Svenska Akademiens logotyp

Carl Fredrik Hill

Ur minnesteckning av herr Svenbro

Minnesteckningen över Carl Fredrik Hill har jag gett formen av en längre diktsvit, vars utgångspunkt är det 64-sidiga manuskript som Hill, eller ”Nagug” som han ibland kallade sig, avfattade på antik grekiska. Ur sviten ska jag läsa fem dikter, av vilka den första bär titeln ΠΥΡΟΣ ΑΝΘΟΣ, samma homeriska formel som utgör devisen på minnespenningen och som betyder ”eldens blomning”.

 

ΠΥΡΟΣ ΑΝΘΟΣ

Att Herodotos från Halikarnassos var god vän till Sofokles
och att de båda grekerna själva säkert såg likheten
mellan historien om Periander, tyrann i Korint,
och intrigen i Konung Oidipus, det är ingenting nytt;
vad som är mindre bekant är att Nagug
kände dem båda två och vid deras korta sejour i Lund
påpassligt fick dem med sig på en utflykt till Tykarpsgrottan.
Triumviratet tar tåget via Eslöv till Hässleholm,
varifrån ångloket stånkande rullar österut.
Det är en strålande vårdag. Av de två magnifikt
draperade grekerna är Herodotos den mest resvane,
han har t.o.m. hört talas om Finjasjön,
som han hoppats få se i det vidöppna tågfönstret.
När den uniformsklädde konduktören kommer in i kupén,
blir Nagug förstås förlägen,
men fattar sig med en harkling
och säger med tonen hos en som är van
att inte bli motsagd: ”Syfyklys och Hyrydytys reser gratis”,
medan han gör en gest mot sina medresenärer
vilka i samma ögonblick försvunnit i ångmolnet
som från loket drar in i kupén.
Nästa hållplats är IGNABERGA.
När de äntligen kommit ner i kalkgrottans svalka
är det med Nagugs ögon de varseblir
det hämningslöst uppförstorade underjordiska tempelrummet
med gudabilder och pelare som gör också Herodotos
oförställt häpen, och han har dock sett Egypten!
En skånsk accent slår igenom i Nagugs grekiska;
ändå lyckas han fullt begripligt förklara
att de står i vad som för längesen
var ”krithavets innersta”. – Framför allt
har han framgång med sin förklaring av ortnamnet, etymologi
helt i grekernas smak: Igna- är besläktat med ignis
som är det latinska ordet för ”eld”. Det ger oss bilden av en eld
emblematiskt instängd i berget, likt ett brinnande blommande fruktträd
av det slag som de nyss har sett ovan jord.
Där uppe står vårens alla fruktträd i blom. Vita skyar, blå himmel.
Yrvaket brummande humlor. Men för Nagugs inre
står bilden av det blommande fruktträdet klar. ΠΥΡΟΣ ΑΝΘΟΣ,
”Eldens blomning”, kallar han detta minne från Underjorden.

 

