Svenska Akademiens logotyp

Tal av Akademiens direktör herr Östergren

Ett nytt brott har i år införts i brottsbalken med rubriken: ”Olovlig identitetsanvändning”. En oskön formulering av en intressant lag, med bäring långt utöver den avsedda.
    Med ”olovlig identitetsanvändning” menas alltså det fall när någon tillskansar sig en annan människas personuppgifter och utnyttjar dem, exempelvis i elektroniskt förmedlade affärer på offrets bekostnad.
    Det är förstås illa nog. Men tillgången till persondata öppnar också för andra former av missbruk.  Sådana som sätter immateriella, moraliska värden på spel. En stulen identitet kan användas i sociala medier och utnyttjas till att uttrycka åsikter, sprida uppgifter, göra falska förespeglingar – till att lägga ord i en annans mun.
    Inget nytt i sig, att med desinformation skapa oreda och förvirring. Men, medlen för stor och effektiv spridning har blivit mer allmänt tillgängliga.

Dessvärre är inte problemet ur världen för att vi fått denna nya lag. I en författares öron kan beskrivningen låta påfallande bekant, på ett direkt oroväckande sätt: att tillskriva en människa vissa åsikter och beteenden… att utge sig för att vara någon annan än den man är… att lägga ord i munnen på någon annan.
    Låter inte det som tillvitelser saxade ur en litterär dispyt? Uppkommen med anledning av att någon anser sig orättvist utpekad i en bok. Att känna sig skildrad är inte alltid detsamma som att känna sig hedrad.
    Romanfigurer med förebilder i levande livet hör som alla vet till litteraturens väsen. En författares motiv för att skrida till verket är kanske inte alltid de ädlaste, men skrivandets långsamma, ältande hantverk får de flesta att lugna ner sig under arbetets gång. Den bok som till slut blir klar ger ofta uttryck för om inte försoning, så i alla fall förståelse.
    En skillnad mellan bedragaren och författaren är dock att den förre nöjer sig med de data som behövs för att möjliggöra vissa tekniska operationer, medan den senare är inriktad på det strängt privata, det unika. Det är där, i själens dunklaste vrår, som de verkliga dyrgriparna ligger. Här gäller alltså omvända prioriteringar. En simpel bedragare kan framstå som artig och hänsynsfull, medan författaren däremot kan verka kall och skoningslös.

Gränserna för vad som är tillåtet att dikta om verkliga, existerande personer är flytande. Det går att komma undan med mycket. Ärekränkningsmål är ovanliga i vårt land.
    Men saken ger upphov till spända relationer. Konsekvensen av ett konstnärligt beslut kan väcka om inte juridiska så i alla fall moralfilosofiska frågor som sällan har ett enda allmängiltigt svar. En gråzon uppstår. Alla aspekter i frågan är inte genomlysta, författare blir obekväma när de får frågan om eventuell verklighetsbakgrund. Man försöker slingra sig, komma undan, förneka det som i läsarnas ögon kan verka alldeles uppenbart.
    Lockelsen att ha en levande och kanske till och med offentlig person som förebild till en romangestalt bottnar i att verkligheten har högre status än dikten. Ju mer intima relationer som antyds, mellan dikt och verklighet, desto mer åtråvärt blir det litterära verket.
    Man kan tro att detta verklighetens företräde skulle grunda sig på biologiska omständigheter, att det handlar om rent praktiska villkor, överlevnad och artens bestånd. Drömmare och världsfrånvända fantaster borde i sådana fall ha rensats bort i det naturliga urvalet för längesedan.
    Så är det som bekant inte. Som primat är människan utrustad med egenskaper vilkas nytta kan vara svår att omedelbart förstå. Den högt utvecklade förmågan att prata strunt om andra, till exempel. Men det som vi vanliga dödliga kallar för skvaller, en källa till allvarliga konflikter, kan vetenskapen se som ett rationellt informationsutbyte av stor betydelse för artens bestånd, för evolutionen som sådan. 

Vi har även här att göra med litteraturens elementa. Inget skrivs i ett vakuum. Verkliga förebilder för litterära gestalter är precis lika självklara som fantiserade, men mer komplicerade. Att tillgripa en verklig människas identitet väcker kanske sensation men får också konstnärliga kostnader.
    Den som varit på en bokmässa vet att författaren bedriver en sorts kopplingsverksamhet mellan sina läsare och sina hjältar. Ibland uppstår varma och innerliga relationer.
    Men en verklig förlaga kan tränga sig emellan läsaren och den diktade gestalten. Av den oskyldiga närheten blir i stället ett oönskat triangeldrama. Det kan sluta illa.
    Ett möjligt scenario, bland många andra, lika tänkbara. Här finns inga givna regler, bara en mängd motsägelsefulla omständigheter, som, för all del, bevisar att det skrivna ordets förmåga att väcka starka känslor består. Förvånande kanske, med tanke på att dikten brukas och missbrukas i allsköns medier dygnet runt, över hela jorden, i en omfattning som aldrig någonsin förr. Berättarkonsten svarar helt enkelt mot grundläggande mänskliga behov.

