Inträdestal
av
Anna-Karin Palm
När jag skriver i egen sak
blir rösten besynnerligt opersonlig
och orden får låg densitet.
”Jag” blir verkligen en annan.
Först när jag lånar ut min röst,
följer den in i den andre
och ser med den andres ögon –
är jag plötsligt mig själv.
Men följdsatsen lyder:
ju mer den andre förloras i diset,
i det som inte ens är dis,
ju mer ofattbar blir jag.
Dikten finns i Kjell Espmarks sista diktsamling, Hemfärd till glömskan (2023). I sin koncentrerade, raka form samlar den en tematik som löper genom hela författarskapet: misstron mot den fasta identiteten, rörelsen bort från jaget och in i de andras liv och röster. Hemfärd till glömskan har som motto ett citat ur en av Espmarks tidigare dikter, som förstärker tematiken: ”Den som envisas med en identitet / får ta in sina jag med en trål / släpad genom historien.” Trots denna strävan bort från jaget träder bilden av författaren själv läsaren till mötes på många olika vis i hans verk.
Jag kände inte Kjell Espmark personligen, men har mött honom i olika litterära sammanhang genom åren. Mitt första möte med honom var på en fest på litteraturvetenskapliga institutionen vid Stockholms universitet. Jag var tjugo år gammal och läste min första termin vid universitetet, allt var nytt och spännande och respektingivande. Kjell Espmark var professor och handledde främst doktorander, jag hade aldrig honom som lärare. Men det jag minns är hur han kom fram och pratade med oss nykomlingar där på festen. Hans vänlighet och uppriktigt intresserade frågor om vi trivdes, hur vi uppfattade kursen, gjorde ett oförglömligt intryck på mig. Genom åren stötte vi sedan ihop här och var i staden och bytte alltid några ord, och jag slogs varje gång av det vänliga intresse han uttryckte: en nyfikenhet som var genuin men aldrig påträngande. I stället detta självklara människa till människa, denna resliga gestalt med de gnistrande ögonen, och en personlighet som med åren tycktes allt mer genomlyst.
Uppmärksamheten, lyssnandet och den självklart egalitära hållningen – allt detta som jag bara anade vid mitt första möte med Kjell Espmark – har jag senare återsett som grunddrag i hans litterära verk.
Kjell Espmark debuterade med diktsamlingen Mordet på Benjamin 1956, under studenttiden, och den följdes av ytterligare två diktsamlingar innan doktorsavhandlingen Livsdyrkaren Artur Lundkvist kom 1964. Poesin förblev nog den djupaste källådern i ett författarskap som genomgående ägnades åt ett slags litterärt växelbruk. Med ett sextiotal utgivna titlar i både skönlitterära och litteraturvetenskapliga genrer har Kjell Espmark gett oss ett vidsträckt och mångsidigt textlandskap att ströva i, där lyskraften och angelägenheten bara tycks öka med de verk som tillkom sent i livet.
Att Espmark var poet redan innan han blev litteraturforskare tror jag är viktigt. Hos honom fanns en erfarenhet av och förståelse för de utifrån sett kanske märkliga processer som leder fram till en litterär text. En sådan insikt är en stor tillgång för den som på djupet vill studera och förstå andras verk. Det finns litteraturvetare som förälskar sig riskabelt mycket i ett teoribygge, låter teorin och dess metod bli till ett raster att lägga över texterna som ska studeras. Modellen blir här det viktiga, och texten pressas bestämt in i rastret, även om det innebär att vissa aspekter som inte passar in i mönstret måste skäras bort.
Kjell Espmark är raka motsatsen till denna typ av litteraturvetare. Hans metod är ett litteraturstudium där texten själv står i centrum, där tolkning och lyssnande blir de främsta verktygen. En stor respekt för varje texts egenart, kombinerad med känslig uppmärksamhet och gedigen kunskap, gjorde honom till en viktig uttolkare av ett antal lyriska författarskap. Studierna Att översätta själen (1975) och Själen i bild (1977) blev litteraturvetenskapliga klassiker, som lärde generationer av studenter att läsa och tolka modernistisk poesi med just lyssnandet och den finfördelade uppmärksamheten som metod.
Den som skriver är alltid först och främst en läsare, och den som studerar andras texter måste odla läsandets konst till en dialog, där det läsande subjektet möter texten med hela sin erfarenhet, sin uppmärksamhet och sin förmåga att lyssna. Den konsten behärskade Kjell Espmark, och den kunde han också utveckla under sin drygt fyrtioåriga gärning i denna akademi, där han bland mycket annat i många år var Nobelkommitténs ordförande, och även skrev en klargörande analys av hur de litterära värderingar och principer som legat bakom prisbesluten skiftat över tid.
Redan i Espmarks tidiga dikter finns dragningen till vad som brukar kallas rolldikter, där författaren lånar ut sin röst till andra, ger personer ur historien nytt liv i sina dikter. Det kan röra sig om anonyma öden ur en sedan länge svunnen tid, eller om kända historiska gestalter som talar genom författaren. Rörelsen mellan jaget och de andra är dock dubbelriktad. Här och där smugglas djupt personliga minnesbilder in i texter som bärs av en annans röst, och gestaltar därigenom också hur vi alla är förbundna, med främlingar och fantasigestalter lika väl som med sedan länge döda fränder.
