Svenska Akademiens logotyp

De första femtio åren

Nomineringar och utlåtanden 1901−1950

Sedan Nobelstiftelsens grundstadgar fastställts i juni 1900, vidtog Svenska Akademien genast de förberedelser som behövdes för att det första Nobelpriset skulle kunna delas ut 1901. En Nobelkommitté bestående av fem akademiledamöter bildades i oktober 1900. Kommitténs uppgift var att varje år före september månads utgång avge utlåtande och förslag till Akademien rörande valet av pristagare. Till ordförande utsågs Akademiens ständige sekreterare, författaren Carl David af Wirsén.

Akademien inrättade också ett Nobelinstitut, till vilket knöts ett antal experter på olika språkområdens litteratur: en för slavisk, en för fransk och spansk, en för engelsk och nederländsk, en för portugisisk, en för tysk och skandinavisk samt en för italiensk litteratur. Experternas uppgift var att biträda Akademien med individuella utlåtanden över de föreslagna priskandidaterna. 

För sitt arbete med litteraturpriset behövde Akademien givetvis också ett bibliotek. Ett sådant inrättades nu och fick namnet Svenska Akademiens Nobelbibliotek. Det skulle i första hand biträda Nobelinstitutet och tillhandahålla sådan litteratur som behövdes för prisarbetet, men samlingarna skulle om möjligt också vara tillgängliga för andra. Bokbeståndet skulle omfatta främst modern skönlitteratur men också litteraturhistoriska, språkvetenskapliga, historiska och filosofiska arbeten samt uppslagsverk av olika slag. Dessutom skulle biblioteket hålla ett rikt urval litterära tidskrifter.

Nobelkommittén under 50 år

Wirsén kvarstod som ordförande i Nobelkommittén till sin död 1912. Han efterträddes av historikern Harald Hjärne, som kom att inneha posten i nästan ett decennium. 

Efter Hjärnes död 1922 övertog författaren Per Hallström ordförandeskapet, en uppgift som han skötte i hela 24 år. Hans insats i kommittén var betydande. Utöver det årliga arbetet med att sammanställa kommitténs utlåtande skrev han ett mycket stort antal individuella sakkunnigutlåtanden över föreslagna priskandidater. Av de ca 800 utlåtanden som föreligger från perioden 1901–50 är drygt 300 författade av Per Hallström. 

När Hallström 1946 lämnade ordförandeposten i Nobelkommittén, fick han som efterträdare en man som hade lång erfarenhet av arbetet där. Författaren Anders Österling hade redan varit verksam i kommittén i ett kvartssekel, och det ordförandeskap han nu inledde skulle han komma att behålla under det följande kvartsseklet. Österlings ordförandetid faller dock till största delen utanför ramen för denna översikt.

De sakkunniga 

Den viktigaste gruppen bland de sakkunniga var givetvis Nobelinstitutets experter, men utöver dem anlitades även andra. En viktig grupp i detta sammanhang var Svenska Akademiens egna ledamöter. 

Nobelinstitutets och Akademiens sammanlagda språkliga kompetens under den aktuella perioden täckte i princip enbart de stora europeiska språkgrupperna. När det gällde övriga språk fick man därför antingen försöka bilda sig en uppfattning om kandidaternas verk i översättning – med de nackdelar detta innebar – eller anlita utomstående experter. Kandidater som skrev på utomeuropeiska språk som arabiska, persiska och kinesiska förekom också men var sällsynta. 

Ett europeiskt språk som tidvis vållade Akademien verkliga bekymmer var nygrekiskan, i synnerhet som de två grekiska författare det främst var fråga om båda nådde så långt att de var nära att tilldelas priset: Kostis Palamas och Angelos Sikelianos. Den förre nominerades under perioden 1926–40 sammanlagt 14 gånger.

Nobelåret 

Nobelarbetets tidtabell ser ut på ungefär samma sätt under hela den aktuella 50-årsperioden. Arbetsgången skiljer sig på väsentliga punkter från den som tillämpas idag.

Kommitténs första sammanträde för året inföll strax efter månadsskiftet januari–februari, då man gick igenom de inkomna förslagen. Godkända förslag sammanställdes till en lista, som distribuerades till Akademiens ledamöter. 

