Om Harry Söderman
av Peter Englund
Ibland möter vi vårt öde på den väg vi tagit för att undvika det. Så var det med Harry Söderman. I slutet av april 1926 gick en oväntad storm över Jämtlandsfjällen och tvingade Söderman och några andra vandrare att ta skydd i en liten stuga. Den 23-årige Söderman var på besök hos sin mor i Storlien och på reträtt efter ännu några motgångar. Planen att bli entreprenör för det nya mediet radion hade planat ut i besvikelse, hans dröm om att livnära sig som ambulerande föredragshållare likaså. Och även om Söderman lyckats inhösta både uppmärksamhet och pengar på sitt heroiska försök att cykla till Kina och tillbaka, var utdelningen på båda dessa plan mindre än vad han hoppats på. Vad skulle han nu ta sig till? Måste han krypa till korset och bli pappersmasseingenjör? Han ville ju så mycket mer. Han sökte något nytt, och stort.
I tre dagar rasade den blindvita stormen runt den lilla stugan. I ett slags modern variant av Decamerone fördrev de insnöade tiden med att berätta om sig själva. Och då det var ett av Södermans absoluta favoritämnen charmade han snart sina åhörare, inte minst en av dem, en attaché vid franska legationen i Stockholm. Sedan fransmannen förstått att den unge svensken med det glupande intellektet och äventyrliga sinnelaget även var intresserad av allt som hade med brott att göra, skrev han ett rekommendationsbrev till en av sina bekanta, en viss professor Locard vid universitetet i Lyon, världens då främste kriminaltekniske expert.
Söderman tackade genast ja, trots klena franskkunskaper. I Lyon förblev han i nära två intensiva år. Han inte bara disputerade 1928 på en lyckad avhandling om metoder att identifiera handeldvapen använda vid brott. Som praxis var då fick han även pröva på praktiskt polisarbete, som inbegrep allt från blodanalys och fingeravtrycksteknik till nattliga razzior och avrättningar av dömda – han hävdade själv att han varit åsyna vittne till fem giljotineringar.
Två saker i sin karriär har en människa svårt att råda över: när man stiger upp på scenen, och när man lämnar den. Sprängfylld av kunskaper, energi och ambitioner återvände Söderman vid rätt tillfälle. I Sverige var kriminaltekniken gravt eftersatt: de flesta analyserna utfördes av tillfälligt inhyrda, varav många var föga mer än självlärda amatörer. Söderman inledde sin svenska karriär som just privatexpert - med annons i DN (”Konsulterande kriminalist söker uppdrag”) och laboratorium hemma i den trerummare på Vulcanusgatan i Vasastan som han delade med sin syster. Han vann snabbt namn både som skicklig kriminalteknisk analytiker och som pålitligt frispråkig kritiker av polis och konkurrenter. Tillsammans med en kollega skrev han Sveriges första riktiga handbok i kriminalteknik, började 1930 utbilda poliser i detta och blev samma år utnämnd till landets förste docent i ämnet, vid Stockholms högskola.
Fallen blev allt större och hans berömmelse likaså. År 1931 spelade han en avgörande roll i utredningen av skotten i Ådalen, där tungt beväpnad militär märkligt nog använts som ordningspolis; 1933 var han på plats i Berlin under rättegången mot den man som anklagats för att ha startat den ökända riksdagshusbranden; 1934 undervisade han polisen i New York och var med om att inrätta ett nytt, modernt polislaboratorium. Det svenska laboratorium han fått till stånd i högskolans lokaler växte även det, i kvadratmeter och anseende, och lockade till sig utländska studenter, främst från grannländerna men även från så fjärran orter som Kina. När det efter rader av utredningar, där han själv deltagit i den avgörande, äntligt blev beslutat att inrätta en Statens Kriminaltekniska Anstalt, SKA, blev Söderman på hösten 1939 föga förvånande utsedd till dess förste föreståndare.
Men i samma stund som Södermans karriär verkade fullbordas på detta vackra vis öppnade en ny fas i hans liv. Orsaken var enkel: kriget. Han var tidigt antinazist, och den som fungerade som hans sekreterare under det slutande 30-talet, en ung, begåvad kvinna vid namn Astrid Lindgren, har senare berättat att den som öppnade hennes ögon för hotet från nazismen var just hennes chef.
Som så många andra svenskar chockades Söderman när Danmark och Norge attackerades. Var Sverige månne nästa mål? Fast besluten att sälja sitt liv dyrt tog han den där mörka dagen i början av april 1940 fram alla brukbara pistoler ur samlingarna, oljade upp dem och delade ut till personalen. Och på den vägen fortsatte det. Sommaren 1942 flögs Söderman under livsfarliga former över till England för hemliga möten i London med folk i den norska exilregeringen. De ville ha hjälp med att utbilda norrmän i Sverige till poliser, för att vid befrielsen kunna ersätta dem som ställt sig i Quisling-regimens tjänst. Söderman var eld och lågor och började genast bearbeta sina kontakter i den svenska regeringen.
Vad som sedan hände visar vad som gjorde Söderman så framgångsrik, men även så kontroversiell. Han brydde sig föga om regler, formalia och ordervägar. För att citera hans son Erik: ”Högre chefer påverkades genom personliga besök, sprit och middagar. Lägre chefer maldes ned med en flod av skrivelser. Fotfolket ignorerades eller blev avsnästa.” Till hans modus operandi hörde också den för överordnade irriterande ovanan att utnyttja en vunnen eftergift till att genast fråga efter mer, eller på eget bevåg flytta fram positionerna. Söderman levde efter det valspråk som jag gissar alla här med erfarenhet från armén väl känner: det är lättare att få förlåtelse än att få tillstånd.
