Svenska Akademiens logotyp

Adolf Erik Nordenskiöld

Ur minnesteckning av fru Lotass

Nyårsdagen 1869 faller ett regn av stenar vid Hässle utanför Uppsala.
    Kring middagstid slår ett dån som av en ljungeld över himlavalvet. Tordönet fyller rymden och ekar längs med horisonten. I Strängnäs hörs ett starkt, åsklikt dunder. I Sigtuna hörs ett jämnt, monotont muller. I Uppsala hörs ett klapprande som från sammanrasande stenhus. I Stockholm hörs en dov, klanglös knall. Hastigt sprider sig ryktet att Nobels nitroglycerinfabrik i Vinterviken sprungit i luften. Detta dementeras dock genast. Fabriken står intakt. Från Åkers krutbruk meddelas att där inte heller inträffat någon explosion. Men varifrån, frågar man, härstammar då det märkliga ljudet?
    Flertalet av invånarna i trakten av Hässle är vid denna tid, mitt på nyårsdagen, på väg hem från kyrkan. Kärrornas hjul skramlar mot den hårt frusna landsvägen. De vägfarande hör inget annat än detta skrammel. De vandrare som tar sig hem till fots kan däremot berätta att de hört tre eller fyra knallar, lika de starkaste åskslag, och därpå ett rassel, ”som om en mängd åkdon i fyrsprång sprängt förbi eller som om man på en gång utstjälpt en stor mängd stenlass”. Därefter följer, säger flera vittnen, en obestämbar musik, som om en väldig orgel spelat i himlen, följd av svagt bortdöende flöjttoner.
    Ute på Lårstaviken ser en fiskare en sten falla lodrätt ned på isen. Den slår ett några tum djupt hål i den frusna ytan. Utan att tveka plockar han genast upp den. Den är varm, säger han, som om den legat i solen en sommardag. Ovanför strandbrinken hörs samtidigt fem skarpa smällar. En man på väg hem från kyrkan stannar upp för att lyssna och ser i samma stund en sten falla ned i snön framför honom. Den slås sönder i tre lika stora stycken som alla känns varma när han plockar upp dem. En fjärdingsväg bort hör en kvinna plötsligt ett genljudande dunder som bryts av ett fräsande som om ett rödglödgat järn doppats i iskallt vatten. En sten faller till marken fyra famnar framför henne, men sönderslås ej utan blir liggande hel, stum och tung i snön.
    Himlen är denna nyårsdag täckt av strömoln. Några vittnen kan berätta att själva molnen av det skarpa mullret har försatts i en skälvande rörelse. Några säger sig ha sett blixtar skjuta fram ur skyn. En eldkula har sakta dragit fram över himlarunden. Jorden har krängt och racklat under de från kyrkan hemvändandes fötter. 

Ett antal dagar hinner gå innan professor Erik Edlund, vid Elektriska telegrafverket, erhåller underrättelser om stenregnet. Vetenskapsakademien informeras och sänder genast en kurir, ingenjören Otto Fahnehjelm, som insamlar ett stort antal stenar.
    En av akademiens ledamöter, Adolf Erik Nordenskiöld, skärskådar de från rymden nedfallna stenarna med särskilt intresse. De ger honom svaret på en ännu ej ställd fråga. De bringar bud om en jordens skapelse vilken inte försiggått så som man mestadels hållit för sant, utan på ett helt annat sätt. Av stenregnet över Hässle sluter Nordenskiöld sig till att merparten av jordens stenar icke, som Pierre Simon de Laplace hävdat, har tillkommit genom smältning i klotets inre utan att de bildat sig genom aggregation ute i världsrymdens djup.
    För att skydda stenarna från förvittring låter Nordenskiöld insmälta dem i grova glasrör. Långt efter insmältningen utsublimeras ett salt från stenarna och avsätter sig på glasets yta. 

