Tal av Akademiens direktör fru Frostenson

Tal av Akademiens direktör fru Frostenson

Ordet tål att man tänker på det. När svenskans ord står i bestämd form singularis rymmer det bokstäverna som formar ordet rot, något som går neråt och kan vara jordiskt. Rot var en gång ett vardagligt ord för ’skalle’. Det har ort i sig, och tro: ordet som blev kött. Och det vaga men särskilda det – diktens ledord, en obestämd utstrålning.
Så kan man leta i och leka med ordet. I den leken föds mången text, i bokstavskraften som känns när man uttalar ordet. Och det som känns i språket brukar betyda någonting.
När språk kommer på tal handlar det oftast om ord, och inte är det att undra över. Utan ord inget språk. Orden väcker starka känslor, ordet kan bli en passion och ordboken en gruva. Låter man blicken vandra över ryggarna till banden i Svenska Akademiens ordbok, som nu är framme vid bokstaven T, är det som att gå längs en bergvägg där en del sällsamma meddelanden står inskrivna:

Blå till Czek
Full till Föttling
Ked till Kralla
Ol till Pepton
Remanens till Rult
Skräpp till Sluv
Sluvra till Solanin

Ord från skilda tider och av alla arter samlas i detta verk, vars utförliga ordförklaringar ibland ger det karaktär av encyklopedi. Vart tar de gamla och bortglömda orden vägen utanför bokens pärmar? Vilar de på den stora ordkyrkogården, i den allmänna bokstavsgraven? Vaknar de om natten och viskar till varandra? De återvänder sällan till de levandes tal, de tillhör minnet. Det händer att de uppstår i en bok för att en författare behöver dem; vill väcka liv i orden för att vidga språket, för att någonting saknas i språket. Ett enda ord kan kasta sin skugga över en text, sprida en ton, få läsarens blick att stanna upp och förhindra att han snabbäter det han läser. När det uttalas, påbörjas en resa. Man kan resa långt med ett ord.
   Barnet gör det naturligt och mest hela tiden; tar ordet i munnen, smakar på det, öppnar och sönderdelar det. Det är i landet där man får fatta ordet ordagrant.
   Författaren likaså. Litteraturen har sina stora ordälskare, för vilka orden är en livsnödvändig näring, någonting närapå kroppsligt och älskansvärt.
   Vi kan minnas Georg Stiernhielms mustiga språkvärld, som rymde tanken att språkljuden, i synnerhet svenskans läten, uttryckte tingens väsen. Stiernhielm var på jakt efter nyskapade ord som stod urspråket nära; ljudande, klangfulla, påtagliga ord.
   I Vilhelm Ekelunds glesa språklandskap stod relationen till ordet för en hållbar kärlek, kanske den enda beständiga. Ekelund har ett sällsamt sätt att särställa ordet, att låta det stå fram, matt eller lysande. Ett objekt att sträcka sig mot, ett åtrått något, en tillflyktsort. Ordet, ja − men han kunde också foga ord till varandra i meningar med tystnader och hålrum, rader som bildar orter där ny mening och märkliga förbindelser upprättas.
   Alltså det som sker när litteratur skrivs på riktigt. Och det som inträffar när vi talar med närvaro ger orden en levande tyngd.
   Ute i det s.k. verkliga livet hänger de ofta som stentunga smockor i luften. Att vara människa är att gå i utsagornas skog.
   En höstdag går jag genom staden i skymningen, som så många gånger förr. Det är en bra tid för tankar, något stiger ur roten när ljuset går ner och tingen står fram i ett annat, glesare ljus. Löven singlar ner, gula och fläckiga, singulära. Gula av en annan art är tidningarnas löpsedlar, som ropar ut sina korthuggna budskap, sina ofta obegripliga eller idiotiska ränder till meddelanden. Rader av utsagor, de flesta om ingenting; någon som kört i diket eller hamnat på finalplats någonstans. Bagateller, förstorade till stora nyheter, ofta just i barnets ögonhöjd.
   Vissa rader slår hårt och blottar cynismen: ”Så blir du vinnare på grekkrisen”.
   Alltsomoftast är det ord utan språk, enskilda, avskurna, utställda − lemmar som ryckts bort från en kropp.
   Förundran inför hur språket ser ut och låter, förtvivlan över språkets och världens dagliga våld blir utkast till en dikt om ordens verkan på sinne och kropp:

Som en främling sveper du om hörnet till butiken sju till elva
ögonen tar upp orden Rea på fika
Fråga oraklet vad de gör med din kropp
det känns som ödesvind, svarta klippskär
vrakbitar i halsen, pinnar −

vid ingången IDOL väktaren med intighetens bokstäver
versalt och utan rot
IDOL A DOMEN B ELIMINERA C

på skärmen som lyser över alla är en eldsjälsgala
de är skära och de ler
spelar något, slår med händerna på strängar
hårt
ropar ut ett enda ord som ingen hör
upprepar densamma rad det ingen hör på
lider alla av
en dag går ansiktena sönder

Barnet i busskuren
ta hand om dig, strålar över hennes lilla kropp
det är du värd
sköra ben och hud som tar emot
trycket av kantorden
ränderna av ljuden är i ansiktets så bleka
ljus barögda snart anställningsbara

Det svenska språkets förmåga att skapa nya ord är en skön tillgång, inte minst för författaren. Motsatser får mötas, bokstäver kollidera, orddelar ge upphov till andra bilder och nya ljud.
   Den mörka sidan av saken är ingenjörstänkandets stenhårda konstruktioner, de praktiska förenklingarna, ibland en nödvändighet, ofta ett missbruk. Det är märkligt att den svenska litteraturen inte fått en författare av Thomas Bernhards art, en utdrivare av ord med ord, skapare av långa stela ordbehållare. Kanske känns det för lättköpt att driva med detta; det är så uppenbart, vardagsmat. Kanske finns här ingen tradition för den arten av drift med språket. Eller visar den sig på den muntliga litteraturens scener och hos författare med annan språklig bakgrund än svenskan?
   Det tål att tänka på, och att känna efter, vad som sker med orden, vad det dagliga språket gör med oss. Och hur mycket tål språket? När blir det bara utsagor, order, direktiv? Skribenter tar ibland upp fula ord: trista bokstavskombinationer och sammansättningar som blottar en otäck människosyn. Man kan även tala om ful meningsbyggnad, om sammanträngd, stympad eller obefintlig syntax.
   Det kan vara en lisa för själen att höra långa och fullständiga meningar. Att de inte alltid hinns med i dagens snärj är en sak, men syntax kan vara lika med respekt, behövs när man är fler än en. Den är en fråga om tid: någonting stiger ur meningens fogar, när tankens led läggs till varandra väcks förväntan, möjligheter, lek…en förhöjd känsla…nästan som en kännbar varelse…gudomligt språk…
   Men, för all del: hela meningar kan vara helt meningslösa meningar. Och fragmentet har sitt hugg, det söndriga, uppbrutna språket vittnar om kropps- och sinnesrörelser.
   Att skriva litteratur är inte i första hand att skapa mening, det är att söka med språket, att hålla det öppet och levande. Litteraturen kan kallas för ett motspråk när den möter världens utsagor med andra, starkare, djupare rader. Den är även ett motspråk när den låter sig vara de yttersta, mest känsliga språkspröten mot omvärlden. Tänker man att läsningen av en text av lyrisk art är mötet med ett medvetande, strött över sidorna, kan det bli en öppning även till det, nej, särskilt till det som ter sig obegripligt. Här tänker en annan – här är spåren av en tankes möda och strövande.
   Ett gammalt ord för den verksamheten är Sinne-Afwel – f:et som föregår w:et i gammalstavningen låter en liten luftström pysa fram, som ger ordet ett extra lyft…