Att skriva är att åtnjuta den kanske största andliga frihet som står oss till buds. Nattliga drömmar, som ofta framhålls som den fria fantasins triumf, kan verka stelt lagbundna jämfört med den klara morgontankens flykt över pappersarkets tomma rymd. De flesta som upplevt denna frihet hanterar den med ansvar, väl medvetna om att den alltid hotas av begränsningar. På andra håll i världen verkställs sådana hot dagligen.
    Därför är det intressant men bekymrande när det i vår offentliga debatt framförs åsikter som av andra skäl än integritetsskydd vill inskränka diktarnas frihet. Under åberopande av appropriation vill man motverka otillbörlig litterär exploatering. Författare som anses tillhöra en grupp saknar moralisk rätt att skildra fiktiva företrädare för en annan, med eller utan verkliga förebilder. Tanken är begriplig, men vore bisarr att omsätta i praktik.
    Här kolliderar olika fenomen. Å ena sidan en spontan benägenhet att känna empati och inlevelse, liksom viljan och förmågan att förstå andra människor.  Å andra sidan varje individs ensamrätt till sina erfarenheter, rätten att förskonas från att få sitt öde utnyttjat av utomstående.
    Konflikten är på sina håll intensiv. Att intellektuella verkar för inskränkningar av andra intellektuellas friheter och uppmanar till avhållsamhet och självcensur blir särskilt olyckligt när hoten från det man skulle kunna beskriva som gemensamma fiender är desto mer akuta.
    Vad skulle det innebära egentligen, att undanhålla vissa mänskliga erfarenheter från konstnärligt gestaltande? Att tillämpa ”olovlig identitetsanvändning” på diktkonsten och låta lagen omfatta hela kollektiv? Betyder det i förlängningen att en författare bara och endast skulle få ägna sig åt sin egen familjekrönika, strikta självbiografier?

Geheimerådet Goethe valde att kalla sin magnifika självbiografi för ”Dichtung und Wahrheit”, väl medveten om att den sanning han ville åt var så avlägsen i tid och rum att den var alldeles oåtkomlig utan den expeditionsutrustning som fantasin tillhandahåller, utan att låta ”inbillningskraften verka, och utöva den dikteriska förmågan”, som det heter i Anders Österlings kommentar.
    ”Ett faktum i vårt liv gäller icke i mån som det är sant, utan i mån som det hade något att betyda”, säger Goethe. Att endast skildra den livsfrukt han på ålderns höst kunde beskåda, och glömma prakten i den föregående blomningen, vore oklokt, särskilt i en självbiografi: ”ty man lever med det levande”.
    Goethe menade förstås att dikt och sanning var två sidor av samma mynt. Att dikten var ett medel att uppnå sanning. Det handlade inte om ”Dikt och verklighet”. Det hade varit att förespegla en annan relation, kanske inte mer komplicerad, men artskild. Verkligheten, det givna, eller naturen, som den ibland kallas, står över sådana kategorier som mänsklig inbillningskraft och uppfattningar om sanning. Den erbjuder stoff till dikt och drömmar. Men den drabbar oss också mycket orättvist olika.
    Politikernas uppgift är att överbrygga dessa olikheter. Till sin hjälp har de – dikt och sanning. Från person till person tillgriper de mer av det ena eller det andra. Att de skulle dela diktens mål, är en vacker dröm, om de delar dess medel är det en mardröm. Det finns de som tycker att vi lever i en sådan.
    De brittiska och amerikanska redaktionerna för Oxford Dictionaries har enats om att utse substantivet ”post-truth” till årets ord.  Man har konstaterat att användandet i engelskspråkig offentlighet under 2016 ökat med 2 000 procent. Detta har väckt stort uppseende.
    Termen ”post-sanning” avser alltså ”förhållanden där fakta blir mindre viktiga för att skapa opinion än känslomässiga utspel och personliga upplevelser”. Alltså en betoning av det subjektiva, privata, på bekostnad av det objektiva.

Varför vi idag ser så mycket fiktion som baserar sig på fakta, kan bero på att det förekommer så mycket förmenta fakta som baserar sig på ren fiktion. Författarna söker sig då intuitivt till verkligheten, när maktens företrädare missbrukar fiktionen.
    Och sanningen? Ja, den finns som vanligt någonstans mitt emellan.
    Det alla vill komma åt är identifikation och äkthetskänsla. Men vill man uppnå det till vilket pris som helst? Är det värt att avlysa gränsen mellan fiktion och verklighet för att åstadkomma en viss konstnärlig effekt? Möjligheterna därtill blir ju ständigt större. Populära rollfigurer från film och TV förses med egna hemsidor på nätet, skådespelare interagerar i sina karaktärer, med publiken, ute i verkligheten. Illusionen är total. Den nyktra distans som Bertolt Brecht förordade har vänts i sin absoluta motsats.