I maj 1870 beger sig Adolf Erik Nordenskiöld till Grönland. Han ämnar undersöka inlandsisens utbredning, men tänker samtidigt, på den bländande, vita ytan, söka finna spår av de regn som danat jorden.
    Den 19 juli, på vandring genom isöknen, påträffar han, på bottnen av vattenfyllda hålor på isytan, ett, som han skriver, ”högeligen gåtfullt” fast ämne i form av ett grått finkornigt grus. Stora mängder av detta grå grus återfinner han även i de älvar vilka genomkorsar glaciärernas spruckna kroppar. Inga berg finns från vilka gruset kan ha eroderats. I isflodens frusna strömmar finns varken stenar eller klippblock. Att gruset vilar i håligheter ovanpå isytan utesluter även, menar Nordenskiöld, möjligheten att det skulle skjutits upp i dagen ur djupa lager i marken. Således måste det antingen härröra från kända eller okända vulkaner eller så måste det otvivelaktigt vara av kosmiskt ursprung. Han ger det gåtfulla ämnet namnet kryokonit.
    Spaningarna efter kosmiska härolder fortsätter. Nordenskiöld uppdrar åt lokalbefolkningen att leta efter de särskilda himmelsstenar vilkas signalement han nogsamt förser dem med.
    I slutet av augusti får han så besked om att stenarna har återfunnits. Skyndsamt beger han sig till fyndplatsen, Ovifak, och påträffar där det största hittills kända, som han kallar det, meteorjärnblocket. Sven Hedin skall, i sin biografi över Nordenskiöld, dra sig till minnes hur det väldiga, 25 ton tunga blocket hemförts till Stockholm och i triumftåg dragits uppför Drottninggatan, vilande på en bädd av bjälkar, rullande på runda stockar, halade i långa rep av arbetare som, skriver Hedin, ”för den samfällda rytmens skull sjöngo en entonig sång”.
    Nordenskiöld tvekar inte. Stenarna är av kosmiskt ursprung. Vad det nu gäller är att oupphörligt söka och sorgfälligt bärga det kosmiska stoftets skördar. 

På kvällen, lördagen den 2 december 1871, börjar ett lätt snöfall över Sverige, åtföljt av en knappt märkbar vind. Efter några timmar övergår vinden i storm, sedan orkan. Snön faller allt tätare. När morgonen kommer, adventssöndagen, ligger ett på många ställen flera meter tjockt täcke snö över landet.
    Tystnaden och stillheten är fullständig. Lätta flingor fortsätter att dala genom luften. Nordenskiöld beger sig ut på jakt efter kosmiskt stoft. Efter denna väldiga snöstorm bör rymderna vara tvättade rena från jordisk smuts och rök och stybb. Vad som nu kan återfinnas däri måste ha rest dit över väldiga avstånd.
    Han lägger ett lakan på marken och uppsamlar därpå en kubikmeter snö. Ur den smälta snön utvinner han ett svart pulver som, skriver han, ger ”jernets reaktioner”. Upprepade undersökningar ger samma resultat. Dock går man inte fri från invändningen att den till synes ogrumlade snön i själva verket bär spår av mänsklig verksamhet, av verkstäder, järnvägar och industrier. Försöken måste därför utföras ånyo, och då så långt från den mänskliga civilisationen som det överhuvudtaget är möjligt att komma.
    Nordenskiöld beger sig till Spetsbergen. Avsikten är, skriver han, att ”besöka de från menniskoboningar mest aflägsna trakter af norra hemisferen, som man kunde uppnå”.
    Man försöker nå Parryön för att där övervintra. Isen lägger dock snart sina frusna hinder i vägen. Den 8 augusti tvingas man förtöja fartyget på isfältet.
    Nordenskiöld fördriver tiden med vandringar över den bländande vidden. Han ser snart att snön är beströdd med ett svart stoft. En undersökning ger vid handen att även detta stoft innehåller rikligt med magnetiska partiklar. Nordenskiöld menar sig nu ha bevis för att nederbörd bringar kosmiskt stoft till jorden. Gällande geologiska teorier behöver arbetas om. Där man tidigare utgått från att jordklotet i kvantitativt hänseende är i det närmaste oförändrat måste man nu räkna med ett hela tiden nedfallande nytt byggnadsmaterial vilket oupphörligt ökar jordens massa. Aldrig kommer denna byggnad att stå fullkomnad och färdig. Stjärnfall, norrsken, solrök och andra himlafenomen bör underkastas förnyade prövningar. Stenregn, meteorer, märkliga hagelskurar. Vittnesmålen läggs av Nordenskiöld ett till det andra. Summan talar tydligt om en ständigt pågående daning, en värld i evigt tilltagande. 

