingar för år 1963 men publicerades även i separatutgåva. Gierow tycks ha utsänt vissa gåvoexemplar, så att åtminstone några utvalda skulle ta notis om hans skrift. En av dessa utvalda var landets dåvarande statsminister Tage Erlander, som var artig nog att skriva till författaren och tacka. Släkten Gierows talesperson Charlotte Silfverstolpe har haft den stora vänligheten att skänka Erlanders brev till Akademien, och jag kan inte låta bli att läsa upp det.

Stockholm den 13 november 1964.

Broder,

Jag förstår, att Du har beaktat mitt nödläge. I en situation, då Bertil Ohlin läser dikter och centerpartiets vice ordförande bearbetar August Strindberg, har du ansett det nödvändigt att på något sätt bidra till min kulturella fostran.

När jag fick Din bok om Abraham Niclas Clewberg-Edelcrantz trodde jag först att jag skulle kunna nöja mig med att bläddra igenom boken för att med något så när anständigt samvete kunna skriva ett tackbrev. Denna förhoppning visade sig snart vara grundad på okunnighetens lösa sand. Boken är sådan att den verkligen sida efter sida stimulerar till fortsatt läsning. Jag kan förstå, att Du har njutit av att få skildra en av Dina företrädares som teaterchef vedermödor. Jag tyckte också, att den saken var spännande, men ännu mera fröjdades jag åt skildringen av välståndspolitikens diktare. Det är uppenbart att vi har begått allvarliga försummelser genom att inte anställa skalder och poeter som fullföljer de clewbergska traditionerna på denna punkt. Å andra sidan slår det mig nu, att Gustaf III:s välfärdspolitik ändå misslyckades trots alla försök att förgylla upp den.

Jag tackar Dig emellertid för de timmar av glädje som Du berett mig genom boken och hoppas att det är många som kommer att genomskåda den föga fantasieggande titeln.

Din tillgivne
Tage Erlander

Minnesbiblioteket presenterades vid ett seminarium på mässan Bok & Bibliotek i Göteborg under medverkan av Marie-Christine Skuncke och Malte Persson, som själv skrivit en roman om Clewberg-Edelcrantz, tydligen i ren fascination över att en så duktig person kan vara så bortglömd. På bokmässan lanserades också årets volym i Akademiens klassikerserie, ett urval av Victoria Benedictsson med titeln Ord på liv och död under redaktion av Ebba Witt-Brattström, med vilken jag hade nöjet att korsa klingor i en diskussion om Benedictssons författarskap. Vidare presenterade Eva Lilja i samtal med Rudolf Rydstedt den verslära hon författat på Akademiens uppdrag, där hon lyfter fram grunddragen av svenskans bundna litteraturformer och bland annat visar hur en urgammal rytm med fyra slag i versen gör sig påmind även i importerade mönster med annorlunda struktur. Fyrslagsräckan är helt enkelt det naturliga svinget för oss svenskar när vi rimmar och gör oss till.

Det program för akademiforskare som Svenska Akademien administrerar i samarbete med Kungl Vitterhetsakademien och med finansiering från Knut och Alice Wallenbergs Stiftelse har fortsatt med tillsättning av nya tjänster i språk- och litteraturämnen. Det ingår i ritningarna att dessa forskare någon gång under de år då de uppbär lön från akademierna skall framträda och berätta om sina rön. Detta gjorde i början av hösten de först tillsatta bland våra akademiforskare, Stina Hansson, Tomas Riad och Torbjörn Lodén, under en akademikväll i Börssalen. Stina Hansson talade om den rika men bortglömda skatten av bröllopsdikter vårt land, Torbjörn Lodén om konfucianismens tusenåriga grepp om den kinesiska folksjälen. Tomas Riad visade i sin föreläsning om ”Osynliga former i ordbildning” hur smeknamn och smekord ger oss en inblick i hur svenskan helst vill att ett ord skall låta. Det skall vara två stavelser och det skall vara betoning på den första. Om namnet eller ordet avviker från denna modell, är det fara värt att det knådas om för att stämma med denna språkets innersta strävan. Bo blir Bosse, Margareta blir Maggan och delirium blir dille. Det är av samma skäl vi inte säger Sverige som det skrivs (ursprungligen Svearike), utan Svärje. Om man, med ledning av Liljas och Riads forskningsrön, skulle skapa ett modelluttryck som åskådliggör vårt språks rytmisk-prosodiska kod, ungefär som när genforskarna bygger en DNA-modell, skulle svenskans kärnmolekyl såvitt jag förstår se ut så här:

Heja Svärje friskt humör,
Det är det som susen gör!

I februari hölls en akademikväll i Börssalen med rubriken ”Kritikern Klara Johanson” och senare under året utgavs en småskrift med texter av Ellen Löfmarck och Anna Bohlin, Klara Johansons boksamling i Svenska Akademiens Nobelbibliotek. Ett hörn av bibliotekets forskarsal har inretts med möbler i äldre stil och en del av Klara Johansons böcker, en gång i världen donerade till Akademien, alltsammans i syfte att återskapa något av stämningen i hennes berömda bokrum.

Akademiens samarbete med Svenska Litteratursällskapet i Finland yttrar sig i ett gemensamt årligt seminarium i Helsingfors med Sveriges ambassad som beskyddare. I år stod kriget 1808-1809 i centrum, dess återspeglingar i litteraturen, inte bara på svensk och finsk sida utan även på rysk. Ett annat jubileum i det svenska rikets forna landområden var firandet av tvåhundraårsminnet av Thomas Thorilds död nere i Pommern. Thorild slutade ju sina dagar som professor i Greifswald i ett slags mild landsförvisning och ligger begravd i byn Neuenkirchen ett stycke utanför staden. Hans gravsten, som för några år sedan hade vandaliserats av huliganer och hotade att falla omkull, har restaurerats med ekonomiskt stöd från Akademien. Tack vare detta ingripande kom byns folk till insikt om att en berömd tänkare och poet vilar på deras kyrkogård. Byfullmäktige beslöt att döpa om torget i Neuenkirchen till Thomas Thorild-Platz, vilket skedde vid en ceremoni på Thorilds dödsdag i oktober i närvaro av Akademiens ledamot herr Ralph. På platsen uppställdes en skulptur av Urs Twellmann, ”Eichenarchiv”, som bekostats av Svenska Akademien.

Den del av Svenska Akademiens verksamhet som möter den mest oskrymtade uppskattningen hos dem som berörs är våra priser. Låt oss alltså höra på vilka guldet har fallit i år.

Kungliga priset instiftades av Karl XIV Johan och anvisas fortfarande av Hans Majestät. Priset, som utdelas för förtjänstfulla insatser inom något av Akademiens intresseområden och uppgår till 50 000 kronor, har i år som tidigare nämnts tilldelats Ragnar Thoursie.
Bellmanpriset, instiftat 1920 av Anders och Emma Zorn och avsett att hedra en verkligt framstående svensk skald, har med 250 000 kronor tillerkänts Arne Johnsson.
Svenska Akademiens språkforskarpris på 250 000 kronor, som delas ut för att hedra en verkligt framstående svensk språkforskare, med inriktningen att priset gäller svenska språket i hela dess vidd, i nutid och dåtid, har tilldelats Bengt Sigurd.
Kellgrenpriset utgår ur den Gierowska donationen och utdelas för betydelsefull gärning inom Akademiens hela verksamhetsområde. Priset har i år med 200 000 kronor tillfallit Ingvar Björkeson.
Gerard Bonniers pris skall tilldelas författare verksamma inom Akademiens intresseområde. Till mottagare av årets pris, som uppgår till 200 000 kronor, har utsetts Olle Granath.
Ur Gerard Bonniers donation utgår även ett stipendium till unga, lovande författare. Det har i år tillfallit Andrzej Tichý och David Vikgren med 50 000 kronor var.
Svenska Akademiens Finlandspris, som utdelas för värdefulla insatser inom Finlands svenskspråkiga kulturliv, har med 100 000 kronor tilldelats Christer Kihlman.
Stipendiet ur Lena Vendelfelts minnesfond skall tilldelas diktare som söker hävda och värna rent mänskliga värden. Till mottagare av årets stipendium på 60 000 kronor har utsetts Aase Berg.
Svenska Akademiens pris för introduktion av svensk kultur utomlands har tillfallit Francisco Uriz med 80 000 kronor.
Ur Akademiens egna medel har dessutom sex belöningar på vardera 60 000 kronor tilldelats Michael Barnes, Carl-Göran Ekerwald, Etienne Glaser, Bo Grandien, Göran Greider och Lars Lundkvist.
Därutöver har extra pris tilldelats Lars Andersson, Stig Eliasson och Maciej Zaremba med 100 000 kronor vardera, Anders Hallengren och Bure Holmbäck med 75 000 kronor vardera samt Catrin Norrby med 50 000 kronor.