Om denna beblandning, för att öka trovärdigheten, innebär en konstnärlig landvinning kommer vi garanterat att få se den användas i mindre oskuldsfulla sammanhang. Den världsliga makten är snabb att tillgodogöra sig estetiska och dramaturgiska landvinningar. 
    För hundra år sedan var Gustaf Hellström, som senare kom att ta plats här i Akademien, krigskorrespondent i Paris. I sina reportage från krigets inledande skeden beskriver han världsstaden som alldeles dödstyst och stilla, liksom övergiven. Ingen visste någonting om vad som skedde vid gränsen, bara tjugo mil norrut. Fältposten från skyttegravarna hade ännu inte kommit igång. Kommunikéerna var knappa.
    Om krig då bedrevs med inkallade och frivilliga som stred för sitt fädernesland och skickade brev hem från fronten, kan ett krig idag bedrivas av ett privatägt bolag i nära samarbete med vapenproducenter, bemanningsföretag och media. Vem vet, de kanske alla ingår i samma koncern. Befälhavare får ägna sig åt regifrågor och musikaliska ledmotiv, vid sidan av militär taktik.
    Naturligtvis får också det betydelse för berättarkonsten. Vi vet vad som sägs dö först i varje krig. Dikten överlever, men berättarteknik som tidigare varit förbehållen fiktionen och som tas i bruk i fält kan bli krigsskadad. Om realismen används i propaganda, då uppfinner dikten surrealism. Det är inte ägnat att förvåna att konsten tar skydd i det dunkla och absurda. Det är bara där, i en bunker av svårtillgänglighet, som väsentliga värden kan överleva.

Kanske kan man tala om en bra ordning när balans råder mellan våra två huvudsakliga verklighetsbeskrivningar. Å ena sidan de uppgifter vetenskapen tillhandahåller, sakförhållanden som får konkret betydelse och kan omsättas i praktisk verksamhet. Å andra sidan den konstnärliga, som tar sig rätten att vara ansvarslös och avvisande inför varje anspråk på nytta och tillämplighet. Som betonar lek, fantasi och frihet. Utifrån det, i och för sig bisarra, antagandet att sådant skulle vara onyttigt.
    Med en mer idyllisk formulering: där står Ljugarbänken intill rådhustrappan.
    I den bästa av världar, ja. Ordningen är allt annat än stabil. En dag är Ljugarbänken borta och efter visst letande visar det sig att den bärs omkring inne i Rådhuset.

Och på den vägen är det. Det finns ingen absolut och orubblig regel för hur det här förhållandet ska se ut. Vi får leva med faran för att utsättas för ofrivillig skildring, att bli beskrivna mer eller mindre sannfärdigt, mer eller mindre kärleksfullt. Att med lagliga medel minska riskerna för övergrepp i diktsak skulle strida mot grundlagsskyddade rättigheter, vilket inte hindrar att man kan betona författarnas ansvar att hantera den avsevärda sprängkraft som dikten ännu äger med besinning.
    Allt handlar om avsikt och syfte. En författare med ärligt uppsåt kan vara hur subjektiv och personlig som helst utan att någonsin bli anklagad för att fara med osanning. En forskare däremot, med onda avsikter, kan presentera idel verifierbara uppgifter och ändå föra sin omgivning bakom ljuset. En egentligen alldeles underbar paradox.