I augusti 1878 befinner sig Adolf Erik Nordenskiöld ombord på barken Vega utanför Tajmyrhalvön i det hav som snart skall komma att bära hans namn. Han är på väg att bli först att fullborda Nordostpassagen. Om två år skall han återkomma till Stockholm i fullständig triumf. Nu befinner han sig ensam på ett fjärran, öde snöfält.
    Hans blick söker sig, sin vana trogen, till det vita fältets yta. Han ser ansamlingar av besynnerliga gula sandkorn. Under hans mikroskop visar de sig vara begränsade av klart urskiljbara kristallytor. Dessa märkliga kristaller måste, noterar han, vara av kosmiskt ursprung. Varifrån skulle de annars ha kommit hit till detta avlägsna, orörda landskap av snö och is?
    I maj 1883 återvänder han, på sin sista polarexpedition, till Grönland. Han vill ånyo försöka ta sig in till det inre av ön, där han är viss om att i stället för slätter av is återfinna ett grönskande land, kanske klätt av väldiga skogar lika dem som återfinns i det frusna Sibirien.
    På isfältet blir han åter varse det stoft han kallat kryokonit. Nu tycker han sig bättre känna dess skapnad, dess begynnelse. Den från världsalltet härrörande beståndsdelen i detta stoft torde, skriver han nu trosvisst, vara ganska betydlig.
    Nya vittnesmål insamlas. Stenregn över Björksta socken. Stoftregn över Schlesien, Mähren och Ungern. 