Därefter kom turen till de sakkunniga, som hade till uppgift att skriva utlåtanden om de föreslagna. 

På senvåren eller försommaren sammanträdde Nobelkommittén på nytt, denna gång för att hålla en preliminär överläggning om priset. 

I början av hösten samlades kommittén igen för att fortsätta överläggningarna. Man hade då också att ta ställning till det förslag till utlåtande över årets kandidater som ordföranden i mellantiden hade utarbetat. Sedan kommittén godkänt utlåtandet, överlämnades det till Akademien. 

Därefter började överläggningarna i Akademien, och prisbeslutet fattades någon gång i november. Under de första åren tillkännagavs inte beslutet omedelbart utan hemlighölls ända till Nobeldagen den 10 december.

Förslagsrätten 

Svenska Akademiens Nobelarbete reglerades under den aktuella perioden av särskilda bestämmelser rörande utdelningen av litteraturpriset. En av de viktigaste av dessa bestämmelser gällde rätten att föreslå kandidater till priset: ”Rätt att föreslå pristagare tillkommer ledamöter af Svenska Akademien, af de med henne till inrättning och uppgifter likartade Franska och Spanska Akademierna, ledamöter inom humanistiska klasser af andra akademier, äfvensom ledamöter af sådana humanistiska institutioner och samfund, som äro med akademier likstälda, samt lärare i estetik, litteratur och historia vid högskolor.” 

Denna formulering ersattes 1949 av följande, som innebar rätt stora förändringar: ”Rätt att föreslå pristagare tillkommer ledamöter av Svenska Akademien och av andra med denna till sammansättning och uppgifter likartade akademier, institutioner och samfund, professorer i litteraturhistoria och språk vid universitet och högskolor, tidigare litterära Nobelpristagare samt ordförandena i författarorganisationer, som äro för sitt lands skönlitterära alstring representativa.” Sedermera har ytterligare några mindre förändringar vidtagits.

Förslagsskrivelserna 

Förslagsskrivelserna, som upptar en ganska stor del av Svenska Akademiens Nobelarkiv, är av mycket olika karaktär. 

Ett förslag består i de flesta fall av ett enda brev rörande en enda kandidat, undertecknat av en eller ett par personer. 

Ibland har en större grupp medlemmar i en förslagsberättigad institution, i det typiska fallet en akademi, undertecknat en gemensam skrivelse. Den mest kända av dessa, som också gav önskat resultat, tillkom redan 1901 då ett stort antal ledamöter av Franska Akademien samlade sig kring namnet Sully Prudhomme. Trettio år senare företogs en liknande aktion av 27 ledamöter av Spanska Akademien till förmån för Ramón Menéndez Pidal, dock utan att nå samma framgång som den franska. 

Det har också förekommit att stora grupper medlemmar av olika författarsammanslutningar och litterära sällskap samtidigt har inkommit med skrivelser till stöd för en viss kandidat. Mycket aktiva under den första tiden var två brittiska sammanslutningar, Incorporated Society of Authors och Royal Society of Literature. Den förra bildade för detta ändamål t.o.m. en särskild kommitté, som 1902 bl.a. insände 49 förslagsskrivelser med namnet Herbert Spencer. 

Den till omfånget mest överväldigande kampanjen över huvud taget är förmodligen den som 1932 bedrevs till stöd för Upton Sinclairs kandidatur. I förslagslistan redovisas den som ”omkring 800 förslagsskrivelser från alla världens länder, hopsamlade av en kommitté och insända genom denna kommittés sekreterare”. 

En grundregel är att det inte går att föreslå sig själv som kandidat till Nobelpriset, och sådana förslag beaktas över huvud taget inte av Nobelkommittén. Som en kuriositet kan dock nämnas att det 1905 inkom ett förslag från den nyzeeländske litteraturprofessorn J. M. Brown gällande en person vid namn G. Sweven, som uppgavs vara författare till en utopisk roman med titeln Limanora, the Island of Progress. Förslaget bedömdes i vanlig ordning, men enligt vad vi nu vet måste det betraktas som en förklädd självnominering. Det har nämligen visat sig (vid sökning av namnet ”Sweven” på Internet), att ”Godfrey Sweven” i själva verket var pseudonym för förslagsställaren John Macmillan Brown.