Nej, det finns inga fakta som talar för sig själva. Namn och datum på en gravsten är bara rubriker för det liv som de levande får dikta. Som amerikanen Edgar Lee Masters gjorde för hundra år sedan, när invånarna i Spoon River fick de liv de aldrig ägt.
    På sikt blir vi alla dikt. Och kanske någon sorts sanning. 1944 års Nobelpristagare i litteratur, dansken Johannes V. Jensen, visar i ”Den långa resan” lika konkret som trovärdigt hur de levande runt forntida lägereldar förpassar sina saknade anfäder till en värld där det mesta får sagolika dimensioner.
    Jensen kunde säkert sin Darwin. En modern evolutionist kan skriva ”On the Origin of Stories” och med orubblig visshet hävda att berättandet i sig haft en alldeles avgörande betydelse för människans utveckling. Genom att man delar myter och historier främjas en gemenskap som gagnar hela släktet. Människan har förmågan att häva sig upp ur sina egna omständigheter, i tid och rum, och förstå inte bara sin egen art utan även andra.
    Traderande handlar om att vidarebefordra kunskaper som kan vara livsviktiga, men själva berättandet och lyssnandet i sig är en lika fysisk som mental aktivitet, en akt som kan åstadkomma rent konstitutionella förändringar, som i sin tur ger förutsättningar för artbefrämjande kognitiva färdigheter.
    En forskare som hellre framhåller det gemensamma hos människor än det partikulära, hävdar att vi alla bär på förmågan att identifiera en historias kontur på mycket långt håll. Ungefär som en jägare kan vittra sitt villebråd.
    Det är antagligen därför berättandets förmåga att väcka känslor består – den berör vissa grundläggande, livsviktiga behov.
    Så här beskrev diktaren Jensen det hela, i ”Den långa resan”: ”Sägen och sång, svunna tider och öden gick igen vid de stora mammutfesterna, då köttruset löste tungbanden och skräckfyllda marritter närde de vildaste drömmar. Man dröjde vid omständliga och spännande historier om den och den mammuten som blivit galen och trampat ihjäl jägarna. När man var riktigt mätt föll det av sig självt att fabla om själva den övernaturliga mammuten som blivit sedd av gud och var mans farfar, en väldigt gammal hanne med betar som nådde ända upp i norrskenet och pälsen vit som en snöstorm av ålder. Fanns hos någon dolda skaldegåvor, kom de säkert i dagen vid en sådan mammutfest, och månget gott kväde, med smak av det feta bålet, av steklukten över jökeln och de tindrande stjärnorna ovanför, gick sedan från mun till mun.”
    Tack vare stark inbillningskraft och fri dikterisk förmåga kan vi känna värmen från den lägerelden stråla ända hit.

Högtidssammankomster genom åren

2016

Svenska Akademiens årshögtid firades tisdagen den 20 december i Stora Börssalen i närvaro av DD MM Konungen och Drottningen, HKH Kronprinsessan Victoria och HKH Prins Daniel, HKH Prins Carl Philip och HKH Prinsessan Sofia samt HKH Prinsessan Madeleine och herr Christopher O’Neill med uppvaktning jämte en talrik samling åhörare.

Vid sammankomsten, som började klockan 5 e.m., var närvarande av Akademiens ledamöter Akademiens direktör herr Östergren, Akademiens kansler herr Olsson, Akademiens ständiga sekreterare fru Danius, herr Ralph, herr Allén, herr Riad, herr Svenbro, herr Englund, herr Wästberg, fru Lugn, herr Espmark, herr Engdahl och fru Frostenson.

Akademiens direktör öppnade sammankomsten med ett tal, där han konstaterade att ett nytt brott, ”olovlig identitetsanvändning”, införts i brottsbalken under året. För en författare kan ”beskrivningen låta påfallande bekant…att utge sig för att vara någon annan än den man är…att lägga ord i munnen på någon annan”. Direktören menade att romanfigurer ofta har verkliga förebilder och att författare inte enbart nöjer sig med data i syfte att företa olagliga transaktioner utan vill åt ”det strängt privata, det unika” hos en människa. Även om författare givetvis har egna erfarenheter och minnen räcker dessa inte alltid till. ”Att tillämpa olovlig identitetsanvändning på diktkonsten” skulle därför enligt direktören betyda ”att en författare bara och endast skulle ägna sig åt sin egen familjekrönika, strikta självbiografier”.

Direktören meddelade vidare att redaktionerna för Oxford Dictionaries ”enats om att utse substantivet post-truth till årets ord”. Termen avser ”förhållanden där fakta blir mindre viktiga för att skapa opinion än känslomässiga utspel och personliga upplevelser”. Direktören fortsatte på den inslagna vägen: ”Varför vi idag ser så mycket fiktion som baserar sig på fakta, kan bero på att det förekommer så mycket förment fakta som baserar sig på ren fiktion”. Detta leder enligt direktören till att sanningen som vanligt finns någonstans mitt emellan de båda polerna.

Mot slutet av sitt tal funderade direktören över när den goda ordningen kan anses råda mellan de två verklighetsbeskrivningarna i den bästa av världar. ”Å ena sidan de uppgifter vetenskapen tillhandahåller, sakförhållanden som får konkret betydelse och kan omsättas i praktisk verksamhet. Å andra sidan den konstnärliga, som tar sig rätten att vara ansvarslös och avvisande inför varje anspråk på nytta och tillämplighet. Som betonar lek, fantasi och frihet…Med en mer idyllisk förmulering: där står Ljugarbänken intill Rådhustrappan”. Men detta förhållande gäller dessvärre endast i den bästa av världar. ”En dag är Ljugarbänken borta och efter visst letande visar det sig att den bärs omkring inne i Rådhuset”, konstaterade direktören något desillusionerat.
Läs direktörstalet »

