Rimfrost

Essä av herr Allén

Vem skall diktens rimord gå tillhanda?
Några observanda.

Som rubriken antyder skall vi ägna oss åt några aspekter på rim. De är inriktade på hur (upp)läsaren kan förhålla sig i en del speciella fall för att inte förfrysa i diktklimatet.
    Somliga ting är i och för sig av den karaktären att uppläsaren inte kan påverka dem. Betrakta Herman Sätherbergs ”Studentsången”:

        Sjungom studentens lyckliga dag,
        låtom oss fröjdas i ungdomens vår!
        Än klappar hjärtat med friska slag,
        och den ljusnande framtid är vår.

Här ser vi alltså hur strängen vår får rimma på sig själv. Jag räknar inte homonymer som egentliga rim. Själva fenomenet finns det annars gott om i språket, t.ex. led. Det kan höra ihop med ledet eller leden eller ledast eller lida.
    Homonymin ligger i liknande utmarker som de s.k. ögonrimmen. I Hjalmar Gullbergs ”Tinget i sig” läser vi:

        Adjunkten Örtstedt ryggar bort bestört
        från det som ingen sett och ingen rört.

I samma dikt har han med lätt spexton ställt sj- och tj-ljuden mot varandra:

        Han granskar lådan vid sin fönsternisch.
        Det står som innehåll: DAS DING AN SICH.

Nils Ferlin tar ett litet längre steg i samma riktning:

        När kroppens krematorium
        förbränt din själ till aska
        och snus och vin och opium
        till föga fröjder för …

Första radens -orium och tredje radens opium rimmar ju inte. En annan sak är att de uppvisar assonans.
    Nå, inför julen 1925 publicerades i Grönköpings Veckoblad en julsång av A:lfr-d V:stl-nd, alias Nils Hasselskog, på känd melodi. Den återkom i Lyrikvännen 2012.

        Om jul är det hurtigt, singdudelidej,
        med nordiska sporter i det fria.
        Tag på dina skridskor, säg staden Good by,
        och följ till Bergska sjön mig, cara mia!*

        *Spanska: betyder min kära, bakvänt.

Här är det fråga om att sjunga singdudelidej på nationalsångens melodi och efterhand avrunda med en travesti på slutorden: ”Ack, jag vill leva, jag vill dö om julen!” Hasselskog visste hur sådana slipstenar skulle dras. Ett annat av de främsta exemplen på det är slutraden i dikten ”Oktobertankar vid fönstret” med dess anknytning till Gunnar på Lidarände både i Njals saga och hos Verner von Heidenstam: ”För mig finns ingen dörr från hemmets vägg.”
    Hur är det då med Good by som rim på -dej? Vägen från God be with you till Goodbye innefattar en serie reduktioner och förskjutningar i uttalet genom åren och en övergång från God till Good genom inflytande från Good morning, Good day osv. Den resulterande slutdiftongen ai är en intressant, mångfasetterad företeelse.
    Daniel Jones skriver i sin tidsmässigt närliggande engelska fonetik (s. 100 f.), att diftongen ai uttalas på olika sätt på olika håll, bland dem æi och, särskilt i norra England, ǝi. Det hade alltså vuxit fram flera uttalsvarianter, delvis med regional spridning.

Invandrare från Storbritannien sökte sig tidigt till Göteborg. Ett par av de viktiga momenten var inrättandet av ett engelskt handelskompani med särskilda rättigheter i staden redan 1635 och positionen som enda öppna hamn i Nordeuropa under den franska handelsblockaden av England i början på 1800-talet. Raden av namn knutna till bestående insatser är lång: Carnegie, Chalmers, Dickson, Gibson, Hall etc. Med tanke på stadens livliga förbindelser västerut var det inte underligt, att språkliga ting spreds till Göteborg. Under min uppväxt hörde jag ofta uttryck som tejta till ’dra åt (en lina)’ att jämföra med engelska tighten, (h)åll(e)rejt efter all right och strejk efter strike, där den engelska diftongen motsvaras av ej. Formen strejk/sträjk är enligt SAOB belagd sedan 1868.
    Mot den här bakgrunden får man tänka sig att Hasselskog, uppvuxen i Alingsås och folkskollärare i Göteborg, som pendang till singdudelidej hade uttalsformen godbej. Tar man en vidare utblick över Hasselskogs dikter kan man hitta relevanta paralleller. Mest slående är ”Sång till Fyffe-bananen”, där första strofen och fotnoten lyder:

        Lägg upp all världens frukter å en bricka,
        bär kring dem, kittla syn- och luktorgan,
        samt bjud mig taga en för egen ficka:
        jag griper resolut en Fyffe-banan.*

        *uttalas fäjf (som i five o’clock)

Vi får svart på vitt på att diftongen för Hasselskog verkligen hade ljudvärdet ej. Rimmet high life – Fyffe lästes alltså hej lejf – fejf:

        Vad giva äpplen, päron, hasselnötter
        väl för exotisk njutning och high life
        mot denna sagofrukt, med sina rötter
        i fjärran sol- och vårbekyssta Fyffe?

En allmän fråga blir naturligtvis hur man skall ställa sig till diktställen, vilkas uttal har förändrats genom tiden. Så här börjar ju Gustaf Frödings ”Jäntblig”:

             Och akten er för jäntor
        Och deras falska blig,
        Det är en falsker jäntas blig,
             Som haver krossat mig.

I dikten har vi rimserien blig mig stig med många belägg. Denna karaktär ger ett starkt incitament att uttala mig enligt stavningen.
    Här är ett känt stycke av Evert Taube. Ur ”Rosa på bal”:

        Tyst, ingen såg att jag kysste Er kind.
        Känn hur det doftar från parken av lind.
        Blommande lindar kring månbelyst stig –
        Rosa jag älskar dig!

Har man sjungit stig, känns det störande att komma med dej. På liknande sätt är det hos Viktor Rydberg i hans ”Kantat vid jubelfest-promotionen i Uppsala den 6 september 1877”.

        Ur nattomhöljda tider
        emot ett mål, fördolt för dig,
        o mänsklighet, du skrider
        i sekler fram din ökenstig!

Ett exempel av annat slag har vi i Taubes ”Fritiof och Carmencita”.

        Samborombon, en liten by förutan gata,
        den ligger inte långt från Rio de la Plata,
        nästan i kanten
        av den blåa Atlanten,
        och med pampas bakom sej många hundra gröna mil,
        dit kom jag ridande en afton i april
        för jag ville dansa tango.

I det långivande språket latin var det betonade i-et i andra stavelsen i aprilis långt. Uttalet med lång vokal kunde leva länge, och i Taubes tid och rum var det ännu aktuellt. Med det uttalet blir rimmet korrekt, men med dagens uttal försvinner det. Hur gör man?
    Enligt min mening bör man göra författarna tjänsten att i görligaste mån uttala rimmen i enlighet med deras eget uttal, ibland kanske med en kort kommentar. Att det av stilistiska skäl kan kännas lättare i Rydbergs fall än i andra är en sak för sig. Regeln bör gälla generellt inom senare tiders diktning.
    Inriktningen på rim innebär givetvis inte, att övriga ord i texterna lämnas därhän. Inte sällan har jag exempelvis hört Rosa i Taubes visa uttalas råsa som i det gamla Birgittaofficiets Rosa rorans bonitatem ’ros som duggar godhet’. I det läget bör man betänka, vad det står tidigare i visans text:

Visan om Er, Fröken Rosa,
får Ni i kväll till Ert bord.
Medan vi talar på prosa
diktar jag rimmande ord.

Det finns alltså all anledning att uttala Rosa med o.
    Men det är en annan historia, som vår Nobelpristagare Kipling brukade säga.