Den 3 maj 1892 vid middagstid. Adolf Erik Nordenskiöld befinner sig på Skeppsbron i Stockholm. En kortvarig regnskur tilldrar sig hans uppmärksamhet genom den ovanliga våldsamhet med vilken dess stora, glesa droppar faller. När han kommer hem finner han sin hatt vara täckt av ett gråbrunt lerslam. På eftermiddagen sammanträffar han med ett större sällskap och undersöker genast de församlade herrarnas hattar. En del av dessa har, noterar han, till ägarnas ej ringa förvåning blivit lika illa tilltygade som hans egen.
    I följande dags morgontidningar annonserar han efter upplysningar om likartad nederbörd. Strax inkommer meddelanden från flera orter i Sverige, Finland, Norge, Danmark och norra Tyskland. Lerregnet har, visar det sig, dragit fram över hela den skandinaviska halvön med omnejd.
    I Helsingfors har regnet liknat en lervälling. Blommor och träd har blivit gråfläckiga. Svart regn har fallit i Ekenäs. Kläder som hängts ut på tork har fått ombykas flera gånger och har ändå inte gått att få rena. Vid Hangö järnvägsstation har en under bar himmel stående tågvagn blivit nedsmord av ett tunt lager lera. Vid Grönskärs fyrplats har till blekning utlagd väv blivit helt gråfärgad. Kommendörkapten Louis Palander meddelar att den vanligtvis bländvita ångbåten Sköldmön sett ut som om hon blivit bestänkt med tjock, brun färg. Vid Rosendals trädgård är drivbänkar och växthus belagda med gråbrunt stoft. Vid Anderssons stenhuggeri i Stockholm har stoft samlats på färdigpolerade, rengjorda gravstenar. Vid Experimentalfältet på Norra Djurgården är ett glastak täckt av samma stoft. Mängden som fallit över Stockholm är i själva verket så stor att man ännu flera veckor efter regnet, på fönsterrutor, staket och polerade stensocklar, kan se tydliga, som med grå limfärg fästade märken.
    Under Nordenskiölds mikroskop visar sig stoftet bestå av kantiga, genomskinliga korn höljda i ett brunt, kolhaltigt ämne. Ur stoftet visar det sig möjligt att med magnet utdra små svarta partiklar och kulor av delvis oxiderat metalliskt järn.
    Nordenskiöld konstaterar att den sammanlagda massan nedfallet stoft bör ha varit minst 500 000 ton. Han jämför med det stoft som av Gaston Tissandier insamlats på ett av Notre Dames torn. Han jämför med det passadstoft som undersökts av Charles Darwin. Han jämför med det polarstoft han själv iakttagit på den grönländska inlandsisen. Vår värld har, skriver han, danats genom att kosmiska partiklar samlat sig genom tidernas längd. På så sätt har jordklotet, från att ha varit en obetydlig kärna, utbildats till den väldiga storlek det idag har. Därigenom fortsätter det också att år för år öka i storlek genom ett ständigt nedfallande av stoft; ett vidgande, ett expanderande, en ökning av massa som aldrig någonsin upphör.
    Nordenskiöld noterar nogsamt varje enskild händelse i denna skapelsehistoria. Listorna växer år från år. Vittnesmålen blir fler och fler. Mängden stoft som fyller rymden är till synes ofattbar. Den samlade vikten av alla från himlen fallande stenar är snart obegriplig. I alla tider, på alla platser, har pågått och pågår det oupphörliga regnet. Ofattlig är den tidslängd det har tagit jordklotet att nå sin nuvarande form. Men inte mer ofattlig, konstaterar Nordenskiöld, än den som vore av nöden skulle solen och planeterna ha bildats genom avsvalning av en upphettad gasformig nebulosa, det han kallar ”ultraplutonismens glödfantasier”. 

Orubbligt håller Nordenskiöld fast vid sin berättelse om jordklotets skapelse. Han finner dock inget slutligt bevis för sin tes. Inför bergens stenlager tycker han sig stå inför eoner av på varandra skiktade kosmiska varv. ”Människoanden”, skriver Sven Hedin, ”nöjer sig icke med halvmesyrer, och slutar icke att söka förrän den nått gränsen mellan det möjliga och omöjliga. Och när skall den gränsen hinnas? Aldrig, förvisso, aldrig!”
    Frågorna söker oavlåtligt svar.

Högtidssammankomster genom åren

2014

Svenska Akademiens årshögtid firades lördagen den 20 december i Stora Börssalen i närvaro av DD MM Konungen och Drottningen, HKH Kronprinsessan Victoria och HKH Prins Daniel, HKH Prins Carl Philip och fröken Sofia Hellqvist samt HKH Prinsessan Madeleine och herr Christopher O’Neill med uppvaktning jämte en talrik samling åhörare. 

Vid sammankomsten, som började klockan 5 e.m., var närvarande av Akademiens ledamöter Akademiens direktör herr Espmark, Akademiens kansler fru Danius, Akademiens ständige sekreterare herr Englund, fru Lotass, herr Allén, herr Malmqvist, herr Riad, herr Svenbro, herr Lindgren, herr Wästberg, fru Vallquist, fru Lugn, herr Engdahl och fru Frostenson. 