Direktören meddelade så att Akademien med sin höge beskyddares medgivande till ny ledamot i ledigheten efter Gunnel Vallquist valt och kallat författaren och dramatikern Sara Stridsberg. Ständiga sekretetaren ledsagade den nyinvalda ledamoten in i Börssalen och Sara Stridsberg höll sitt inträdestal.
Läs inträdestalet och direktörens svarstal »

Efter detta gick ordet till herr Wästberg som läste ett avsnitt ur en kommande memoar, ”Semaforen och lodlinan”. Utdraget är en betraktelse om döden.
Läs utdraget ur memoaren »

Direktören tillkännagav därefter, att årets minnespenning, utförd av konstnären Peter Linde, var ägnad skådespelaren och författaren Allan Edwall. Inskriften på minnespenningens frånsida lyder i fri svensk översättning ”Här kommer nu Nalle Puh duns-duns-duns nedför trappan”. Minnesteckningen var författad av fru Lugn, som läste ett utdrag därur.
Läs utdraget ur minnesteckningen »

Ordet gick slutligen till ständiga sekretetaren som föredrog årets berättelse enligt följande:

Det var för länge sedan. Mycket, mycket länge sedan. Det var på den tiden man spelade skivor. När plattan tog slut, lyfte man bort pickupen, vände försiktigt på skivan och spelade B-sidan. Grammofonskivor, sade man, och menade LP-skivor, LP stod för ”Long Playing”. Det var i mitten av 1970-talet, jag var tonåring. Min syster Nina och jag bodde hos vår far, Lars Danius, född 1907, yrkesmilitär och gymnasielärare i svenska och historia. Vi bodde på tredje våningen i ett punkthus på Radarvägen 6 i Hägernäs.
    Pappa älskade musik och spelade på sin Blüthner-flygel varje dag. På Roslagsbanan läste han noter medan övriga resenärer läste Expressen. Mozart, Beethoven, Schubert, Chopin, Brahms … All musik komponerad efter 1910 betraktade han som organiserat vansinne, möjligen med undantag för Stravinskij.
    Pappa hade en avancerad grammofon, en Thorens modell TD 124 från 1957, en sann skönhet, och så fort pappa gick iväg för att handla mat ilade Nina och jag ut i vardagsrummet, satte grammofonen på 33 varv och spelade vår musik – Sparks, Beach Boys, Earth, Wind and Fire, Parliament och mest av allt David Bowie. Nina stod på balkongen och höll vakt och jag själv stod borta vid grammofonen, redo att lyfta upp pickupen. När det gnisslade till i hissdörren på tredje våningen gällde det att Nina och jag var snabba som blixten. Vi var inte rädda för pappa. Men vi hade respekt för honom.
    En vår – jag måste ha gått sista året i gymnasiet och var på väg att fylla arton – bestämde jag mig för ta mod till mig och prata med pappa om mitt specialarbete. Det handlade om David Bowie och hans nya platta Heroes. Jag ville inte diskutera musiken på skivan, utan texterna, bara texterna.
    Vi satte oss ned vid köksbordet, jag plockade fram konvolutet och berättade vad jag såg i orden. Pappa lyssnade tålmodigt. Jag minns inte vad jag sade, men jag minns att pappa, som var 55 år äldre än jag och avskydde det organiserade vansinnet av hela sitt hjärta, lyssnade uppmärksamt. Efter en stund började han se skönheten i Bowies texter. Det var ingen tvekan om saken. Pappa imponerade på mig. Jag hade inte väntat mig det. Men så var det. Jag har ofta tänkt att han förlöste en atmosfär, utan att kanske förstå det riktigt själv, och hur det nu var började jag läsa lyrik med större allvar och så småningom skrev jag min första akademiska uppsats – om den senegalesiske författaren Léopold Sédar Senghors dikter.

