Svar på inträdestalet

Svar på Jayne Svenungssons inträdestal av Akademiens direktör herr Olsson

Min fru!
Ni har i Ert tal givit oss en livfull bild av vilken sagolik berättare Torgny Lindgren var, hur hans övertygelse om minnets bedräglighet inte ett ögonblick utesluter dess avgörande betydelse för hans verk. Ni har talat om kasten mellan det levande och det döda i hans värld, om hans mest ursprungliga drivkrafter och om hur grundmotiven återkommer i hans verk med musiken som förebild. Han var lika mycket centraleuropé i sitt tänkande som lokalt förankrad i sitt berättande.
    I vår krets fick vi snart lära känna mindre bekanta sidor, hur han lika uppmärksamt följde börsnoteringarna som Åtvidabergs FF:s kamp för att klara sig kvar i Superettan i fotboll. Hans gudsbild hade av allt att döma sitt centrum i inkarnationen, och det var, som Ni har antytt, säkert ingen tillfällighet att han valde pölsan eller Norrlands akvavit som bärare av livsmysteriet. Han förstod inte riktigt de författare som inte gav födan dess rättmätiga plats i mänsklig erfarenhet.
    Jag hade ett par somrar glädjen att besöka Torgny Lindgren och hans hustru i deras vackra hem, Tjärstads prästgård utanför Rimforsa i Östergötland. Sist vi sågs där var en varm sommardag i början av augusti, och efter en frikostig lunch på verandan drog vi oss in i det stora, ljusa arbetsrummet och drack rosévin. Vi talade om Arthur Schopenhauer, som Ni just omnämnde i Ert tal, och om dennes moderna arvtagare Thomas Bernhard. Vi hade just läst Bernhards makalösa, postumt utkomna berättelse ”Goethe schtirbt”, som gjort oss båda på ett så gott humör. Där fanns en munterhet, som steg rakt upp ur livets svärta. Den var också Torgnys.
    Han talade då också om hur han förberedde det som han trodde skulle bli hans sista resa hem till sina barndomstrakter i Västerbotten. Han gruvade sig en aning för den långa bilfärden, men han beskrev den med stor målmedvetenhet, nästan som en pilgrimsresa. Jag hoppas att han kunde genomföra den. Torgny var en mycket klok man och mycket vänfast. Saknaden efter honom är stor.

Min fru!
På ett sätt kunde ingen vara mer lämpad att efterträda Torgny Lindgren än Ni, djupt förtrogen som Ni är med de frågor om livets grundvillkor som möter oss i hans berättelser. Och det gäller särskilt en sak. Ni har i Er avhandling lyckats fånga den djupgående paradox som präglar samtidens teologiska diskussion, men också Torgny Lindgrens tankevärld, nämligen hur tvivlet på en traditionell gudsbild kan bli språngbräda till en fördjupad relation till det gudomliga. Ni beskriver hur Guds död, som Nietzsche i ett av sina verk låter dåren kungöra, har blivit förutsättningen för Guds återkomst i dagens tänkande. Men om detta skall ske, måste det vara en annan Gud än Nietzsches moralgud. Det måste vara en Gud bortom våra begrepp och allt vi kan veta.
    Akademien har av hävd haft ledamöter med stor teologisk kompetens, ett behov som idag framträder i ny dager. I en värld som alltmer präglas av konflikter mellan vitt skilda kulturer och trossystem har det blivit än mer nödvändigt med breda kunskaper i teologiska spörsmål. Ni har givit oss svar på evangelisten Johannes vackra ord om vad som kunde vara vår egen belägenhet: ”Vinden blåser vart den vill, och du hör den blåsa men vet inte varifrån den kommer eller vart den far. Så är det med var och en som fötts av anden.” (Joh. 3:8)
    Det övertygande i Era insatser på detta fält är att Ni på ett så nyanserat sätt har stakat ut en väg som inte utesluter en religion på en annans bekostnad. Ni har kunnat göra det bara genom att avstå från att företräda en viss dominerande trosriktning och genom att anlägga ett historiskt perspektiv, som ger tanken tydliga konturer. Ni har tecknat messianismens idéhistoria, hur det alltifrån profeternas tid har funnits en dröm om en gudomlig rättvisa som bryter med världens rådande tillstånd. Ni har visat den spänning som funnits och som kanske måste finnas mellan rättens givna ordningar och den yttersta rättvisa som väntar på att förverkligas. Det är måhända den spänningen som driver historien ett stycke framåt.
    Er vidsyn, klara tanke och frimodighet uppskattas i hög grad av Akademien, som hälsar Er varmt välkommen i sin krets, och Ni ombeds nu att skriva Ert namn i stadgeboken.