   Teatern är platsen där ordet får höras och där språk från alla tider möts. På så vis är teatern unik och livsviktig, hur ofta man än leds på dess bänkar. Språket är Delphi och allmänning. På teatern kan skådespelaren gå runt i ordet, borra i det, söka dess rot och låta dess ljud höras. De allra nyaste uttrycken och de riktigt gamla tonfallen. Antikens körer och förortens idiom. Knappast bara Shakespeares blankvers utan också Willy Kyrklunds klara gåtspråk, Carl Jonas Love Almqvists häftiga ordsprång, Victoria Benedictssons svärtade nej, och många andra röster som annars så snabbt försvinner bort.
   När språk avfärdas som otidsenliga, när en föreställnings ålderdomliga eller avvikande, poetiska språk blir föremål för negativ kritik, får man tänka på Harry Martinsons ord: ”Rädslan för det ålderdomliga är vår tids löjligaste fobi, tror sig hämta näring ur sig själv men ger bara svält vidare…”.
   Svält är inte detsamma som den fattigdom man understundom vill vara i: det sträva brytningsspråk som griper tag, och fängslar.
   Mellan fängslande ord och fängslade ord är steget inte långt i språket men i verkligheten. De författare för vilka ordet inte är fritt, de som inte får använda sina modersmål, talar även de om språket som en fristad. De vittnar om vilket färdmedel ordet kan bli.
   ”Bokstäverna jag färdas i” är en rad ur en av Nelly Sachs dikter.
   Nelly Sachs levde den senare delen av sitt liv vid Bergsunds strand här i Stockholm. Hon lyckades lämna det nationalsocialistiska Tyskland i sista stund och fick resa in i Sverige, bl.a. tack vare några räddande ord av Selma Lagerlöf, riktade till regeringen: ”Det är av vikt för mig att fröken Sachs blir mottagen i Sverige.”
   Nelly Sachs upprättade djupa förbindelser med den svenska poesin och med några av dess främsta företrädare: Johannes Edfelt, Gunnar Ekelöf, Erik Lindegren. De översatte varandras dikter, och Nelly Sachs skrev vidare och allt starkare på sitt modersmål. Hennes ord föddes ur förbindelsen med de döda bröderna och systrarna och ur samtalet med de levande människor och diktare hon mötte i det nya hemlandet. När utställningen om Nelly Sachs liv och verk visades i höstas, efter att först ha varit i författarinnans födelsestad Berlin, kom det fram att elever från Stockholmsskolor kunde rader ur hennes poesi utantill, de rappade och skanderade ur dikten om främlingen som bär sitt hemland på armen, orden om den hemlöses språk, som ”riglar ljuden” med djuriska ljud, som, i Erik Lindegrens tolkning av dikten, skrivs som ” en gnisslande såg / skärande sönder allt som är nära −”.
   Att de levande, bäriga raderna förs vidare inger hopp och tro på ordet.
   Ord, gamla vackra satser och nya häftiga brytningar som motgift mot språkvåldet, ordsammanfösandet och det stora underhållningstvånget. Ta varje dag en rörlig rad Almqvist, eller Nelly Sachs ord som påminner om stjärnor. Ta in Novalis klara svävande tankar om sången som sover i tingen – låt dem vara och verka.

Om Akademien

Högtidssammankomster genom åren

2010

Svenska Akademiens årshögtid firades måndagen den 20 december i Stora Börssalen i närvaro av DD MM Konungen och Drottningen samt HKH Kronprinsessan och HKH Prins Daniel samt HKH Prinsessan Madeleine med uppvaktning jämte en talrik samling åhörare.

Vid sammankomsten, som började klockan 5 e.m., var närvarande av Akademiens ledamöter Akademiens direktör fru Frostenson, Akademiens kansler fru Lotass, Akademiens ständige sekreterare herr Englund, herr Ralph, herr Allén, herr Olsson, herr Malmqvist, herr Svenbro, herr Lindgren, herr Linde, herr Wästberg, fru Lugn, herr Espmark och herr Engdahl.