Det har sagts om Svenska Akademien att hon – ja, Akademien är en hon – vidgat sitt litteraturbegrepp på ett radikalt vis den senaste tiden. Man har anfört årets Nobelpristagare, Bob Dylan, som exempel, och så har man nämnt förra årets pristagare, Svetlana Aleksijevitj, som ytterligare ett. Den ena beskrivs som låtskrivare och musiker, den andra som journalist.
    Svenska Akademien har ingenting emot att man betraktar saken på det viset. Tvärtom. Hon noterar iakttagelsen med tillfredsställelse. Hon får gärna framstå som djärv. Men det var inte så det var tänkt. Akademien har bara ett kriterium vad beträffar tänkbara Nobelpristagare i litteratur. Texterna måste utmärka sig. Det finns ingen annan väg. Om man som Dylan är verksam inom den så kallade populärkulturen eller om man som Aleksijevitj arbetar med samma metoder som en reporter – allt detta saknar betydelse. Skälet är enkelt. Deras texter utmärker sig. Ja, de mer än utmärker sig, de står för ”det utmärktaste i idealisk riktning”, för att citera Alfred Nobels testamente.
    Så hur är det egentligen? Har Svenska Akademien vidgat synen på sin verksamhet? Två svar infinner sig, som så ofta när det gäller Akademien. Det ena svaret är ja, det andra är nej.
    Man kan tycka att det behövs nya rutor på spelbordet. Nya genrebeteckningar som kan göra rättvisa åt Svetlana Aleksijevitjs respektive Bob Dylans verk.
    Dylan skriver en poesi för örat. Hans poesi är dessutom en del av en större helhet – låten, skivan, konserten, radiokanalen, Youtube, Spotify. Man ska ju lyssna på hans texter, inte läsa dem, i alla fall inte i första hand.
    Å andra sidan finns rutan redan där. Om man sträcker sig tillbaka till tiden för Homeros’ hjälteepos ”Iliaden” och ”Odysséen” (ca 700-talet f.Kr.), Sapfos kärleksdikter (600-talet f.Kr.) och Pindaros’ oden (500/400-talen f.Kr.), står man inför något som bäst förstås som en örats poesi. Dikten skrevs för att framföras – sjungas eller reciteras. Gärna tillsammans med instrument, kanske också dans.
    Men vi läser den ändå, denna diktning. Den äldsta dikten är en örats poesi som överlevt sitt ursprungliga sammanhang för länge sedan – och långsamt förvandlats till en ögats poesi. Jag skulle tro att få av oss tänker på att ackompanjemanget saknas. Det märkliga är att vi har stor glädje av den efter mer än två och ett halvt tusen år.
    Vad ska man dra för slutsats? Att Dylan diskvalificerar sig som poet om man inte tar med musiken i beräkningen?
    Inte det minsta. Han har en självklar plats i den stora engelskspråkiga dikten.
    Han har skapat ett eget poetiskt universum genom att stjäla av andra – ”I am a thief of thoughts”, har han sagt. Man ser spåren efter hans plundringståg genom Bibeln, anonyma ballader, folkmusik från Appalacherna, samtida gospel, sydstatsblues, Shakespeare, Milton, Brecht …
    Vem som helst kan ju stjäla. Så kan man invända. Men det innebär inte nödvändigtvis att man blir en skicklig tjuv.
    När Allen Ginsberg, en av 1960-talets stora poeter, hörde Dylan för första gången började han gråta av rörelse. ”Facklan har förts vidare”, sade han. Vilken tradition tänkte han på? Den stora engelskspråkiga poesin från William Blake till Dylan Thomas. Och det är den facklan Dylan håller i handen.