Förslagslistorna 

Av listorna över godkända prisförslag kan man utläsa en hel del. Exempelvis kan man konstatera att kommittén under den aktuella perioden hade att ta ställning till sammanlagt 1 256 förslag. Fördelningen över de fem decennierna är någorlunda jämn, för perioden 1901–30 påfallande jämn:

Period/Antal förslag
1901–10: 223
1911–20: 221
1921–30: 240
1931–40: 301
1941–50: 271

Betraktar man däremot varje år för sig, visar det sig att det förekom variationer. Antalet förslag var jämförelsevis stort i början för att därefter minska under första världskriget. Efter krigsslutet ökade antalet långsamt för att nå en ny topp vid 1930-talets slut. Under andra världskriget inträffade samma minskning som under det första, men från 1947 kunde man återigen notera en ökning, denna gång kraftigare än tidigare. 

Förslagslistornas karaktär förändras i någon mån under årens lopp. Till en början anför Nobelkommittén inte bara namnet på den föreslagne utan också det eller de verk av vederbörande som förslagsställaren vill åberopa. Redan efter några år börjar man dock frångå den vanan, och snart är det normalt bara den föreslagnes namn som anges. 

På liknande sätt är man i början mer benägen än senare att räkna upp samtliga personer som ställt sig bakom ett visst förslag – förutsatt att antalet är rimligt stort. 1901 anges exempelvis namnen på de 17 ledamöter av Franska Akademien som gemensamt föreslog Sully Prudhomme. När sedan kampanjerna växer i omfång, blir man helt enkelt tvungen att avstå från sådana uppräkningar, exempelvis 1929 då poeten Arno Holz föreslås av ”412 professorer och andra lärare vid tyska, österrikiska, schweiziska m.fl. universitet och högskolor; förslagen insända genom filosofiska fakulteten vid universitetet i Königsberg”.

Förslagsställarna 

Förslagsställarna är av mycket skiftande slag. Bland de namn som förekommer på förslagslistorna dominerar professorer, antingen de är verksamma vid centraleuropeiska prestigeuniversitet med anor från medeltiden eller vid okända provinsuniversitet i civilisationens utmarker. Många av professorerna är samtidigt ledamöter av akademier och lärda samfund av olika slag. En del av dessa sammanslutningar är välkända och traditionstyngda, andra har man knappast hört talas om förut. 

Bland förslagsställarna återfinner man ibland mycket välkända namn, t.ex. tidigare Nobelpristagare, och en inte obetydlig del av förslagen härrör från ledamöter av den prisutdelande institutionen själv, Svenska Akademien. 

Ett tjugotal tidigare pristagare deltog i kandidatnomineringen under den aktuella perioden. Bland dem som insänt förslag märks exempelvis Maurice Maeterlinck och Romain Rolland. Av dem stod den sistnämnde för en nominering som blivit mycket omtalad: den som gällde Sigmund Freud (1936). Bland nomineringar från tidigare pristagare kan också noteras att Gerhart Hauptmann föreslog Thomas Mann 1924 och att Thomas Mann i sin tur föreslog Hermann Hesse redan 1931.

Den flitigaste förslagsställaren av de tidigare pristagarna var samtidigt ledamot av Svenska Akademien, nämligen Verner von Heidenstam, som bl.a. föreslog tre blivande pristagare: Carl Spitteler, Henri Bergson och Frans Eemil Sillanpää. Förutom av Heidenstam lämnades förslag av ett flertal andra ledamöter av Akademien, och det totala antalet sådana nomineringar under perioden 1901–50 uppgår till cirka 300.

Kandidaterna 

Liksom förslagsställarna är de föreslagna kandidaterna av mycket skiftande slag. Världsnamn omväxlar med fullkomligt okända personer, exklusiva poeter med massmarknadsförfattare, höglitterära författare med renodlade fackskribenter, yngre förmågor med författare som har sitt livsverk bakom sig. Fördelningen mellan män och kvinnor är vad man kanske kan vänta sig vid den här tiden, men det kvinnliga inslaget är inte påfallande litet. Vad man däremot kan konstatera är att det mycket sällan inkommer förslag som avser författare utanför den västerländska kultursfären; Sven Hedins nomineringar av kinesiska och japanska författare hör till undantagen. 