Akademiens direktör öppnade sammankomsten med ett tal, där hon bland annat framhöll ordens självklara och bärande betydelse för språket och undrade bland annat vart de gamla och bortglömda orden tar vägen utanför bokens pärmar. Hon konstaterade hur barn förhåller sig till orden och hur författarna arbetar med denna språkliga beståndsdel. Direktören noterade vidare hur orden i vår tid ofta kastas ut på löpsedlar som om de vore avskurna lemmar som ryckts bort från en kropp. Hon avslutade med att beröra situationen för författare, för vilka ordet inte är fritt och konstaterade att ”mellan fängslande ord och fängslade ord är steget inte långt i språket men i verkligheten”. Läs direktörstalet »

Direktören tillkännagav därefter att Akademien detta år beslutat dela ut Svenska Akademiens stora pris, Akademiens högsta utmärkelse, vilket sker för andra gången detta århundrade, till regissören Jan Troell. Läs direktörens pristal »

Därpå gick ordet till herr Svenbro, som läste egna, ännu ej publicerade, dikter.
Läs dikterna »

Direktören tillkännagav därefter, att årets minnespenning, utförd av konstnären Peter Linde, var ägnad skalden och diplomaten Gustav Philip Creutz. Inskriften lyder ”Oculis spectavit amantis”, på svenska ”Han såg med den förälskades ögon”. Minnesteckningen var författad av herr Engdahl, som läste ett utdrag därur.
Läs utdraget ur minnesteckningen »

Efter detta gick ordet till fru Lotass, som läste några avsnitt ur sin roman ”Sparta”.
Läs avsnitten ur boken »

Därpå gick ordet till herr Allén, som läste ur en egen diktsvit. Läs diktsviten »

Slutligen överlämnade direktören ordet till Akademiens ständige sekreterare herr Englund, som föredrog följande berättelse:

”Odödlighet”, detta märkliga ord! Det finns faktiskt en varelse på jorden som kan leva för evigt. Det är en liten manet som återfinns i tropiska vatten. Dess namn är Turritopsis nutricula och den är mindre än en lillfingernagel. Alla andra levande organismer – oavsett domän, rike, stam, klass, ordning, familj, släkte eller art – har en enkelriktad livscykel: de blir till, de växer, de blir könsmogna, de fortplantar sig, de åldras och de dör. Icke så Turritopsis. När den lilla maneten nått det högsta utvecklingsstadiet, som alltså kallas medusa, kan den nämligen slå back på hela processen och återvända till sin tidigare, omogna polypform, för att därifrån återupprepa hela cykeln igen. Det vore som om man en morgon vaknade upp och fann att eken utanför ens fönster återbildats till ett ekollon.

För alla oss andra stavas livets pris förgänglighet. Bjuds vi någon odödlighet, är det för det mesta i ett visst sammanhang, som en del av något större. Historien kanske, traditionen. Som att det nu ikväll för den tvåhundratjugofjärde gången i ordningen hålls en högtidssammankomst i denna sal, där så mycket är sig likt och detsamma. Vilket man påminns om när man läser en dikt från 1918, skriven av en av mina uppburna företrädare, Erik Axel Karlfeldt, en dikt som handlar just om denna tillställning, och som avslutas:

Prydligt bjuder grannen snus,
ser med fägnad på sitt ljus,
hur det brinner som bevis att man lever.
Talet börjar, nu var stark,
tänk på gamla seder,
ty en kyrkblund utan snark
är kyrkovärdens heder.

Men inte bara bevis på att man lever. De raskt brinnande ljus vi kan skåda här är en lika enkel som urgammal symbol för livets ändlighet, och kan möjligen ses som stående i opposition till ett av Akademiens gamla epitet: ”De odödliga”. Men den beteckningen är ännu ett av lånen från vår franska förebild, och avser varken här eller i Paris ytterst de individer som för tillfället ingår däruti utan det enkla faktum att där alltid skall finnas ett visst antal ledamöter, och att en uppkommen lucka alltid fylls.