Så möter vi exempelvis i romanen Glömskan (1987) byråkraten Erik Kervell, som försöker ta sig fram genom en tilltagande epidemi av glömska, där allt mer av både individens och samhällets minnen suddas ut. I sin slitna portfölj bär han ständigt med sig några fotografier, som han noga beskriver för den anonyme lyssnaren. Ett av dem visar en pojke i nioårsåldern stående i en eka med en stor laxöring i handen och blicken stint riktad mot fotografen. Så här tolkar Erik Kervell bilden i romanen:
”Pojkens hud är så tunn att den är genomskinlig. Mitt i triumfens ögonblick, med den lyfta fisken i handen, är han en seismograf. Han måste uppfatta varje skälvning i det verkliga med huden för att hinna undan, gardera sig, överleva.”
Just detta fotografi, måste man ju tänka, pryder också omslaget på minnesboken Minnena ljuger från 2010 och skildrar en av de viktiga barndomsscener som författaren med kritisk blick vrider och vänder på. Det Espmark vill göra med sin minnesbok är inte bara att återkalla det förflutna, utan också att försöka förstå på vilket sätt hans senare liv och erfarenheter har omformat minnesbilderna. På så sätt blir boken inte bara en djupt personlig skildring utan också en diskussion om vad minnet egentligen är, i sina ständigt skiftande skepnader, och hur det samverkar med vår personlighet. Återigen en form av dialog, men den här gången författarens med sig själv.
Men låt mig återvända till ordet ”seismograf” från citatet ovan. En ”seismografisk känslighet” är här länkad till överlevnad, i en barndom utsatt för de vuxnas opålitlighet och labilitet. Och denna känslighet, ordagrant beskriven som just ”seismografisk”, är även ett drag som Espmark spårar hos de författare han särskilt intresserat sig för. Det används om Harry Martinson såväl som om Martin Lamm och Hjalmar Gullberg, och får kanske beteckna en hemlig samhörighet, en frändskap som sträcker sig över tid och rum.
Just denna känslighet för de andras röster och öden blir i Espmarks poesi verktyget för att bryta upp jagets ensamhet och övermodiga isolering. Kanske är ordet ”rolldiktning” på sätt och vis missvisande, eftersom det dikterna uttrycker är det gemensamma, historien som drar genom oss alla vare sig vi vill det eller ej, och oavsett om vi är medvetna om det eller inte. Ett textjag som är öppet, genomsläppligt, generöst och lyssnande, som antar olika gestalter med samma seismografiska känslighet och exakta uttryck.
Man kan förstås se denna rörelse bort från jaget på flera sätt: som ett sätt att skydda – eller kanske rentav undvika – det privata livet, men också som ett sätt att vidga det. Och kanske krävs också av den som söker sig bortom jaget en djup förankring i sig själv? En visshet om att långt inne i det egna finns en ort, som är så mycket mer vidsträckt än det lilla jaget och dess bräckliga gränser. En ort, där ett uppmärksamt varande i världen äger rum och blicken ständigt strävar efter att se klart, utan jagets skuggningar av synfältet.
Långt inne i den egna personen, innanför begären och oron och de hemliga önskningarna, djupare belägen än de äldsta av ens minnen, öppnar sig en glänta av stillhet. Det är en plats bortom jaget, som är det mest personliga hos en människa men där samtidigt ordet ”jag” inte har någon som helst betydelse. Från denna sällsamt gröna glänta löper otaliga slingrande stigar ut i andra tider, andra människoöden.
Rörelsen bort från jaget, den fasta identiteten, mot ett större, liksom icke-personligt iakttagande, är utmärkande för Kjell Espmarks diktning. Det är en hållning som vetter åt en närmast klassisk mystik, där uppgivandet av jaget är centralt för att nå klarhet och inre ljus. Men hos Espmark är denna strävan inte religiöst kodad, utan handlar snarare om en livshållning, vars ändlighet är just vad som gör den angelägen. Det som finns är kärlekens nåd, ”kärleken som en fuga av svalor”, som Espmark uttrycker det i en av sina många vackra kärleksdikter. Det som finns är historien, minnet och glömskan – liksom vårt ansvar gentemot de döda, de en gång levande, vårt arbete med att försöka minnas, som även det en dag kommer att brytas mot den stora glömskans våg, men som trots det måste utföras.
Jag inledde med en dikt ur Kjell Espmarks sista diktsamling; låt mig nu avsluta med ännu en dikt, ur samlingen Det andra livet, från 1998:
Ni som är nära som svetten i pannan
men bor i ett annat veck av tiden:
håll fast oss så vi inte slits bort av vinden
och skingras bland seklen.
Ni som vårdar fälten om natten
med inåtvända ögon
och vaga leenden som hittar,
ni som lagar de trasiga stängslen
och hejdar olyckan medan vi sover,
ni som putsar orden inför gryningsljuset:
förlora inte tålamodet med oss.
Utan er vore brödet inte bröd,
utan er vore marken skör som socker,
utan er skulle språket vända oss ryggen.
Er död gör vårt liv till liv.
Håll fast oss med era kallnade händer.