Il faut imaginer Nagug heureux

Den här sommarmorgonen sitter Carl Fredrik Hill fullt påklädd
i arbetsrummet på Skomakargatan 84,
och har för avsikt att kopiera några sidor Xenofon
ur sin fars bibliotek. Han har Anabasis framme
och får upp stället med Thálatta, thálatta!
Och det är givetvis just det som han haft i tankarna sen i går.
Men när han bläddrar i boken hittar han
förstrykningar i blyerts, ordet parádeisos
är således understruket, – han minns det själv
från Katedralskolans undervisning.
En stund senare hittar han vid ortnamnet Kerasunt
– på grekiska Kerasoûs, där Xenofon och hans män
efter ”Havet, se havet!” tillbragte tio dagar –
en utförlig blyertsanteckning som måste vara hans fars:
Kerasoûs, kerasós, kerásion, kerásia, cerasia, cerise!
Nagug kvicknar till i hans inre
och konstaterar att detta
med utmönstrande av alla vokaler ger KRS som i ”körsbär”.
Han upprepar mycket emfatiskt ”KRS, KRS, KRS”
på sitt eget ägandes språk
och vacklar upp ur länstolen,
kommer ut i trappan högt ropande
Thálatta, thálatta!
Nagug är i detta ögonblick
på en gång Xenofon och Ludwig van Beethoven
och ställer till med ett sådant brakande oväsen
när han raglar iväg nerför trapporna
att Hedda, som redan är uppe, strängt säger till honom
att ”bete sig som folk!”
Men Nagug ser ett hav av pariserblått för sitt inre:
”A – A – A – AH!” och så: ”A – A – A – AH!”
Han kommer ner i köket och landar i trädgården,
som är ”Nagugs Paradis”,
där hans stora körsbärsträd står.
”Lugna sig!” Men han har aldrig varit så lugn.
Xenofon fick alltså med sig tre körsbärskärnor från Körsbärsstaden
där den ligger i Anatolien på stranden av Svarta havet.
Tre körsbärskärnor från Kerasunt, märkta K, R och S,
av vilka den första planterades på författarens lantgård
hemma i Attika, den andra så småningom i Bois-le-Roi,
där Carl Fredrik målade trädet flera gånger i rad,
den tredje bakom huset på Skomakargatan i Lund,
där stora mörka körsbär nu hänger i klasar.
Körsbär i Paradiset! Han kallar dem ”kyssebär”.
Och slår fast att körsbär låter mycket bättre än bröstvårta.
Ordet så använt i den attiska komedin.
Nagug Språklagstiftaren fattar alltså beslutet
att körsbär hädanefter ersätter bröstvårta.
För damernas skull!
Sommardagen lovar att bli olidligt varm.
Men Nagug njuter ännu av svalkan under sin kerasós
och minns tydligt smaken av den körsbärslikör
han en gång drack på STEPHAN A PORTA i Köpenhamn
med föräldrar och systrar.
Var han sjutton år gammal?
Den ljuvliga nästan omärkligt
bittra smaken i den mörkt liquorösa sötman.
Alldeles nykter men absorberad av Konsonantföljden
går han tillbaka upp till sitt skrivbord.
Tar fram färgkritor och ett papper och ritar
för att markera dagen en ”Nature morte med körsbärsklase på tallrik”.
Signerar ”Nagug”.
Xenofon får anstå till senare.
I det gränslösa arbetet.

 

Stenbrott

Iförd morgonrock, i skinntofflor har Carl Fredrik Hill denna höstmorgon
blivit stående i ”salongen”, föräldrahemmets vackra
sällskapsrum där den svällande soffan och stolarna
just nu har vita skyddsöverdrag. Tyllgardinerna släpper in dagsljuset
som genom ett höstligt dis. Ingen sol.
Den stora prunkande palmen ska enligt Hedda ”stå kallt”.
Rummet är alltså oeldat, det är så här års helt enkelt oanvänt.
Hill står försjunken i tankar inför en av de många tavlor
som hänger på väggarna, alla målade av honom själv,
de flesta i guldramar som blänker dämpat i halvdagern.
Här står han mitt i sin egen Historia. Vad stilla
allting har blivit, hit når inte ens ljuden från gatan!
Tavlan inför vilken han stannat föreställer ett stenbrott
vid floden Oise, som skymtar pariserblå i dess fond.
Han kommer ihåg sitt febrila arbete med serien av skisser
och målningar uppifrån l’Oise. Stenbrottet!
Han vet att ordet carrière i betydelsen ”stenbrott”
har att göra med de ”kvaderstenar” som han målat i förgrunden
men samtidigt är stenbrottet slutpunkten för hans parisiska carrière
då de ohyggliga rösterna för första gången gjorde sig påminda
och han tyckte sig få kontakt med forntiden i sitt inre, –
ett geologiskt arkiv av oerhörd omfattning, med bladavtryck
inne i stenen, fisk- och skaldjursfossiler på landbacken, vittnesbörd
från omvälvande katastrofer i hans eget förflutna. Avgrundsdjup
själen! Han säger sig att bildens kvaderstenar är byggelement
för en skånsk Nebukadnessar, för Nagug Forntidsarchegeten, härskare
över Nineve! Med dessa stenblock ska han uppföra, nej uppfinna
makalösa arkitekturer, tempel, molnstäder och palats:
imperiet över vilket Nagug ensam ska härska. Här är utgångspunkten,
stenbrottet, som samtidigt är hans slutpunkt, hans sammanbrott,
slutpunkten för hans färd på målandets vädjobana.
Ändå har ”karriären” just börjat!
Han återvänder med sömngångaraktig säkerhet till sitt skrivbord
och slår på måfå upp Thukydides, någonstans
vet han exakt vad han söker. Och mycket riktigt!
Volymen faller upp vid slutet av sjunde boken. Med ekot av en översättning
i minnet kopierar han nästan felfritt åttiosjunde kapitlet
om slutet på Expeditionen till Sicilien, det athenska
imperiets sammanbrott. ”I stenbrotten vid Syrakusa
där sutto vi och gräto”, lyder plötsligt begynnelsen av en dikt
som Nagug får fullborda senare, – om den athenske soldaten
som minns hur drömmen om Storhet och Makt slogs i spillror.
Som berättar om den kvävande hettan den första tiden i stenbrotten,
om alla sårade som dukat under, om kyla och svält
och förundrar sig över att han överlevt fångenskapen.
Tavlan i sin guldram är sinnebilden, – utgångspunkten för arkitekturer
av träd och mänskor, mytologier i Underjorden! Fri
är nu Nagug, Fri och så Stark att han obehindrat kan lyfta
blocken på plats. Hur han gläds när han inne i stenen
upptäcker avtryck av lagerblad
medan statyn av Apollon
knackas fram i den pariska marmorn!