Schopenhauer avvisade odödligheten, kallade den en önskan att ständigt återupprepa samma stora misstag. När han vid något sällsynt tillfälle var på gott humör talade han istället om oförstörbarhet. Och många gånger är det just detta vi avser när vi använder det där o-ordet. Det är den ständiga frågan: Vad är det som kommer att bli bestående i det oroliga, ofantliga, oöverskådliga flöde som omger oss? Det kan vi aldrig veta, av logiska skäl. Där jag är, är icke eftervärlden; där eftervärlden är, är icke jag. Det enda vi vet är att tiden ofelbart kommer att fullgöra sitt värv, och att hon är grym, men rättvis. Men vill vi som lever idag, utifrån ingen annan drift än rent dödsförakt, få en antydan om vad som kommer att finnas kvar av vår tid, kan vi bara skärskåda oss själva och se efter vad vi kan påminna oss om det tidiga 1800-talet. Och sedan dra av 50 procent.

Själv hoppas Akademien att när någon finner sin plats i vår utgivning, så skall det rimligtvis ses som ett belägg på att man tagit ett steg i riktning mot det tillstånd som avses med ordet ”odödlig”. Den vars texter samlats i årets volym i vår klassikerserie, 1700-talsdiplomaten Gustav Philip Creutz, och den som är föremålet för årets volym i Minnesbiblioteket, 1800-talspoeten Carl Snoilsky, förtjänar det båda, var och en på sitt sätt.

Ett annat viktigt nummer i årets utgivning är boken ”Ärans och minnets valuta”, av Bo Svensén. För första gången får vi en samlad bild av de vackra minnespenningar som Svenska Akademien varje år låtit slå ända sedan 1786. Sjuttonhundratalets vana att hylla någon genom att prägla en medalj kan synas nästan skrattretande, men det är inte fullt lika lätt att fnissa om man betänker att ett minnesmediums beständighet står i omvänd proportion till dess teknologiska ålder. Metall, och sten, håller längst, pergament i minst tusen år, papper cirka femhundra, film hundra, DVD-skivor blir oläsliga efter cirka femton år, och hårddiskar bör bytas efter tre. Internet då? En beräkning säger att över 40 procent av alla webbsidor är borta inom ett år. Inget åldras så snabbt som det allra senaste. Om odödligheten finns, så inte är det inne i våra datorer.

Det kan i detta sammanhang nämnas, att Akademien även i år har deltagit med en monter vid Bok & Bibliotek i Göteborg. Och förutom en rad mindre aktiviteter har seminarier just kring de tre ovan nämnda böckerna varit vårt främsta bidrag till årets mässprogram. Dessutom har vi fattat beslut om att låta oss representeras på nästa års bokmässa i Helsingfors, och då dela såväl monter som programpunkter med Svenska Litteratursällskapet i Finland.

Vi är utomordentligt glada över att på detta vis se det redan nära samarbetet med vår finska motsvarighet än mer förstärkt. Ännu ett uttryck för detta gavs för övrigt redan i februari när Akademien besökte den finska huvudstaden och där, för första gången i sin historia, höll en sammankomst på utländsk, om än ej på något vis främmande, mark; detta i samband med det grundliga firandet av litteratursällskapets 125-årsjubileum. Även vår relation till Danska Akademien har i år tagit kropp i form av ett dansk-svenskt poetmöte, arrangerat av Akademien här i Stockholm i början av juni. Det finns en viss typ av internationella relationer som kanske kan liknas vid människans relation till sin blindtarm: utan funktion i normalläget, och bara till besvär när den är aktiv. Vänskapen med våra finska och danska systerorganisationer hör gudskelov inte till den kategorin, och vi är glada över att se representanter för dem här i salen.

På tal om internationella relationer kan jag inte undgå att säga något litet om årets Nobelpris, denna genväg till den litterära odödligheten. Vissa av de reaktioner och frågor som då dykt upp påminner en om det enkla faktum att skillnaden mellan dumhet och genialitet är att genialiteten har sina gränser. Men att debatt uppstår är helt naturligt, och egentligen bara bra. Det år då inga invändningar reses mot Akademiens val av Nobelpristagare är sannolikt det år då priset sjunkit ned i fullständig irrelevans. Den internationella uppmärksamheten har varit rekordstor, inte minst i den spanskspråkiga världen. Priset orsakade också ett gräl på högsta nivå, i alla fall i formellt hänseende, mellan Perus president och Bolivias. Den senare avfärdade priset som ”misstänkt”, bland annat för att han själv inte skulle kunna få det. Perus president svarade att det bara var avundsjuka.