Vissa förslag framförs ett stort antal gånger. Intressantast bland dem är kanske de som till slut resulterar i att kandidaten verkligen tilldelas priset. Rekordet innehas här av Johannes V. Jensen, som nominerades 18 gånger innan Akademien 1944 kunde övervinna sina betänkligheter mot delar av hans författarskap. Även Grazia Deledda krävde uthållighet av förslagsställarna: när hon tilldelades 1926 års pris hade hon föreslagits 12 gånger. På delad tredje plats kommer Carl Spitteler (1919) och Anatole France (1921), nominerade 9 gånger. 

Av dokumenten framgår också första nomineringsåret för vissa kandidater som tilldelades priset efter 1950. Det visar sig då att de flesta av 50-talets pristagare inte behövde vänta alltför länge på priset:

  Nominerad första gången  Tilldelad priset
Pär Lagerkvist 1947 1951
Francois Mauriac 1946 1952
Winston Churchill 1946 1953
Ernest Hemingway 1947 1954
Halldór Kiljan Laxness 1948 1955
Albert Camus 1949 1957
Boris Pasternak 1946 1958

 

Däremot föreslogs redan under 1940-talet tre personer som skulle tilldelas priset först under 60-talet. Två av dem nominerades första gången 1947, nämligen Michail Sjolochov (pristagare 1965) och Samuel Joseph Agnon (pristagare 1966). Den tredje är 1962 års pristagare John Steinbeck, nominerad första gången redan 1943. 

Det brukar sägas att en kandidat normalt inte tilldelas priset första gången han eller hon nomineras. Men under perioden 1901–50 var detta inte alls ovanligt utan inträffade faktiskt tio gånger. Att det var vanligt alldeles i början är kanske inte så märkligt, men antalet är ändå påfallande stort: Sully Prudhomme 1901 (självfallet), Theodor Mommsen 1902, Rudolf Eucken 1908, Paul Heyse 1910 och Rabindranath Tagore 1913. Sedan dröjer det ända till 1930-talet, då Sinclair Lewis (1930), Luigi Pirandello (1934) och Pearl Buck (1938) tilldelas priset vid första nomineringen. De återstående två fallen inträffar båda 1950, då William Faulkner tilldelas föregående års och Bertrand Russell innevarande års pris. 

Det finns också flera fall där kandidaten inte har tilldelats priset trots stor uthållighet hos förslagsställarna. Rekordet innehas här av den katalanske skalden Angel Guimerà y Jorge, som nominerades varje år under perioden 1907–23, alltså 17 gånger. Utöver honom kan nämnas Paul Valéry, som 1930–45 nominerades 12 gånger men som avled just som Akademien verkade vara på väg att ge honom priset.

Sakkunnigutlåtandena 

Sedan kandidatlistan har fastställts, träder alltså de sakkunniga i aktion. Som redan nämnts, föreligger cirka 800 sakkunnigutlåtaden från perioden 1901–50. Om detta antal sätts i relation till antalet inkomna förslag (1 256), kan man konstatera att Nobelkommittén tog in sakkunnigutlåtanden för i runt tal två tredjedelar av alla nomineringar. 

Ett sakkunnigutlåtande kan vara av mycket olika omfång, från flera tiotal sidor till kanske bara en eller två. Skillnaden beror delvis på vad utlåtandet avser: en för första gången föreslagen kandidats hela författarskap eller en tidigare föreslagen kandidats allra senaste produktion. 

Antalet utlåtanden per kandidat växlar i hög grad. Rekordet innehas här – liksom i fråga om antalet nomineringar – av 1944 års pristagare Johannes V. Jensen, som givit upphov till inte mindre än 18 sakkunnigutlåtanden.

Nobelkommitténs utlåtanden 

Kommitténs arbetsformer 

På grundval av inkomna sakkunnigutlåtanden och – i många fall – egen läsning och bedömning sammanställer Nobelkommitténs ordförande under sommaren ett utlåtande till Akademien över de författare som står upptagna på förslagslistan. I idealfallet utmynnar utlåtandet i en rekommendation som kommittén har beslutat ställa sig bakom. Detta kan då ha skett enhälligt eller genom att en majoritet av ledamöter har samlat sig kring ett namn. Om ingen majoritet har uppnåtts, blir kommitténs rekommendation i regel att priset skall reserveras till följande år. 