 

Skrinlagt projekt till en kortfilm om C.F. Hill

Den här våren har Carl Fredrik Hill
tänkt på professor Ljunggrens föreläsningar i Estetik
som han bevistade 22 år gammal
för att med en kompromiss göra fadern till viljes.
Ingen målarutbildning! Och ändå målarutbildning!
Från en föreläsning minns han en dikt av Empedokles
som tycktes hävda att världens synlighet
har våra ögon till förutsättning.
Parmenides’ Vara hade varit färglöst och orörligt
men hos Empedokles var människans ögon två målare!
Och nu säger hans syster Hedda att hon vill åka till Hven
i slutet av veckan, bara det vackra vädret består.
Carl Fredrik, som hela vintern vistats bland skuggorna,
ska självfallet följa med! – Tidigt på lördagen
åker Hedda, husjungfrun Ida och Carl Fredrik Hill
från LUND C med jern-banan norrut. Byte i ESLÖF.
Märk stinsens flagga och förnicklade visselpipa
som ger avgångssignalen, på vilken lokomotivet
– sotsvart metall och solljusvit ånga – svarar med en enastående vissling!
Långsamt, muskulöst sätter sig loket i rörelse, – västerut, västerut
”till den synliga världen”, säger Hill för sig själv.
Kupéns resenärer betraktar Artisten med undran,
där han försjunkit i meditation inför de förbipasserande
slättlandskapen. Pilalléernas skrivtecken. Avstigning i LANDSKRONA.
Hill är införstådd med sin resrutt, som han känner sen ungdomen.
I ett halvsekel har familjen hyrt sommarnöje på Hven.
Från stationen går sällskapet med sitt pick och pack ner till hamnen
där den lilla ångbåten väntar. Just som Hedda sätter foten på landgången
frågar Carl Fredrik med överraskande självklarhet:
”Skulle världen ha synlighet, om det inte vore för våra ögon?”
Hedda ger sin bror en bekymrad blick
men konstaterar med lättnad att ingen har hört honom.
Hill tar plats vid styrbords reling och blickar oavlåtligt mot norr
där han ser Sundet öppna sig mot ett ofattbart Bortom:
Kronborg ärgbelupet till vänster, Helsingborg med Kärnan till höger.
Världens synlighet! Hans ögon målar och målar.
Kölvattnets skumrand, vågsvallet, det buteljgröna djupet –
han drar ett djupt andetag och njuter av sjöluften.
I dag är Nagug Empedokles, ön tillhör Solguden!
När man kommer i land står en hästskjuts och väntar.
Damerna stiger upp: tjocka ändor, frasande klänningstyg!
När man passerat kyrkan tar ekipaget till höger.
Kusken bromsar och bromsar. Och se! där nere står sommarhuset.
Hedda har redan avtalat återresa med kusken
när hon upptäcker att ytterdörren är låst.
Det kan göra detsamma! Hon går före med frukostkorgen,
brer ut duken i gräset, plockar därefter fram:
kall kyckling, potäter och grönsallad,
vitt bröd, ost och en flaska Bordeaux.
Efter maten går Hill nerför Husabacken
för att återuppta meditationen från båtdäcket.
Och blir stående nere på stranden i två hela timmar.
Ljusblått, ärggrönt… Hans ögon färglägger världen.
I den sena eftermiddagssolen för ångbåten dem tillbaka.
Så yr av sina sinnesintryck är nu Carl Fredrik, att han aldrig ska minnas
tågresan LANDSKRONA–LUND C. Tände han ens sin cigarr?
Men före kvällens inbrott är sällskapet hemma
och känner timmarna utomhus hetta i kinderna. Vilken dag!
När Hill fått av sig sina dammiga kängor, lossar han skjortkragen
och sträcker ut sig på sin schäslong,
drar en pläd över sig och somnar så gott som genast,
medan han tänker på Solgudens
drygt fyra miljoner oxar på ön,
av vilka han icke fick syn på en enda!