För det är inte bara avfärdanden som görs på lösa grunder; ibland är inte heller hyllningar riktigt vad de ser ut att vara. Man påminns om den där föregivet sanna historien om Gustaf V, på väg hem i blomsterfylld bil trött efter en resa då han än en gång blivit föremål för folkets hyllningar. Vid vägkanten ser han så en gammal gumma med ännu en bukett i handen. Kungen beordrar chauffören att stanna, kliver ur, tar blommorna från den generade gumman, tackar, kliver tillbaka in i bilen, som försvinner i ett moln av damm. Gummans kommentar: ”Och jag som var på väg till kyrkogården. Tur han inte tog krattan också.”

Vi tror dock inte att våra priser egentligen går att missförstå. I alla fall känner vi inget tydligare sätt att visa vår uppskattning på. Och det gör vi i år enligt följande:

När Akademien grundades 1786 instiftade Gustaf III Svenska Akademiens Stora pris, som är vår främsta utmärkelse. Detta pris har, som vi tidigare hört och sett, tillerkänts Jan Troell.
Kungliga priset instiftades av Karl XIV Johan och anvisas fortfarande av Hans Majestät. Priset, som utdelas för förtjänstfulla insatser inom något av Akademiens intresseområden och uppgår till 60 000 kronor, har i år tilldelats Georg Klein.
Bellmanpriset, instiftat 1920 av Anders och Emma Zorn och avsett att hedra en verkligt framstående svensk skald, har med 250 000 kronor tillerkänts Magnus William-Olsson.
Svenska Akademiens språkforskarpris på 250 000 kronor, som delas ut för att hedra en verkligt framstående svensk språkforskare, har tilldelats Lennart Elmevik.
Kellgrenpriset utgår ur den Gierowska donationen och utdelas för betydelsefull gärning inom Akademiens hela verksamhetsområde. Priset har i år med 200 000 kronor tillfallit Jan Stolpe.
Gerard Bonniers pris skall tilldelas författare verksamma inom Akademiens intresseområde. Till mottagare av årets pris, som uppgår till 200 000 kronor, har utsetts Ulf Eriksson.
Ur Gerard Bonniers donation utgår även ett stipendium till unga, lovande författare. Det har i år tillfallit Linnéa Axelsson och Viktor Johansson med 50 000 kronor var.
Svenska Akademiens Finlandspris, som utdelas för värdefulla insatser inom Finlands svenskspråkiga kulturliv, har med 100 000 kronor tilldelats Ann Sandelin.
Stipendiet ur Lena Vendelfelts minnesfond skall tilldelas diktare som söker hävda och värna rent mänskliga värden. Till mottagare av årets stipendium på 60 000 kronor har utsetts Gabriela Melinescu.
Svenska Akademiens pris för introduktion av svensk kultur utomlands har tillfallit Jasim Mohamed och Magdalena Wasilewska-Chmura med 40 000 kronor vardera.
Ur Akademiens egna medel har dessutom belöningar på vardera 60 000 kronor tilldelats Kaj Falkman, Jessica Kolterjahn, Helga Krook, Li Li, Mårten Rasch och Rita Tornborg.
Därutöver har extra pris under året tilldelats Birgitta Almgren, Lars-Erik Edlund och Göran Palm med 100 000 kronor vardera samt Peter Landelius med 50 000 kronor.

Tidigare i höst har Akademien tilldelat:

Åke Lundqvist Gun och Olof Engqvists stipendium på 160 000 kronor,
Staffan Söderblom Signe Ekblad-Eldhs pris på 125 000 kronor,
Johannes Heldén Kallebergerstipendiet på 50 000 kronor,
Pernilla August Svenska Akademiens teaterpris på 75 000 kronor samt
Lina Englund, Magnus Roosman, Ole Anders Tandberg och Per Arne Tjäder Carl Åkermarks stipendium till förtjänta artister inom svensk teater med 50 000 kronor vardera, efter förslag av en nämnd med fru direktören som ordförande.