Akademiens direktör öppnade sammankomsten med ett tal, där han kostaterade att litteraturkritiken befinner sig i kris. Orsaken går bland annat att finna i tidningarnas alltmer pressade ekonomi, som fått till följd att antalet fasta medarbetare på kulturredaktionerna kraftigt reducerats. Den senaste förslaget om att skära ned stödet till kulturtidskrifterna visar dessutom, enligt direktören, ”hur lite man på politiskt håll förstår av vad som är på väg att hända”. Morgontidningarnas kultursidor har redan börjat ”förvandlas till nöjesmagasin, där populärkulturen intagit den främsta platsen” fortsatte direktören, som avslutade sitt tal med att säga att ”vi måste i tid vara beredda med lämpliga åtgärder om vi vill rädda det kritiska omdömet. Och det börjar bli bråttom.”
Läs direktörstalet »

Direktören tillkännagav därefter, att Akademien med sin höge beskyddares medgivande till ny ledamot i ledigheten efter herr Linde valt och kallat författaren och översättaren Klas Östergren. Denne infördes av ständige sekreteraren och höll sitt inträdestal, vilket besvarades av direktören.
Läs inträdestalet »
Läs direktörens svarstal »

Direktören förklarade därefter att Akademien beslutat att för tredje gången detta århundrade dela ut sin högsta utmärkelse, Svenska Akademiens stora pris. Till mottagare hade Akademien utsett författaren och översättaren Lennart Hellsing. Ständige sekreteraren förde fram pristagaren till direktörens plats, varefter direktören hyllade mottagaren av Stora priset i ett kort tal.
Läs hyllningstalet »

Direktören tillkännagav därefter, att årets minnespenning, utförd av konstnären Peter Linde, var ägnad polarforskaren och geologen Adolf Erik Nordenskiöld. Inskriften INCOGNITA QUAERO lyder i svensk översättning ”Det är det okända jag begär”. Minnesteckningen var författad av fru Lotass, som läste ett utdrag därur.
Läs utdraget ur minnesteckningen »

Efter detta gick ordet till fru Danius för en kortare betraktelse.
Läs betraktelsen »

Slutligen överlämnade direktören ordet till Akademiens ständige sekreterare herr Englund, som föredrog följande berättelse:

Låt mig börja med att berätta om en insikt som jag tror drabbar oss alla men som nådde mig själv rätt sent i livet. Det hände för nästan exakt 35 år sedan, en kall, stjärnklar kväll med mycket snö. Då var jag en ung man, nyss anländ till Uppsala för att studera, och hade gått till Carolina Rediviva för ett informationsmöte om biblioteket. Den myndige, vithårige bibliotekarien, vars mungipor pekade nedåt även när han log, berättade i förbigående att samlingarna rymde 3,5 hyllmil böcker – just det, hyllmil –, en upplysning som hade ungefär samma effekt på mig som den svindlande insikten om universums oändlighet har på ett barn: en stor upprymdhet följd av en nästan lika stor förstämning. Detta var något annat än stadsbiblioteket hemma i lilla Boden. Som pojke hade jag, som de flesta unga storläsare, lekt med tanken att så småningom tugga i mig allt. Men den där kvällen i katalogrummet på Carolina Rediviva insåg jag att även om jag ägnade all vaken tid under resten av livet åt att läsa bara det viktigaste, skulle jag ändå inte hinna med allt.

    Och inte har den här ekvationen blivit något lättare att få ihop på sistone. Om samtliga bevarade kommunikationer mellan människor från tidens gryning fram till 2003 skulle bevaras till eftervärlden skulle det kräva cirka 5 miljarder gigabyte av diskutrymme, har man räknat ut. Nu skapas lika mycket data på två dagar – just det, två dagar. En annan beräkning ger vid handen att bara mellan åren 2011 och 2016 kommer det totala antalet utgivna boktitlar att fördubblas.

    Att läsa en bok idag är en akt av motstånd mot den självupptagenhet i nuet som bland annat manifesterar sig i en uttrycklusta helt okorrumperad av ärende eller talang. Läsningen förutsätter en vilja att glömma sig själv och istället förlora sig i en annan människas värld, i rummet eller tiden.