 

De tiotusen dagarna

Det är i februari 1911. Efter Köpenhamnsresan
i början av året ligger Carl Fredrik febersjuk i sin säng.
Han känner att han inte har lång tid kvar
och räknar ut att han vistats i fadersrummen på Skomakargatan
i tjugoåtta år. Han gör en multiplikation:
28 × 365. Han har vistats här tiotusen dagar!
Och nu ska han dö. ”Men jag har mina Tiotusen”, säger han yrande
och blir än en gång Nagug-Xenofon, ”ingen av dem
ska överge mig, här finns de tungt beväpnade Dagarna,
de lätt beväpnade Dagarna, Dagarna på hästryggen,
Bågskyttedagarna! Jag har mina Tiotusen!”
Han tycker sig inspektera dem en sista gång där de står uppställda
kolonnvis på foliantarken. Den sista marschen
genom det anatoliska berglandskapet kan börja.
Lättbeväpnade Dagar, Tungt Beväpnade Dagar,
alla igenkännliga som en Sofainetos eller Cheirisofos,
ty ingen Dag var den andra lik,
Ångerfulla Dagar, Sorgsna Dagar, Förbittrade Dagar,
Dödströtta Dagar, Modiga Dagar, Trofasta Dagar, Modstulna Dagar,
Hoppfulla Dagar. Inga Fega!
Han ser ut att vara ensam i sjukrummet,
ensam och bortglömd, men nej! – ”Jag har mina Tiotusen
som ska följa mig in i döden, vi ska passera Xenofons Paradis,
där körsbärsträden står i blom året om, vi ska komma
långt långt österut, till ’Bibelns länder’, som det står skrivet på kartan,
hoprullad nere i Katedralskolans kartrum. Och viktigast av allt:
med mina Tiotusen ska jag på dammiga vägar,
i trånga bergspass, genom steniga landskap gå norrut och nå fram till havet,
och mina Tiotusen ska gråta av glädje och omfamna varandra
när det pariserblå havet slutligen dyker upp,
högljutt snyftande ska vi alla ropa Thálatta, thálatta!
och tacka gudarna för att vi förunnades detta!”

 

 

Noter

* ΠΥΡΟΣ ΑΝΘΟΣ, i transkription pyròs ánthos, ”eldens blomma”, uttrycket belagt i en variant av Iliaden IX.212, citerad av Plutarchos. Jfr min Fjärilslära, Stockholm 2002, sid. 51. – ”Syfyklys och Hyrydytys”: för den Hillska förvrängningen, se min artikel ”Om Carl Fredrik Hills grekiska manuskript”, Aiolos 38–39, 2010, sid. 21 (ýgylmy för ágalma). 
* Il faut imaginer Nagug heureux, jfr slutmeningen i Albert Camus’ Le mythe de Sisyphe: ”Il faut imaginer Sisyphe heureux.” – Gatunumret 84 belagt i C.F. Hill, Dikter och författarskap på några språk, utg. Sten-Åke Nilsson & Lars-Håkan Svensson, Stockholm 2008, vol. 2, sid. 163; det motsvaras i dag av 17 A och B. 
* carrière: Vi har alltså att göra med två etymologier till vad som ytligt sett är ett och samma franska ord, som å ena sidan går tillbaka på det folkliga latinets quadraria, ”stenhuggeri”, ”plats där man hugger ut kvadersten”; å den andra på italienskans carriera (i sin tur troligen avhängigt det folkliga latinets carraria), ”väg som är farbar för vagn, carrus”. – ”archeget”, av grek. ἀρχηγέτης, ”ledare för ett kolonisationsföretag, stadsgrundare, furste”. 
* Empedokles’ rader citeras i nyplatonikern Simplicius’ kommentarer till Aristoteles’ Fysik (= Empedokles, fragment B 23 Diels-Kranz): 