Tidigare i höst har Akademien tilldelat

Carl Otto Werkelid Gun och Olof Engqvists stipendium på 160 000 kronor,
Theodor Kallifatides Signe Ekblad-Eldhs pris på 125 000 kronor,
Leif Holmstrand Kallebergerstipendiet på 50 000 kronor,
Mats Ek Svenska Akademiens teaterpris på 75 000 kronor samt
Leif Andrée, Julia Dufvenius, Thomas Nystedt och Maria Salomaa Carl Åkermarks stipendium till förtjänta artister inom svensk teater med 50 000 kronor vardera efter förslag av en nämnd med fru Frostenson som ordförande.

Under våren utdelades följande belöningar:

Svenska Akademiens nordiska pris, som utgår ur den Gierowska donationen, till Sven-Eric Liedman med 350 000 kronor vid en ceremoni i Börssalen den 2 april,
Doblougska priset med 150 000 kronor var till Johan Cullberg och Niklas Rådström samt i enlighet med den norska nämndens förslag till Ragnar Hovland och Merethe Lindstrøm,
Margit Påhlsons pris på 180 000 kronor för viktiga insatser för svenska språket till Marketta Sundman,
Svenska Akademiens språkvårdspris på 80 000 kronor till Lillemor Santesson,
Svenska Akademiens stipendium till yngre språkforskare med 50 000 kronor vardera till Patrik Larsson och Gudrun Rawoens,
Blomska stipendiet på 40 000 kronor till Lena Peterson,
Axel Hirschs pris med 120 000 kronor var till Jörn Donner och Håkan Lindgren,
Svenska Akademiens essäpris på 100 000 kronor till Sven Lindqvist,
Schückska priset på 100 000 kronor till Ingeborg Nordin Hennel,
Ida Bäckmans stipendium på 80 000 kronor till Christer Åsberg,
Beskowska resestipendiet på 70 000 kronor till Lotta Lotass,
Birger Schöldströms pris på 60 000 kronor till Carina Burman,
Eric och Ingrid Lilliehööks stipendium på 60 000 kronor till Fateme Behros,
Svenska Akademiens gustavianska stipendium på 50 000 kronor till Magnus Olausson,
ett stipendium på 40 000 kronor ur den Gierowska donationsfonden till Christina Sjöblad,
Svenska Akademiens översättarpris på 40 000 kronor till Inge Knutsson,
Svenska Akademiens tolkningspris på 40 000 kronor till Sarah Death,
Stiftelsen Natur och Kulturs översättarpris med 40 000 kronor var till Jean-Baptiste Brunet-Jailly och Peter Landelius,
Karin Gierows pris på 80 000 kronor var till Håkan Arvidsson och Björn Sandmark,
Schullströmska priset för barn- och ungdomslitteratur på 85 000 kronor till Sven Nordqvist,
Ilona Kohrtz’ stipendium på 35 000 kronor årligen i två år till Mirja Unge,
Svenska Akademiens bibliotekariepris på 50 000 kronor till Bert Linné efter förslag av en referensgrupp med fru Vallquist som ordförande,
Svenska Akademiens svensklärarpris till Ewa Josefsson, Iréne Nilsson och Maj Stoddard med 50 000 kronor var efter förslag av en referensgrupp med herr Malmqvist som ordförande,
anslag ur Fonden för forskning i modern svenska och för svensk språkvård till Lena Ekberg med 115 000 kronor efter förslag av en referensgrupp med herr Ralph som ordförande samt slutligen
Anna Sjöstedts resestipendium på 30 000 kronor samt en månads vistelse i Akademiens lägenhet i Berlin till Aimée Delblanc.