Under våren utdelades följande belöningar:

Svenska Akademiens nordiska pris, som utgår ur den Gierowska donationen, till Per Olov Enquist med 350 000 kronor vid en ceremoni i Börssalen den 7 april,
Doblougska priset med 150 000 kronor var till Martin Kylhammar och Bruno K. Öijer samt i enlighet med den norska nämndens förslag till Arild Stubhaug och Øyvind Rimbereid,
Margit Påhlsons pris på 180 000 kronor för viktiga insatser för svenska språket till Jan Einarsson,
Svenska Akademiens språkvårdspris på 80 000 kronor till Birgitta Lindgren,
Svenska Akademiens stipendium till postdoktorala språkforskare med 50 000 kronor vardera till Maia Andreasson och Ida Larsson,
Blomska stipendiet på 40 000 kronor till Hugo Karlsson,
Axel Hirschs pris med 120 000 kronor vardera till Ingemar Nilsson och Peter Handberg,
Svenska Akademiens essäpris på 100 000 kronor till Anders Ehnmark,
Schückska priset på 100 000 kronor till Mats Malm,
Beskowska resestipendiet på 70 000 kronor till Niclas Lundkvist,
Eric och Ingrid Lilliehööks stipendium på 70 000 kronor till Pär Bergman,
Ida Bäckmans stipendium på 80 000 kronor till Björn Håkansson,
Birger Schöldströms pris på 65 000 kronor till Jonas (J) Magnusson och Cecilia Grönberg,
Svenska Akademiens gustavianska stipendium på 50 000 kronor till Johan Stenström,
ett stipendium på 40 000 kronor ur den Gierowska donationsfonden till Anders Pettersson,
Svenska Akademiens översättarpris på 40 000 kronor till Ildilkó Márky och Gunnar D. Hansson,
Svenska Akademiens tolkningspris på 40 000 kronor till Zita Mazeikaite,
Stiftelsen Natur och Kulturs översättarpris med 40 000 kronor var till Karin Löfdahl och Rika Lesser,
Karin Gierows pris på 80 000 kronor var till Birgitta Wallin och Ola Sigurdson,
Schullströmska priset för barn- och ungdomslitteratur på 85 000 kronor till Ulf Nilsson,
Ilona Kohrtz’ stipendium på 35 000 kronor årligen under två år till Åsa Ericsdotter,
Svenska Akademiens bibliotekariepris på 50 000 kronor till Kerstin Danielsson efter förslag av en referensgrupp med fru Vallquist som ordförande,
Svenska Akademiens svensklärarpris till Ann Marie du Plessis, Kristina Hallind och Maria Öhman med 50 000 kronor var efter förslag av en referensgrupp med herr Malmqvist som ordförande,
anslag ur Fonden för forskning i modern svenska och för svensk språkvård till Ida Larsson med 120 000 kronor efter förslag av en referensgrupp med herr Ralph som ordförande,
samt slutligen Anna Sjöstedts resestipendium på 30 000 kronor jämte en månads vistelse i Akademiens våning i Berlin till Henrik Rosengren.

”En fest invigd åt odödligheten”. Så betecknade den förste ständige sekreteraren Nils von Rosenstein denna sammankomst, i denna sal för idag exakt 200 år sedan. (Sveriges nye kronprins var för övrigt närvarande för första gången, sittande här på läktaren, exakt två månader efter det att han anlänt till Sverige – detta var ett av hans allra första officiella evenemang.)

Och visst kan vi fira odödligheten – som faktum, som möjlighet, som löfte och som förhoppning. Men det går också att vända på det och, som den argentinske författaren Jorge Luis Borges, beteckna odödligheten som något rätt banalt: alla varelser på denna jord utom just människan kan på ett sätt sägas vara odödliga i så måtto att de saknar all insikt om sin förgänglighet. ”Det gudomliga, fruktansvärda och ofattbara”, skriver Borges, ”ligger i att veta att man är dödlig.” Och handen på hjärtat, vem av oss skulle vilja byta sin ändliga existens mot en tillvaro som lillfingernagelsstor manet?