Empedokles, Ögonen 

Som när ett målarpar gör färgrika bilder till templet,
båda skickliga män, förfarna i hantverkets konstgrepp, –
ja, när de händigt valt ut pigment till skiftande färger,
blandade proportionellt, lite mer av ett än ett annat,
avbildar de med dem vadhelst man önskar se målat;
båda framställer träd liksom mans- och kvinnogestalter,
vilda djur och fåglar samt vattenlevande fiskar,
alltida gudar jämväl, i rang och heder de främsta.
Så må du aldrig förvillas att tro att den dödliga världen
från något annat håll skulle få sin synlighets källa.
Nej, gör den insikt till din som guden låter dig höra!

Högtidssammankomster genom åren

2013

Svenska Akademiens årshögtid firades fredagen den 20 december i Stora Börssalen i närvaro av DD MM Konungen och Drottningen, HKH Kronprinsessan Victoria, HKH Prins Daniel, HKH Prins Carl Philip, HKH Prinsessan Madeleine samt herr Christopher O’Neill med uppvaktning jämte en talrik samling åhörare.

Vid sammankomsten, som började klockan 5 e.m., var närvarande av Akademiens ledamöter Akademiens direktör herr Wästberg, Akademiens kansler herr Allén, Akademiens ständige sekreterare herr Englund, fru Lotass, herr Ralph, herr Olsson, herr Malmqvist, herr Riad, herr Svenbro, herr Lindgren, fru Lugn, herr Espmark, herr Engdahl och fru Frostenson.

Akademiens direktör öppnade sammankomsten med ett tal, där han bland annat betonade glädjen av och lusten i läsandet och litteraturens kraft och betydelse. Direktören konstaterade att ”Betydande dikt är större än vår förmåga att förstå den. Men det är som tolkar vi inbjuds till festen. Läsaren, lyssnaren vidgar texten, spårar resonanser, blir en medarbetare och sammansvuren genom att förvandla fakta till metaforer, prosa till poesi”. Direktören framhöll vidare att ”Kanske är litteraturens kraft stark som kärlekens. Den får oss att se den älskade på nytt i hennes glans, den lär oss att öva känslor och aldrig gå döda genom en dag utan skynda oss att leva”. Direktören avslutade denna läsandets lov med att säga att ”Böcker är verktyg både för att förstå världen och för att hänföras av hur orden bär oss mellan tid och rum.”
Läs direktörstalet »

Direktören tillkännagav därefter, att Akademien med sin höge beskyddares medgivande till ny ledamot i ledigheten efter herr Ahnlund hade valt och kallat litteraturvetaren, professor Sara Danius. Denna infördes av ständige sekreteraren och höll sitt inträdestal, vilket besvarades av direktören.
Läs inträdestalet »
Läs direktörens svarstal »

Därpå gick ordet till herr Espmark, som läste några nya dikter.
Läs de nya dikterna »

Direktören tillkännagav därefter, att årets minnespenning, utförd av konstnären Peter Linde, var ägnad konstnären och artisten Carl Fredrik Hill. Den grekiska inskriften lyder i svensk översättning ”Eldens blomning”. Minnesteckningen var författad av herr Svenbro, som läste ett utdrag därur.
Läs utdraget ur minnesteckningen »

Efter detta gick ordet till fru Frostenson, som läste ett avsnitt ur sin nya bok ”Tre vägar”.
Läs utdraget ur boken »

Slutligen överlämnade direktören ordet till Akademiens ständige sekreterare herr Englund, som föredrog följande berättelse:

Språket är inte bara det vackraste vi har, det är kanske också det märkligaste vi har. Det är inte givet varifrån det mänskliga talet härrör. Ur ett evolutionärt perspektiv är dock svaret självklart. Det är framsprunget ur någon nytta. Men vilken?
    Darwin var själv förbryllad. Det är ytterst få arter på denna jord som har förmågan att skapa den enorma variation av ljud som krävs. De enda som kan tävla med människan på detta fält är fåglarna, och Darwin lekte med idén att här kanske fanns en parallell: precis som dessa bevingade varelser brukar sin sång till enkel kommunikation, särskilt för att finna och inte minst för att imponera på en tänkbar partner, skulle även talet ha givit de mer lyckligt lottade människorna en liknande nytta i deras försök att fortplanta sig.
    Talet som människans motsvarighet till påfågelhannens stjärt? Jo, jag tackar jag. Tyvärr finns det ett otal invändningar.
    En av dem härrör från observationer av sångens variationer hos den vitgumpade bronsfinken – som lever vild i Sydostasien – och dess nära släkting, den domesticerade måsfinken. Den vilda bronsfinken har en liten och föga märkvärdig repertoar, medan den tama måsfinken har, under de cirka 250 år den hållits som burfågel, utvecklat en fantastisk sångförmåga, trots att det man avlat den för är dess fjäderdräkt. Det är något som inte stämmer här. Låt mig så småningom återkomma till finkarna.
    En annan invändning härrör från talet självt. Språket är helt enkelt för rikt och underbart komplext för att vara en produkt av en mekanism så rak och enkel som det naturliga urvalet. Se bara på det språk vars vård varit denna församlings huvudobjekt ända sedan grundandet år 1786! Hur många ord har svenskan? Ja, nära nog hur många som helst – precis som de flesta andra språk. Just därför att nya hela tiden tillkommer. I Nusvensk frekvensordbok finns det en miljon löpord, som svarar mot 70 000 olika ord, i SAOL har vi 125 000 uppslagsord från nutiden och i SAOB, vår historiska ordbok, kommer det i slutversionen att finnas runt 600 000 ord från de senaste 500 åren.
    Bara det att SAOB finns är en kärleksförklaring till detta vårt språk, och vi är glada att kunna säga att arbetet, tack vare storartade insatser av vårt folk nere i Lund, löper enligt plan. Första delen av band 37 kommer att gå av trycket om ett halvår. Någon sade till mig, på tal om att detta märkvärdiga projekt varit igång ända sedan 1880-talet, att åsynen av det var som att se familjens älskade sköldpadda långsamt kravla sig fram över en gräsmatta, på jakt efter en fjärran tomat. Men jag vill bara säga att den där tomaten kommer allt närmre, och på den står ”2017”, det år då bokstaven Ö skall vara uppnådd och avhandlad.
    Ännu ett vältaligt belägg för vårt språks rikedom och komplexitet finner vi i ett annat av Akademiens språkliga projekt, eller rättare sagt en avläggare till det. Jag talar om ”SAOLhist”, som är en för alla öppen databas på webben, där man kan söka på en rad olika sätt i en rad olika upplagor av vår ordlista – från den första, utgiven 1874, till den trettonde, som kom ut 2006 – och i detalj skåda den ständiga rörelse som är det levande språket. Denna fascinerande materia har även förevisats vid seminarier på bokmässorna i Göteborg och Helsingfors.
   Ett annat seminarium under den svenska bokmässan handlade för övrigt om årets volym av Minnesbiblioteket, Per Daniel Amadeus Atterboms intelligenta minnesteckning över den kände 1600-talsvetenskaparen Olof Rudbeck, uppläst i denna sal på detta datum för 166 år sedan. Rudbeck blev i samtiden hyllad och av eftervärlden förlöjligad för sin Atlantica, där huvudtanken som vi vet är att all civilisation och all kultur egentligen har sin rot i Sverige, och där han bland annat anser sig kunna bevisa att Platon kände till Gamla Uppsala i detalj och att det forna Egyptens Thebe är uppkallat efter Täby. Alla tider har sina fixa idéer, för vilka man är beredd att offra allt, inte minst sanningen, alltid beredd att – med Gibbons ord – dyrka de gudar man tidigare bränt och bränna dem man tidigare dyrkat. Rudbecks Atlantica kan för övrigt vara ett memento för ett land som inte sällan sett sig som ett vackert föredöme för hela världen att beundra och imitera – så var det i alla fall fram till den senaste PISA-undersökningen.
    Låt mig få citera något litet ur Atterboms bok: ”Litteraturens historia är, vid fråga om lärda monomanier, på ännu ett sätt lärorik: hon visar, att den förbryllning, som av sådana uppkommer, leder svärmeriet för negation och hyperkritik till ingalunda mindre yrande drömmar, än svärmeriet för ett omått av positiva antaganden.”
    Akademien är tämligen luttrad vad gäller negation och hyperkritik, till den grad att det kändes en smula omskakande att se årets val av Nobelpristagare mötas av enhälligt bifall från jordens alla hörn. På visst håll gick det onekligen att förnimma att man var besviken på att det ej fanns något att vara besviken över, men det går säkert att hämta igen detta något annat år. Det sägs inte sällan om litteraturkritiker att de bara är misslyckade författare, men man måste i rättvisans namn komma ihåg att detta gäller även för många författare.
    Dock ingalunda för dem som vi under året valt att belöna. Det är en av Akademiens viktigaste och mest tacksamma sysslor, detta att uppmuntra och prisa människor som gjort imponerande och minnesvärda insatser i och för vår litteratur och vårt lärda liv. Och det är sekreterarens angenäma plikt att under denna högtid nämna dessa personer vid namn, och ett antal av dem finns med oss här i kväll i salen.