    Somt av Svenska Akademiens verksamhet handlar om att göra sådana resor möjliga. Hon har länge varit huvudfinansiär till Litteraturbanken, där olika svenska klassiker görs gratis tillgängliga via webben. I år har Akademien dessutom beslutat om ett stort extraanslag till denna institution för att möjliggöra en digitalisering av i princip all äldre svensk skönlitteratur – just det, all – vilket kommer inte bara att göra en kolossal mängd ofta svåråtkomliga boktitlar lätt gripbara, utan även att göra det möjligt att utföra en helt ny typ av forskning i den närmast ofattbart stora textmassa som kommer att bli tillgänglig, och där den blotta volymen för en gångs skull inte är ett problem utan själva poängen.

    Akademien har också en egen tryckt klassikerserie, där strävsamt arbete pågått under det gångna året, och som kommer att resultera i tre nya volymer under 2015, samt det så kallade Minnesbiblioteket, där ett urval viktiga biografiska och historiska skrifter av äldre märke ges ut på nytt. (Litteraturen är, som vi alla vet, ett av få fält där återuppståndelse bevisligen är möjlig.) Årets volym i den serien är Ragnar Josephsons minnesteckning över Carl August Ehrensvärd – en unik person på så sätt att han troligtvis är historiens ende konstteoretiker som även förlorat ett stort sjöslag. Josephson lyfter där bland annat fram Ehrensvärds förfäktande av den konstnärliga frihetens och oavhängighetens betydelse för ett land.

    Det är värden som denna institution vill både hävda och inkarnera. Vi betraktar, icke utan viss rätt, Akademiens språkprojekt som juvelerna i vår krona. (Och de fortsätter att röra sig framåt: nyligen lämnades nästa version av SAOL, vår ordlista, in till trycket, samtidigt som första häftet i volym 37 av SAOB, vår historiska ordbok, utgick av samma tryck.) Det är Akademiens oberoende som är garanten för dessa projekt: om de hade finansierats med statliga pengar skulle någon excelarksmatador i finansdepartmentet ha lagt ned dem för länge sedan.

    Oberoendet är också en viktig faktor i vårt omfattande prisarbete, inte minst det som gäller vår största belöning, Nobelpriset i litteratur. (För övrigt kunde man även i år förnimma att det enda som var fel med pristagaren var att det inte var något fel med pristagaren – den av media städse hett åtrådda dramatiken uteblev.) Oberoendet gör det också möjligt för oss att ta strid när som helst och med vem som helst, om vi ser oss tvingade därtill. I våras kunde vi bruka det s.k. klassikerskyddet för att få ett visst tyskt bilföretag att sluta visa en reklamfilm, där en stympad och oattribuerad dikt av Karin Boye brukades för att sälja stora, blanka bilar. Och när den sittande regeringen bland annat föreslog vad som de facto skulle innebära en nedläggning av Terminologicentrum TNC, kunde vi inte heller förbli stillatigande.

    Stolligheterna inom kulturpolitiken har fortsatt komma, och snart lär de överträffa dem som förekommit inom skolan, om det är nu är möjligt att tänka sig något sådant. Kanske är det urvalet av ansvariga som gått snett? I den tyska generalstaben under tidigt 1900-tal brukade man dela in högre officerare i fyra kategorier: 1. Begåvade och energiska – de ansågs bli de bästa stabsofficerarna, 2. Begåvade och lata – de klart bästa generalerna, 3. Korkade och lata – gick trots allt att bruka som regementschefer och liknande, 4. Korkade och energiska – en ren plåga, som man måste göra sig av med så fort det över huvud taget var möjligt. Åtminstone på denna punkt har vi något att lära av det wilhelminska Tyskland.