Detta är min tionde betraktelse i genren sekreterarens berättelse, och det är min sista. Enligt ett beslut som Akademien fattade redan i maj, men med berömvärd förtegenhet hållit hemligt till idag, kommer jag på egen begäran att lämna min post den 1 juni 2009, på dagen tio år efter det att jag övertog uppgiften från herr Allén. Min efterträdare blir herr Englund.

Det reser den berättigade frågan: Hur pass ständig är då egentligen en ständig sekreterare? När Gustaf III i Akademiens stadgar skrev att ”Secreteraren […] blifver beständig”, menade han säkert att den som utsågs till denna uppgift skulle behålla den livet ut. Så gjorde den förste ständige sekreteraren, Nils von Rosenstein, som stannade på posten i hela 38 år, ett rekord som står sig ännu idag. Han var visserligen blind och en smula senil mot slutet, men det tycks inte ha hindrat honom att utöva sitt ämbete. Där ser man vad rutin betyder. Redan hans efterträdare, skalden Frans Michael Franzén, blev emellertid den förste att kunna kalla sig f.d. ständig – en titel som påminner om den kuriösa yrkesbeteckning herr Wästberg en gång observerade på en gravsten: f.d. änkan. När Franzén utnämndes till biskop i Härnösand, ansågs han nämligen inte kunna kvarstå som sekreterare utan ersattes av den unge Bernhard von Beskow, en av de mest lyckosamma sekreterare Akademien har haft genom tiderna. Ett stycke in på 1900-talet antogs regeln att ständige sekreteraren skall avgå senast det år han fyller sjuttio ”om inte Akademien annorlunda beslutar”. Det lämnar dörren öppen för den som inte vill dö med stövlarna på.

Jag vet inte om Akademiens verksamhet är särskilt innovativ eller om den ens bör vara det. När journalister frågar mig i vilken riktning jag har försökt förnya och utveckla verksamheten under min tid som sekreterare, brukar jag svara att man inte kan tillämpa denna vedervärdiga managementjargong på en inrättning som Svenska Akademien. Sysslar man med språket och litteraturen, lär man sig att ”utveckling” är ett struntord, ungefär som ”kompetens”. ”En kompetent människa är en människa som tar fel enligt reglerna,” säger Paul Valéry. Det står ingenting i stadgarna om att Akademien skall utvecklas. Möjligen skall den hjälpa språket och litteraturen att utvecklas, i den utsträckning något sådant är möjligt.

Att det kan uppträda nya verksamhetsgrenar i det arbete uppå ”Svenska Språkets renhet, styrka och höghet” som stadgarna ålägger oss, är en annan sak. Vi har sett framtagandet av nya lexikografiska hjälpmedel under de senaste åren och uppkomsten av den så kallade Litteraturbanken, där elektroniska versioner av den svenska litteraturens viktigaste verk utan avgift ställs till Internetanvändarnas förfogande. Litteraturbanken börjar nu uppnå en volym som gör den verkligt nyttig för forskning, undervisning och bildningsverksamhet. Det har rentav funnits ögonblick denna höst då man har känt att det är den enda bank man kan lita på.

Som ständig sekreterare blir man varse vilken plats Akademien intar i många människors föreställningsvärld, både i Sverige och, tack vare Nobelpriset, ute i världen. Mängden av korrespondens till en ständig sekreterare är häpnadsväckande och har genom den ökade lättheten att kommunicera över nätet vuxit hastigt under mina tio år. Även om inte alla försändelser besvaras, så arkiveras det mesta.