  • Kungliga priset instiftades av Karl XIV Johan och anvisas fortfarande av Hans Majestät. Priset, som utdelas för förtjänstfulla insatser inom något av Akademiens intresseområden och uppgår till 60 000 kronor, har i år tilldelats Jan Håfström.
  • Bellmanpriset, instiftat 1920 av Anders och Emma Zorn och avsett att hedra en verkligt framstående svensk skald, har med 250 000 kronor tillerkänts Eva-Stina Byggmästar.
  • Svenska Akademiens språkforskarpris på 250 000 kronor, som delas ut för att hedra en verkligt framstående svensk språkforskare, har tilldelats Björn Lindblom.
  • Kellgrenpriset utgår ur den Gierowska donationen och utdelas för betydelsefull gärning inom Akademiens hela verksamhetsområde. Priset har i år med 200 000 kronor tillfallit Maciej Zaremba.
  • Gerard Bonniers pris skall tilldelas författare verksamma inom Akademiens intresseområde. Till mottagare av årets pris, som uppgår till 200 000 kronor, har utsetts Tore Frängsmyr.
  • Ur Gerard Bonniers donation utgår även stipendier till unga, lovande författare. De har i år tillfallit Linda Boström Knausgård och Johanna Holmström med 50 000 kronor var.
  • Svenska Akademiens Finlandspris, som utdelas för värdefulla insatser inom Finlands svenskspråkiga kulturliv, har med 100 000 kronor tilldelats Gunvor Kronman.
  • Stipendiet ur Lena Vendelfelts minnesfond skall tilldelas diktare som söker hävda och värna rent mänskliga värden. Till mottagare av årets stipendium på 60 000 kronor har utsetts Marie Lundquist.
  • Svenska Akademiens pris för introduktion av svensk kultur utomlands har tillfallitElena Balzamo och þorarinn Eldjárn med 40 000 kronor vardera.
  • Ur Karin och Arthur Elgstrands donationsfond utdelas Stipendium till Harry Martinsons minne. Stipendiet, som denna gång avser värdefulla insatser för svenska språket, har med 60 000 kronor tillerkänts Lars Olof Delsing.
  • Ur Akademiens egna medel har belöningar på vardera 60 000 kronor tilldelats Urban Andersson, Tua Forsström, Vera Gancheva, Rose-Marie Nielsen, Per Wirtén ochKajsa Öberg Lindsten. Dessutom belönades Njörður Njarðvik med 100 000 kronor ur samma medel.
  • Därutöver har extra pris under året tilldelats Ronny Ambjörnsson och Ola Larsmomed 100 000 kronor vardera, Kurt Mälarstedt med 80 000 kronor och Per Helge med 60 000 kronor.

Tidigare i höst har Akademien tilldelat Fredrik Nyberg Lydia och Herman Erikssons stipendium på 100 000 kronor,

  • Anna Hallberg Kallebergerstipendiet på 50 000 kronor,
  • Karl Dunér Svenska Akademiens teaterpris på 75 000 kronor samt
  • Jenny Andreasson, Livia Millhagen, Shanti Roney och Teatr Weimar Carl Åkermarks stipendium till förtjänta artister inom svensk teater med 50 000 kronor vardera.