    Denna akademi spårar sitt ursprung till 1700-talet, och det är inte minst tydligt ikväll, när vi alla här i salen, in i minsta detalj, följer den koreografi och spelar de roller som en gång skapades av vår stiftare. Kanske är det för att vi alltjämt respekterar de yttre formernas bruk, kanske för att man mer ser till vad Akademien är än till vad hon gör, eller kanske är det för att man förväxlar långsiktighet med tröghet som vissa betraktar Akademien som en smula otidsenlig. Det är felaktigt. En annan sak är dock att en institution som denna, inte minst med ett sådant totalt oberoende, aldrig skulle kunna tillskapas idag. Inte minst för att man omöjligen skulle kunna föreställa sig den. Här påminns man om vad akademiska ekonomer påstås ha sagt om den amerikanske miljardären Warren Buffets investeringar: ”Det du gör fungerar kanske i praktiken, men det kommer aldrig att fungera i teorin.”

    En viktig och njutbar del i Akademiens vardagliga praktik är utdelandet av våra många priser och stipendier, och här i salen sitter just nu en del av dessa belönade.

  • Kungliga priset instiftades av Karl XIV Johan och anvisas fortfarande av Hans Majestät. Priset, som utdelas för förtjänstfulla insatser inom något av Akademiens intresseområden och uppgår till 60 000 kronor, har i år tilldelats Gunilla Palmstierna-Weiss.
  • Bellmanpriset, instiftat 1920 av Anders och Emma Zorn och avsett att hedra en verkligt framstående svensk skald, har med 250 000 kronor tillerkänts Ingela Strandberg.
  • Svenska Akademiens språkforskarpris på 250 000 kronor, som skall hedra en verkligt framstående svensk språkforskare, har tilldelats Ulf Teleman.
  • Kellgrenpriset utgår ur den Gierowska donationen och utdelas för betydelsefull gärning inom Akademiens hela verksamhetsområde. Priset har i år med 200 000 kronor tillfallit Matti Klinge.
  • Gerard Bonniers pris skall tilldelas författare verksamma inom Akademiens intresseområde. Till mottagare av årets pris, som uppgår till 200 000 kronor, har utsetts Klaus-Jürgen Liedtke.
  • Ur Gerard Bonniers donation utgår även stipendier till unga, lovande författare. Dessa har i år tillfallit Therese Bohman och Gertrud Hellbrand med 50 000 kronor var.
  • Svenska Akademiens Finlandspris, som utdelas för värdefulla insatser inom Finlands svenskspråkiga kulturliv, har med 100 000 kronor tilldelats Michel Ekman.
  • Stipendiet ur Lena Vendelfelts minnesfond skall tilldelas diktare som söker hävda och värna rent mänskliga värden. Till mottagare av årets stipendium på 60 000 kronor har utsetts Cilla Naumann.
  • Svenska Akademiens pris för introduktion av svensk kultur utomlands har tillfallitElena Samuelson och Institutionen för skandinavistik vid universitetet i Poznan med 40 000 kronor vardera.
  • Ur Akademiens egna medel har belöningar på vardera 60 000 kronor tilldelatsKerstin Berggren, Tomas Brundin, Barbro Eberan, Helena Forsås-Scott, Lisbeth Larsson och Bo Löfvendahl.
  • Därutöver har extra pris under året tilldelats Sigbritt Swahn och Thure Stenströmmed 100 000 kronor vardera, Björn Runeborg med 75 000 kronor och Ignatij Ivanovskij med 30 000 kronor. 
     

Tidigare i höst har Akademien tilldelat

  • Jenny Tunedal Kallebergerstipendiet på 50 000 kronor,
  • Iwar Wiklander Svenska Akademiens teaterpris på 75 000 kronor samt
  • Petra Fransson, Emil Graffman, Bo W. Lindström och Melanie Mederlind Carl Åkermarks stipendium till förtjänta artister inom svensk teater med 50 000 kronor vardera.
     