Kontrasterna i detta material är våldsamma. Mycket är förstås alldeles normala tjänstebrev och förnuftiga förfrågningar, men det finns också många som kommer med personliga önskemål, alltifrån barn som har hittat på ett nytt ord och gärna vill ha det upptaget i Svenska Akademiens ordlista, helst med detsamma, till personer som med uppbådande av den mest akrobatiska logik försöker bevisa att just de är berättigade att erhålla en plats på årets Nobelbankett. Det kommer klagomål på uttalet av ord och namn i radio och brev som i ovänlig ton uppmanar mig att ändra Nobelstiftelsens stadgar, så att Astrid Lindgren kan få Nobelpriset postumt. Det kommer papper täckta av tidningsklipp med rödmarkeringar och utropstecken från rättshaverister. Det kommer invecklade brev från förvirrade personer, som vill göra mig uppmärksam på världsomspännande konspirationer som de redan varnat regeringen för, utan att få gehör. De skrivelser som väcker bekymrade tankar om avsändarens mentala hälsa bevaras i Akademiens arkiv under ett särskilt signum, ”korrespondens övrig”. Dessa kapslar skall förhoppningsvis bli till nytta för den psykiatriska forskningen i framtiden. Allra intressantast ter sig de gränsfall där jag bara med tvekan och ibland med en känsla av att begå en orättvisa har antecknat ”korr övrig” längst upp på brevet. Till exempel fick jag under fem-sex år flera gånger i veckan försändelser från en indisk banktjänsteman, innehållande långa handskrivna, rimmade dikter, avfattade på god engelska. Dessa poetiska alster var till sin tendens orubbligt optimistiska. De bragte uppmuntran, goda råd, tröst i motgången, försäkringar att livet snart skulle ta en bättre vändning, maningar till gudfruktighet, till att lägga sin vrede åt sidan och göra gott mot dem man ogillar, alltsammans insvept i en aldrig förbleknande övertygelse om det godas seger. Så här kunde några rader låta:

                      At the time of confusion
                      Best decision is not to act
                      Slowly will die every illusion
                      And will become clear every fact.

En dag slog brevskrivaren till med en stor hymn till Alfred Nobel. I början sa jag mig: Men det här är ju kitsch! Mannen är galen! Sedan kom jag på mig med att mörka dagar, när dreven gick, rota fram den senast anlända dikten, ställa mig vid fönstret och läsa den med en suck av välbehag. Här var i alla fall någon som ville mig väl! Och när försändelser upphörde att komma, lika oväntat som de börjat, kände jag att jag saknade dessa poetiska betraktelser, som trots allt hade fått tillvaron att kännas lättare, på något absurt vis. Jag undrade vad som hade hänt min flitige vän. Hade han dött? Eller hade han plötsligt kommit till insikt om att han aldrig skulle få Nobelpriset?

Jag tänker på herr Englund, som skall bli den trettonde ständige sekreteraren i Akademiens historia, tillfälliga inhoppare oräknade. Han kommer av allt att döma att sakna stödet från humanisten på Bank of India. Jag vill därför skicka vidare följande rader till min efterträdare:

                      Love the work that you do
                      Let your love be true
                      Be the best in the crew
                      Ultimate captain will be only you.

Nåja, “captain”! Ständige sekreteraren är Svenska Akademiens verkställande ledamot och talesman, inte dess befälhavare. När Akademien skrider till beslut under sina sammankomster, har han precis som andra ledamöter en röst, varken mer eller mindre. Men i allmänhetens ögon är det ändå han som bär skulden till det mesta. Tappar han någon gång fattningen och säger vad han tänker, när han konfronteras med alla egendomliga påståenden om Akademien, står det honom dyrt. Han måste göra till sitt motto ett talesätt från 1700-talet: ”Det räcker inte att vara hängd. Man skall vara hövlig också!” Frånsett denna lilla nackdel har sekreterarsysslan varit en storartad uppgift.