Nog finns det skäl att säga att Svenska Akademien fattat ett vågat beslut. Men det finns ingen anledning att överdriva. Om man nu för ett ögonblick begränsar sig till Sverige inser man att Dylan länge varit uppskattad här. I mitten av 1960-talet, efter hans fenomenala genombrott, skrev ett antal kritiker om Dylan som låtskrivare, musiker – och poet. Som en poet vilken som helst. Som Göran Printz-Påhlson, Thomas Tidholm och Torsten Ekbom. På den vägen är det.
    Kanske är det bara framtiden som kan avgöra huruvida Akademien har vidgat sitt litteraturbegrepp. Det var hursomhelst aldrig tänkt så, även om det gestaltar sig så i efterhand. En sak är dock säker. Beslutet att tilldela Dylan priset har givit upphov till en lika häftig som hälsosam debatt, både här hemma och internationellt.
    Fast när jag kastade ett öga på det gångna årets anteckningar – det är så vi benämner de protokoll som förs vid sammanträdena – när jag kastade ett öga på anteckningarna började en tanke ta form. Kanske låg det ändå något i talet om utvidgning, fast på ett annat plan.
    En av årets händelser är historisk även om den passerat under radarn – och den kommer att celebreras enligt konstens alla regler längre fram. Händelsen jag tänker på består i att Svenska Akademien beslutade att göra SAOB tillgänglig på nätet. Sedan mars månad föreligger den första teckenrätta elektroniska versionen av Svenska Akademiens ordbok. Gratis. För alla och envar. Det första häftet kom ut 1893 och arbetet kommer att pågå i några år till, och då är den tryckta versionen komplett från A till Ö. Men redan nu kan man alltså konsultera SAOB på nätet. SAOB är en guldgruva för alla som någon gång har funderat över språk. Sedan, när den tryckta versionen är klar, är det dags att börja revidera. Många ord kom aldrig in. Till exempel ett ord som börjar på R, raggare. En del säger att det beror på att raggarfenomenet bredde ut sig i Svea rike först året efter det att ifrågavarande häfte av ordboken trycktes, andra säger att det var på grund av moraliska betänkligheter.
    På tal om den stora ordboken kan jag också berätta att den nya utgåvan av Svenska Akademiens ordlista nu kommer som app för smarta telefoner och läsplattor. Också den är gratis. SAOL 14-appen är Svenska Akademiens julhälsning till alla trogna användare, och de är inte få – över en miljon nedladdningar. Min företrädare, herr Englund, satte tidigt igång dessa digitala satsningar. Hans framsynta arbete hade i sin tur en föregångare i herr Alléns insatser, som bröt ny mark genom datoriseringen av det lexikografiska arbetet.
    Och, ja, jag kunde fortsätta länge till. Jag kunde nämna ett omfattande projekt som under året initierats av herr Riad och som innebär att Svenska Akademien och Marianne och Marcus Wallenbergs stiftelse samarbetar för att starta en intensivutbildning i svenska som främmande språk för barn och ungdomar i skolåldern. I denna församling behöver jag inte säga något om vikten av detta arbete.
    Jag kunde också nämna ytterligare en historisk omständighet, i mindre skala förvisso, men ändå, och det är att Svenska Akademien har beslutat dela ut ett svensklärarpris för lärare i svenska som främmande språk eller svenska som andraspråk. Det första priset delades ut under pompa och ståt vid Bokmässan i höstas, tillsammans med de tre reguljära svensklärarpriserna.
    Nu när jag nämnt dessa priser är det på sin plats att också anföra två andra nyinstiftade belöningar, dels Svenska Akademiens kritikerpris för betydelsefulla insatser inom svenskspråkig kritik, det blir två av dem per år, dels Svenska Akademiens pris för översättning av svensk litteratur till främmande språk, det blir tre av dem per år. Kanske är det inte så tokigt, det där talet om utvidgningen av verksamheten.
    Det finns mer att säga. Jag får nöja mig med att påminna om årets volymer i klassikerserien, August Blanches Marmorbruden, en samling Stockholmsberättelser i urval och med inledning av herr Wästberg och kommentarer av Elisabeth Mansén, samt gustavianen Johan Gabriel Oxenstiernas två stora diktverk Skördarne och Dagens stunder, med inledning av herr Engdahl och kommentarer av Alfred Sjödin.
    Innan jag går över till årets priskatalog skulle jag också vilja nämna kronprinsessparets kultursatsning på Haga slott, en serie litterära salonger som inleddes med framgång förra året. I år deltog herrar Östergren och Riad samt jag själv. Kretsen är liten, blandad och ung, och varierar från gång till gång. Det intellektuella temat är alltid dagsaktuellt. Vad skall man säga om sådan framsynthet? Det blir mycket enkelt: hatten av.
    En av höjdpunkterna vid högtidssammankomsten är den så kallade priskatalogen, den långa uppräkningen av priserna och deras mottagare. Den kommer här.

  • Kungliga priset instiftades av Karl XIV Johan och anvisas fortfarande av Hans Majestät. Priset, som utdelas för förtjänstfulla insatser inom något av Akademiens intresseområden och uppgår till 60 0000 kronor, har i år tilldelats Stina Ekblad.
  • Bellmanpriset, instiftat 1920 av Anders och Emma Zorn och avsett att hedra en verkligt framstående svensk skald, har med 250 000 kronor tillerkänts Göran Sonnevi.
  • Svenska Akademiens språkforskarpris på 250 000 kronor, som skall hedra en verkligt framstående svensk språkforskare, har tilldelats Erik Andersson.
  • Kellgrenpriset utgår ur den Gierowska donationen och utdelas för betydelsefull gärning inom Akademiens hela verksamhetsområde. Priset har i år med 200 000 kronor tillfallit Eva Österberg.
  • Gerard Bonniers pris skall tilldelas författare verksamma inom Akademiens intresseområde. Till mottagare av årets pris, som uppgår till 200 000 kronor, har utsetts Steve Sem-Sandberg.
  • Ur Gerard Bonniers donation utgår även stipendier till unga, lovande författare. Dessa har i år tillfallit Negar Naseh och Lina Wolff med 75 000 kronor vardera.
  • Svenska Akademiens Finlandspris, som utdelas för värdefulla insatser inom Finlands svenskspråkiga kulturliv, har med 100 000 kronor tilldelats Fred Karlsson.
  • Stipendiet ur Lena Vendelfelts minnesfond skall tilldelas diktare, som söker hävda och värna rent mänskliga värden. Till mottagare av årets stipendium på 60 000 kronor har utsetts Håkan Andersson.
  • Svenska Akademiens pris för introduktion av svensk kultur utomlands har tillfallit Angela Garcia och Tamara Torstendahl Salytjeva med 40 000 kronor vardera.
  • Ur Akademiens egna medel har belöningar på vardera 60 000 kronor tilldelats Lena Andersson, Louise von Bergen, Elisabeth Mansén, Erika Sausverde, Sinikka Segerståhl och Brutus Östling.
  • Därutöver har extra pris under året tilldelats Lars Lönnroth och Jacques Werup med 100 000 kronor vardera, Viveca Melander med 75 000 kronor samt Maria Berlova och Ola Wong med 60 000 kronor vardera.