Och under våren utdelades följande belöningar:

  • Svenska Akademiens nordiska pris, utgående ur Gierowska donationen, till Lars Gustafsson med 350 000 kronor vid en ceremoni i Börssalen den 9 april,
  • Doblougska priset med 150 000 kronor var till Carl-Johan Malmberg och Björn Meidal samt i enlighet med den norska nämndens förslag till Britt Karin Larsen ochTorild Wardenaer,
  • Margit Påhlsons pris på 180 000 kronor för viktiga insatser för svenska språket tillLars-Gunnar Andersson,
  • Svenska Akademiens språkvårdspris på 80 000 kronor till Jan Anward,
  • Blomska stipendiet på 50 000 kronor till Ann-Marie Ivars,
  • Svenska Akademiens stipendium till postdoktorala språkforskare med 50 000 kronor vardera till Vladimir Naydenov och Mikael Roll,
  • Gun och Olof Engqvists stipendium på 160 000 kronor till Jan Olov Ullén,
  • Signe Ekblad-Eldhs pris på 125 000 kronor till Märta Tikkanen,
  • Axel Hirschs pris med 120 000 kronor vardera till Dan Korn och Göran Söderström,
  • Svenska Akademiens essäpris på 100 000 kronor till Arne Melberg,
  • Schückska priset på 100 000 kronor till Martin Hägglund,
  • Eric och Ingrid Lilliehööks stipendium på 100 000 kronor till Arne Johnsson,
  • Ida Bäckmans stipendium på 80 000 kronor till Kristian Petri,
  • Beskowska resestipendiet på 70 000 kronor till Fredrik Sjöberg,
  • Johan Lundblads pris på 80 000 kronor till Lars Rydbeck,
  • Birger Schöldströms pris på 65 000 kronor till Jenny Westerström,
  • Svenska Akademiens gustavianska stipendium på 50 000 kronor till Jonas Nordin,
  • ett stipendium på 40 000 kronor ur den Gierowska donationsfonden till Claes Ahnlund,
  • Svenska Akademiens översättarpris på 60 000 kronor till Kerstin Gustafsson,
  • Svenska Akademiens tolkningspris på 60 000 kronor till Juris Kronbergs,
  • Stiftelsen Natur och Kulturs översättarpris med 40 000 kronor var till Anna Gunnarsdotter Grönberg och Maria Ortman,
  • Karin Gierows pris på 80 000 kronor var till Mats Dahlberg och Arne Ruth,
  • Schullströmska priset för barn- och ungdomslitteratur på 100 000 kronor till Anna-Clara Tidholm,
  • Ilona Kohrtz’ stipendium på 35 000 kronor årligen under två år till Inger Edelfeldt,
  • Svenska Akademiens bibliotekariepris på 50 000 kronor till Gunnel Arvidson Nilsson,
  • Svenska Akademiens svensklärarpris till Ingela Henriksson, Malin Larsson och Brita Malmcrona med 50 000 kronor var,
  • anslag ur Fonden för forskning i modern svenska och för svensk språkvård tillAnna W. Gustafsson med 65 000 kronor och Andreas Nord med 55 000 kronor,
  • Ole och Ann-Marie Söderströms pris på 35 000 kronor till Stefan Lindberg samt slutligen
  • Anna Sjöstedts resestipendium på 30 000 kronor samt dessutom en månads vistelse i Akademiens lägenhet i Berlin till Victoria Fareld.
     

Detta är det sjätte året som jag i min funktion som ständig sekreterare har att avrunda högtidssammankomsten med att berätta något om Akademiens verksamhet under det förlidna året. Det är också den sista gången, och jag vill därför passa på att tacka för allt visat tålamod. Den 31 maj 2015 lämnar jag nämligen mitt ämbete. Min efterträdare blir fru Danius. Detta sker enligt plan och utan all dramatik, lyckligen, inte minst därför att både jag och övriga ledamöter vet att vi i henne får en utmärkt innehavare av denna post. Jag personligen kommer ej att ha problem med att sysselsätta mig. Det finns så mycket kvar att läsa.