Det som inleddes som ett blygsamt projekt att utbilda 50 norska ordningspoliser eskalerade under Södermans ledning steg för steg till att bli en styrka på uppåt 15.000 militärt tränade och tungt beväpnade så kallade reservpoliser, avsedda att rycka in i Norge när befrielsens dag nalkades. Försvarsministern Per Edvin Sköld var en av dem som gick i taket, skrek och dunkade i bordet åt Söderman, varvid Söderman skrek och dunkade i bordet tillbaka. Men Söderman hade ett avgörande stöd från den socialdemokratiske socialministern Gustav Möller och dennes statssekreterare Tage Erlander, och Erlander och Söderman kom att arbeta nära ihop när det topphemliga företaget förverkligades. Det kan nämnas, att en annan av operationens höga tillskyndare var vår nuvarande monarks far, arvprins Gustav Adolf, som deltog i övningar, och blev populär bland de norska soldaterna.
När finalen utspelades 1945 är Söderman i sitt esse. Istället för att marschera till Oslo i täten för de där tungt beväpnade reservpoliserna reser han dit allena, endast åtföljd av en livvakt och med en laddad pistol i rockfickan. Det fanns en allmän oro för att de starka tyska ockupationstrupperna i Norge skulle fortsätta att slåss även efter Berlins fall, och att quislingarna skulle kunna ställa till med blodbad. Söderman hade därför fått Per-Albin Hanssons tillstånd att bruka sina tyska kontakter, vunna under arbete i den internationella polisorganisation som senare skulle komma att benämnas Interpol, för att - i ett slags variant av räddningsaktionen med De Vita Bussarna – få tyskarna att släppa sina norska fångar fria. Knappt hade Söderman anlänt till Oslo så kom nyheten om Tysklands ovillkorliga kapitulation. Han nyttjade chocken och kaoset till att genast rekvirera en bil och en Gestapo-tjänsteman och hasta ut till koncentrationslägret Grini, där han på eftermiddagen den 7 maj meddelade den tyske kommendanten att han nu var avsatt, och sedan, stående på en balkong vid uppställningsplatsen och med en röst som bröts av rörelse, meddela de förbluffade 5.000 fångarna att de nu var fria. Senare samma dag, i väntan på att Hjemmefrontens ledning skulle uppenbara sig, utsågs Söderman till tillfällig chef för Oslopolisen.
Händelserna i maj 1945 var Södermans apoteos. Som många demobiliserade kom han att märka att egenskaper som prisas i krig inte alltid eftersöks i fred. Dessutom hade han under sin framfart trampat på alltför många ömma tår, och även kommit att försumma Statens Kriminaltekiska Anstalt– samt sin hälsa och familj. Efter kriget plågades anstalten av underfinansiering och bittra interna strider, på intet vis hjälpta av Södermans kritikkänslighet, ofta förefallande frånvaro och despotiska chefsstil. År 1953 avgick han till allmän förvåning som chef för SKA.
Det är uppenbart att Söderman hade ledsnat på alla konflikterna. Men där fanns nog något mer. På jakt efter ännu en ny, stor uppgift drogs han oroligt än hit, än dit. Han städslades som expert för att bistå i återuppbyggandet av den tyska polisen; han föreläste för den israeliska polisen, och försökte samtidigt luska ut varför de ej lyckats lösa mordet på Folke Bernadotte; han gjorde inhopp som kall krigare, flög till Västberlin med falskt pass och lösmustasch för att få kontakt med en hög poliskollega och vän som hoppat av till öst, men misslyckades; han kallades till Panama som privatspanare för att lösa ett fall med en spårlöst försvunnen miljonär, men misslyckades; han försökte bli invald i riksdagen som bondeförbundare, närde ett vilt hopp om att kanske bli inrikesminister, eller i alla fall ambassadör på Island, men misslyckades; han förnötte mycket tid i USA, för att bland annat få till stånd en TV-serie löst baserad på hans eget liv, men förgäves.
Kanske hade hans talang för självdramatisering fört lite för långt, och den hotade ibland att göra honom till något av en parodi på sig själv. Alltid något av en festprisse och vivör åt, rökte och drack Söderman för mycket. Under ett uppdrag i Tanger som rådgivare åt sultanen av Marocko fick han en hjärnblödning och dog i mars 1956.
När Söderman jordfästes i Turinge kyrka en tisdag i april bar gästlistan vittne om hans gärning. Där syntes överbefälhavaren, regeringsfolk, diplomater, Interpols generalsekreterare, Stockholms polismästare med flera. Jag vet inte om man följde det kontinentala bruket att på en kudde på kistan lägga den avlidnes förtjänsttecken, men om så skedde kunde begravningsgästerna denna mulna vårdag se fjorton ordnar från sex olika länder, varav en för personlig tapperhet i fält. Förvisso är 53 år ingen ålder på en karl, men Södermans märkliga bana är samtidigt ett belägg för att Seneca hade rätt när han i ett av sina brev till Paulinus skriver, att om vår tid på jorden används väl är livet alltid tillräckligt långt.