Tidigare i höst har Akademien tilldelat

  • Pär Hansson Kallebergerstipendiet på 50 000 kronor,
  • Sven Wollter Svenska Akademiens teaterpris på 75 000 kronor samt
  • Erik Borgeke, Sven Dahlberg, Sofia Jupither och Lo Kauppi Carl Åkermarks stipendium till förtjänta artister inom svensk teater med 50 000 kronor vardera.
     

Under våren utdelades följande belöningar:

  • Svenska Akademiens nordiska pris, utgående ur Gierowska donationen, till Monika Fagerholm med 400 000 kronor vid en ceremoni i Börssalen den 6 april,
  • Doblougska priset med 200 000 kronor vardera till Kristina Sandberg och Mirja Unge samt i enlighet med den norska nämndens förslag till Inghill Johansen och Per Petterson,
  • Margit Påhlsons pris på 200 000 kronor för viktiga insatser för svenska språket till Sture Berg,
  • Svenska Akademiens språkvårdspris på 80 000 kronor till Stefan Lundin,
  • Blomska stipendiet på 50 000 kronor till Pia Forssell,
  • Svenska Akademiens stipendium till postdoktorala språkforskare med 50 000 kronor vardera till Rickard Melkersson och Gustaf Skar,
  • Gun och Olof Engqvists stipendium på 175 000 kronor till Carl Erland Andersson,
  • Signe Ekblad-Eldhs pris på 140 000 kronor till Majgull Axelsson,
  • Axel Hirschs pris med 120 000 kronor vardera till Maja Hagerman och Lennart Pehrson,
  • Svenska Akademiens essäpris på 100 000 kronor till Per Molander,
  • Schückska priset på 100 000 kronor till Mikael van Reis,
  • Eric och Ingrid Lilliehööks stipendium på 100 000 kronor till Jan Henrik Swahn,
  • Ida Bäckmans stipendium på 90 000 kronor till Sverker Sörlin,
  • Beskowska resestipendiet på 70 000 kronor till Jörgen Lind,
  • Johan Lundblads pris på 80 000 kronor till Ida Östenberg,
  • Birger Schöldströms pris på 65 000 kronor till Beata Arnborg,
  • Svenska Akademiens gustavianska stipendium på 50 000 kronor till Ann Öhrberg,
  • ett stipendium på 40 000 kronor ur den Gierowska donationsfonden till Christina Svensson,
  • Svenska Akademiens översättarpris på 60 000 kronor till Maria Ekman,
  • Svenska Akademiens tolkningspris på 60 000 kronor till Maj Ye Wang Nilsson,
  • Stiftelsen Natur & Kulturs översättarpris med 40 000 kronor vardera till Magnus Lindman och Ervin Rosenberg,
  • Karin Gierows pris på 80 000 kronor var till Carl Rudbeck och Anna-Lena Laurén,
  • Schullströmska priset för barn- och ungdomslitteratur på 110 000 kronor till Jan Lööf,
  • Ilona Kohrtz’ stipendium på 35 000 kronor årligen under två år till Hans Gunnarsson,
  • Svenska Akademiens bibliotekariepris på 50 000 kronor till Annika Edlund,
  • Svenska Akademiens svensklärarpris till Johan Aasa, Martin Ahlstedt, Josefin Nilsson och Cecilia Peña med 50 000 kronor var,
  • Anslag ur Fonden för forskning i modern svenska och för svensk språkvård till Gunilla Almström Persson och Alva Dahl med 60 000 kronor vardera, samt slutligen
  • Anna Sjöstedts resestipendium på 30 000 kronor samt en månads vistelse i Akademiens lägenhet i Berlin till Isabelle Ståhl.

Och så sist men inte minst. I afton har vi bevittnat en historisk händelse. Ständiga sekreteraren hämtade den nya ledamoten i sessionsrummet och ledde henne ut i salen, och nu sitter Sara Stridsberg här i vår krets, från och med nu kallad fru Stridsberg. Denna högtidliga promenad har förvisso inträffat många gånger förr i Svenska Akademiens historia. Men i år är det första gången en kvinna leder en annan kvinna ut till vår högtidssammankomst. Jag känner en särskild glädje. Jag skulle vilja ansluta mig till herr Östergren och hälsa fru Stridsberg välkommen. Och så skulle jag vilja rikta en varm hälsning till alla närvarande. Vi har anledning att känna djup tacksamhet över att vi sitter här tillsammans.
God jul och gott nytt år!