 Under våren utdelades följande belöningar:

  • Svenska Akademiens nordiska pris, som utgår ur den Gierowska donationen, till Sofi Oksanen med 350 000 kronor vid en ceremoni i Börssalen den 10 april,
  • Doblougska priset med 150 000 kronor var till Lars Jakobson och Sara Stridsberg, samt, i enlighet med den norska nämndens förslag, till Torgei Rebolledo Pedersenoch Karin Helga Moe,
  • Margit Påhlsons pris på 180 000 kronor för viktiga insatser för svenska språket tillBritt-Louise Gunnarsson,
  • Svenska Akademiens språkvårdspris på 80 000 kronor till Anna-Lena Bucher,
  • Svenska Akademiens stipendium till postdoktorala språkforskare med 50 000 kronor vardera till Ann Blückert och Rudolf Rydstedt,
  • Gun och Olof Engqvists stipendium på 160 000 kronor till Torbjörn Elensky,
  • Signe Ekblad-Eldhs pris på 125 000 kronor till Kristian Lundberg,
  • Axel Hirschs pris med 120 000 kronor vardera till Ingrid Carlberg och Anders Jarlert,
  • Svenska Akademiens essäpris på 100 000 kronor till Gunnar D. Hansson,
  • Schückska priset på 100 000 kronor till Mats Jansson,
  • Eric och Ingrid Lilliehööks stipendium på 100 000 kronor till Janina Orlov,
  • det nyinstiftade Johan Lundblads pris på 80 000 kronor, som avser att belöna ett förtjänstfullt och av god stilkonst präglat arbete inom äldre historia eller klassisk filologi, till Johan Tralau,
  • Zibetska priset på 70 000 kronor till Cecilia Falk,
  • Svenska Akademiens gustavianska stipendium på 50 000 kronor till Johanna Ilmakunnas,
  • ett stipendium på 40 000 kronor ur den Gierowska donationsfonden till Lars Burman,
  • Svenska Akademiens översättarpris på 60 000 kronor till Madeleine Gustafsson,
  • Svenska Akademiens tolkningspris på 60 000 kronor till Janny Middelbeek-Oortgiesen,
  • Stiftelsen Natur och Kulturs översättarpris med 40 000 kronor var till Laura Cangemioch Ulla Ekblad-Forsgren,
  • Karin Gierows pris på 80 000 kronor var till Ingemar Fasth och Marcia Sá Cavalcante Schuback,
  • anslag ur Fonden för forskning i modern svenska och för svensk språkvård till Carla Jonsson och Ulla Stroh-Wollin med 60 000 kronor vardera,
  • Anna Sjöstedts resestipendium på 30 000 kronor samt dessutom en månads vistelse i Akademiens lägenhet i Berlin till Fabian Kastner,
  • Svenska Akademiens bibliotekariepris på 50 000 kronor till Sara Hagström Andersson samt 30 000 kronor till biblioteket där pristagaren har sin huvudsakliga gärning,
  • samt slutligen Svenska Akademiens svensklärarpris till Theres Brännmark, Marie Trapp och Björn Westerström med 50 000 kronor vardera samt 30 000 kronor till var och en av de skolor som är pristagarnas arbetsplatser.

Både bibliotekariepriset och svensklärarpriset är kära för Akademien, eftersom det faktiskt handlar om att uppmärksamma sysslor av central, ja, avgörande betydelse för vårt språk och vår kultur. Ett annat uttryck för detta vårt engagemang är även det stora symposium om läsning och litteratur som vi anordnade i denna sal i början av november. Vi är en institution vigd åt ”Svenska Språkets renhet, styrka och höghet”, och vi känner att vi vill, vi kan och vi måste göra mer. Den senaste PISA-undersökningen visar på en skola på väg mot ruin. Man fylls av en underlig blandning av minnesförlust och déjà vu. Det känns som om vi glömt detta tidigare: hur ideologiska fixa idéer tillåts göra kål på sans och förnuft, och hur elever, särskilt de från mindre gynnade hem, blir till kanonmat.
    Här bjuds inga enkla lösningar, men varför förvånas över att läskunnigheten sjunker när det som är läskunnighetens yttersta bas, kulturen och de humanistiska vetenskaperna, marginaliserats av ett krasst och inskränkt nyttotänkande?
    Och här återvänder vi, osökt, till finkarna jag nämnde inledningsvis. Någon minns kanske att den tama varianten, måsfinken, bara på några hundra år utvecklat en sång som vida överträffar dess vilda kusiners. Sångförmågan hade ej att göra med att vinna något för dessa fåglar, utan snarare med det motsatta. När finkarnas liv ej längre styrdes enbart av överlevnadens krav, kunde de utveckla något vackert som funnits där tidigare som en möjlighet men som då hållits tillbaka – av nyttan.