Det är naturligt att Nobelarbetets verksamhetsformer har genomgått en viss utveckling under dessa 50 år. De faktorer som därvid har varit verksamma är dels yttre betingelser såsom tidsläget i stort, Akademiens ställning och Nobelprisets status, dels de i Nobelkommittén och Nobelinstitutet engagerade personernas arbetsmetoder och tänkesätt; framför allt gäller detta Nobelkommitténs ordförande. Denna utveckling avspeglas till en viss del i utlåtandenas form och innehåll.

Utlåtandenas form och innehåll 

Man kan exempelvis notera att Wirsén, trots att det finns sakkunnigutlåtanden att stödja sig på, ganska ofta fördjupar sig i en eller flera av kandidaterna, i synnerhet dem som han gärna vill förorda. Så ägnar han exempelvis åtskilliga sidor åt Mistral 1904, Sienkiewicz 1905, Carducci 1906, Swinburne 1908, Verhaeren 1909 och Maeterlinck 1909 och 1911. 

Hjärnes utlåtanden avspeglar delvis hans egna kompetens- och intresseområden. Han ägnar stort utrymme åt den danske kulturhistorikern Frederik Troels-Lund 1916 och åt Benito Pérez Galdós’ omfattande författarskap över historiska ämnen 1915, men han redogör också utförligt för sitt ställningstagande när det gäller skönlitterära författare som Romain Rolland (1915), Henrik Pontoppidan (1917) och Karl Gjellerup (1917). 

Ibland berör Hjärne också principiella frågor rörande litteraturpriset, delvis under intryck av världshändelserna. Mest påfallande är det utförliga resonemang som förekommer i början av 1914 års utlåtande. Flera av vetenskapens, vitterhetens och konstens främsta målsmän på ömse sidor – t.o.m. flera av litteraturpristagarna, särskilt Maeterlinck och Hauptmann, Eucken och Kipling – har drabbat samman i häftiga utfall mot varandra, och frågan är hur det efter krigets slut skall gå med de internationella kulturförbindelserna. Akademien bör därför, anser Hjärne, som prisutdelare försöka verka dämpande på de oarter och överdrifter som följer av ”den nationalistiska riktningen i samtidens litteratur och makttäflan öfverhufvud” och undvika att genom sina prisbeslut framstå såsom gynnande någon särskild nation. I stället bör man hävda ”litteraturens upphöjdhet öfver tidens politiska oro” och fungera som ”en vitterhetens internationella skiljedomstol, som [...] icke låter störa sig af några bekymmer angående sin beröring med den profana oron”. 

När Per Hallström 1922 inleder sin långa gärning som kommitténs ordförande, ändrar utlåtandena karaktär. De är nu kortare än tidigare, och eftersom tillgången på förslag är god åtminstone under 1930-talet innebär det att de flesta kandidater behandlas ganska summariskt. De viktigaste undantagen förekommer i några av de tidigaste utlåtandena: 1922 då de två huvudkandidaterna Jacinto Benavente och William Butler Yeats vägs mot varandra, 1924 och 1926 då George Bernard Shaw står i blickpunkten och 1927 då frågan om Kostis Palamas’ kandidatur dryftas. Därutöver kan nämnas en relativt utförlig behandling av spanjoren Miguel de Unamunos författarskap i 1935 års utlåtande. 

