Ver erat, ’Nu var det vår’

Arthur Rimbauds första publicerade dikt i svensk tolkning av herr Svenbro

I en fransk avhandling om Rimbaud från 2014 drar sig inte författarinnan för att vädra ett slags medlidande med den unge Rimbaud, som i skolan tvangs kasta bort sin tid på att lära sig latin, identifierat som kyrkans språk och i samma motsatsställning till den vetenskapliga världsbilden som den religiösa obskurantismen. Det är att missförstå situationen.
    Bland Arthur Rimbauds klasskamrater återfanns förvisso ett antal seminarister med siktet inställt på den klerikala banan, men när han med osannolik virtuositet mot betalning utförde de övriga klasskamraternas hemuppgifter — varvid han varierade stilen så att hans insats inte skulle upptäckas — fick detta till följd att seminaristerna kom i resultatmässigt underläge. Så mycket bättre! För antiklerikal var Rimbaud helt säkert, och hans fusk hade säkert en antiklerikal motivering, samtidigt som han kunde köpa tobak för den förtjänst det inbringade honom.
    När den nya Pléiade-utgåvan av Rimbaud kom ut 2009, hade utgivaren André Guyaux placerat den latinska dikten Ver erat från 1868 främst i hela boken, vilket föranledde kritik från Rimbaudbiografen Jean-Jacques Lefrère, som menade att de latinska dikterna diskret borde ha tryckts i appendix eller noter. Rimbaud är ju en fransk poet, inte en latinsk! En fransk poet, vars tidigast publicerade dikter emellertid var avfattade på ”mormodersmålet”, för att låna en adekvat term av Francis Ponge.
    Rimbauds första publicerade dikt är i alla händelser Ver erat, som innehåller ett antal så djupt signifikativa element att den språkliga formen, den språkliga komplikationen, måste betraktas som sekundär. Här kan vi nämligen känna igen flera av nyckelidéerna i ”Skådarbrevet” från maj 1871, med vates, ’skådare, siare’, för franskans Voyant på hedersplats.
    Min tolkning föregås av den examensuppgift Rimbaud fick sig förelagd på skolbänken den 6 november 1868, varpå han efter tre timmar och en kvart lämnade in sin femtionioradiga dikt. Med dikten vann han första pris i den skoladministrativa region till vilken hans collège hörde: Académie de Douai, Pas-de-Calais, med påföljande publicering i akademiens ”officiella bulletin” i januari 1869. Den franska examensuppgiften är mycket mera lakunarisk än min översättning och förutsätter hos eleven en avsevärd förtrogenhet med Horatius’ ode:*

”Behandla ämnet i följande Horatiuspassage (Oden, III.4.9–20):

Legendomspunna var på Apuliens berg
— på Vultur, bortom gränsen för hemmets värld
där trött av lek jag en dag somnat —
duvorna vilka av löv ett täcke

mig vävde; folk som bodde vid Vulturs topp
och i den djupa skogen vid Bantia
och nere vid Forentums åkrar
fann det förunderligt, ja fantastiskt,

att jag i fred för björnar och huggormar
låg där och sov med kransen av lagerblad
och myrten tryckt mot pannan: ”Själva
gudarna måtte ha skyddat barnet!”

Obs. Du har tre och en halv timme på dig.”

Nu var det vår, men i Rom låg Orbilius bunden vid sängen,
Skolmäster själv; hans vapen, som länge spritt skräck, hade tystnat.
Ljudet av vinande rapp ej längre nådde mitt öra,
ej heller sved min kropp av hans flitigt använda rotting.
Tillfället tog jag i akt, och ut mot en leende landsbygd
ställde jag sorglös stegen. Hur djup var den glädje som plötsligt
livade sinnet på den som här flydde skolbänk och läxor!
Okänd var mig den känsla av vilken mitt bröst hade uppfyllts
glömskt av allt själlöst rabbel och Skolmästers bistra propåer:
nu stod min lust till att hänfört med blicken omsluta fälten
för att så varsebli den grönskande jordens mirakel.
Icke sökte jag mig det behagliga ”lifvet på landet”,
nej, min åstundan hade, helt barnsligt, en långt högre syftning.
Okänd var mig den själ som nu, gudomlig, gav vingar
åt mina sinnens förvirring, när stum av förundran jag åsåg
landskapets skådespel! Den varma landsbygdens kärlek
sökte sig in i mitt bröst, vilket nu likt järnringen fordom
drogs som av osynlig kraft till Magnesias frejdade bergart,
därvid sig länkande fast med starka, förborgade hakar.
Snart nog hade jag, trött av det långa strövtågets mödor,
lagt mig ner för att vila i flodstrandens lummiga grönska,
sövd av ett fridsamt sorl som förlängde min ledighets slummer,
smekt av fåglarnas kör och sefirens ljuvliga fläktar.
Se! Genom dalens rymd kom duvor flygande talrikt,
vitaste skara, som alla bar blomsterguirlander i näbbet
vilka för doftens skull av Venus plockats på Cypern.
Strax med mjukaste vingslag var skaran framme vid ängen
där jag låg utsträckt och sov. I ett virvlande fladder av vingar
krönte de mig med en krans, och med grönskans starkaste vidjor
band de händerna fast för att så med doftande myrten
kröna huvudet mitt, och sin nästan viktlösa börda
lyfte de så. Deras trupp bar mig ilande bort över molnen,
sömndrucken under ett valv av rosor; och vindfläktar smekte
bädden som nu var min, medan blomstren nickade vänligt.
Knappt hade duvornas skara, på snabba vingar, sin hemtrakt
nått, sitt blånande berg, med underbart hängande reden,
förrän de lagt mig på marken och, strax helt vaken, mig lämnat.
Fåglarnas ljuvliga bo! Av renaste ljus var den klädnad
som nu höljde min kropp och strålade kring mina axlar.
Fullkomligt olikt det ljus vars rätta beteckning är töcken —
ljuset som inmängt med dunkel, med mörker, försvagar vår klarsyn:
Nej, med den sortens ljus har det himmelska inget gemensamt!
Okänd för mig var den kraft, den himmelska kraft, som en gudom
ingjutit i mitt bröst, där jag kände dess flod svämma över!
Duvorna strax var tillbaka och bar en av lagerblad flätad
krans, lik den som Apollon är iförd närhelst han med fingret
roar sig med att få lyrans sju renstämda strängar att ljuda.
Men när de så bekransat min panna med grönskande lagern,
se, då öppnade sig till min häpnad den väldiga himlen —
flygande på en sky av guld tycktes plötsligt Apollon
med sin gudomliga hand mig räcka den klingande lyran.
Varpå han skrev dessa ord med himmelsk eld på min panna:
»SIARE SKALL DU VARDA!» Då fylldes med ens mina lemmar
av en nyvunnen värme, som när den kristallklara källan,
genomskinlig och djup, av solens strålar blir uppvärmd.
Äntligen övergav då sin fågelgestalt mina duvor:
Sånggudinnornas kör blev synlig — med mildaste stämmor
sjöng de medan de ömt höll mig uppe på tillgivna armar:
gudens ord tre gånger sjöngs, tre gånger kröntes min panna.

* För en mera ingående kommentar hänvisar jag till ”Orbilius’ staty”, kapitel 12 i Försokratikern Sapfo och andra studier i antikt tänkande, Glänta 2007, sid. 197–205, som går tillbaka på en artikel jag ursprungligen skrev, på franska, tillsammans med min gode vän John Scheid.