Den kortfattade behandlingen av prisförslagen har också medfört en allt mer ensartad utformning av utlåtandena. Ett belysande exempel skall här anföras, som avser ett förstagångsförslag:

N:o 4. René Béhaine. Sakkunnigutlåtandet ger en ingående granskning av den romanserie, Histoire d’une société, som tycks vara författarens enda verk och därtill ofullbordade verk, och granskningen leder till ett bestämt avböjande av prisförslaget. Kommitterade ha genom läsning av större eller mindre delar av serien kommit till samma ställningstagande. [1937]

Den ovan citerade formuleringen är tämligen hovsam. Detta är också det normala, men det förekommer ibland att kommittén skärper tonen:

N:o 28. Lion Feuchtwanger. Den världsberömmelse som denne tyske författares historiska romaner i ett slag vunnit, har sakkunnighetsutlåtandet icke funnit motsvaras av något verkligt litterärt värde. Den torde få förklaras av gällande smak för brutala effekter och den breda publikens brist på urskillning mellan äkta och falskt, eller snarare förkärlek för grov bluff. Kommitterade ställde sig bestämt avvisande till förslaget. [1930]

När Anders Österling övertar ordförandeposten i Nobelkommittén, ändras i viss mån kommitténs arbetssätt, vilket också avspeglas i utlåtandenas utformning. Från 1947 tilläggs i slutet av utlåtandet särskilda yttranden av kommitténs medlemmar, där de ”var för sig behandla de förslag, som framför allt omfattats med intresse och synts aktuella”. Efter yttrandena fortsätts och avslutas kommittéutlåtandet genom ordförandens sammanfattning av opinionsläget i kommittén.

Nobels testamente och Nobelstiftelsens stadgar 

Föreskriften i Nobels testamente att litteraturpriset skall gå till den författare som producerat ”det utmärktaste i idealisk rigtning” gör sig påmind i utlåtandena under hela perioden och uppträder i olika skepnader:

”mer än de flesta representerar hvad testator kallat ”det idealiska” i litteraturen” [om Sully Prudhomme 1901] 

”dock ej ansetts vara af den ädla idealitet, som bör vara utmärkande för en Nobelpristagare i litteratur” [om Anatole France 1910] 

”kan man icke frånkänna honom den idealism, som fordras af en Nobelpristagare” [om H. G. Wells 1921] 

”att han åtminstone hittills i ovanligt fullständig grad saknar den i detta sammanhang ständigt efterlysta ideella tendensen” [om Alberto Moravia 1949]

Lika vanligt är det att man i utlåtandena tar upp frågeställningar som har med Nobelstiftelsens grundstadgar att göra. Redan 1902, då man har att ta ställning till kandidater som Herbert Spencer och Theodor Mommsen, diskuteras tolkningen av grundstadgarnas § 2, enligt vilken man kan belöna ”äfven andra skrifter, hvilka genom form och framställningssätt ega litterärt värde”. Det kommer i fortsättningen också främst att röra sig om filosofiska och historiska men även litteraturhistoriska och religionsvetenskapliga skrifter när denna fråga diskuteras. Ett genomgående drag är att man är ytterst obenägen att utvidga området för sin bedömning. Bland övriga kandidater där ett liknande resonemang utgjort ett hinder på vägen mot priset kan nämnas historikern Guglielmo Ferrero, litteraturhistorikern Ramón Menéndez Pidal, religionsvetenskapsmannen James Frazer och filosoferna Sarvepalli Radhakrishnan och Benedetto Croce. 

Kommittén konstaterar, framför allt under senare delen av perioden, att stadgarna inte förbjuder Akademien att dela ut priset postumt förutsatt att kandidaten har föreslagits i laga ordning. 1931 års postuma pris till Erik Axel Karlfeldt stöder sig på just detta förhållande. En gång hade man att ta ställning till inte mindre än tre sådana fall, nämligen 1945 då Franz Werfel, Johan Huizinga och Paul Valéry samtliga hade avlidit under året. Efter 1931 avstod dock kommittén genomgående från att rekommendera Akademien att dela ut priset postumt. (Enligt nuvarande bestämmelser måste den avlidne före sin död ha utsetts till pristagare för att priset skall kunna utdelas postumt.)

Delning av priset? 

Att man oftare än vad som framgår av prisbesluten har övervägt en delning av priset är en rimlig förmodan. Ett par sådana fall har t.o.m. varit kända tidigare, exempelvis att man redan 1902 diskuterade möjligheten att låta norrmännen Ibsen och Bjørnson dela på priset och att det 1905 höjdes röster för att Sienkiewicz skulle dela det med sin landsmaninna Eliza Orzeszkowa. Men med tiden blev detta ett allt mer sällsynt tema. I sitt utlåtande 1948 snuddar Anders Österling vid tanken att låta T. S. Eliot och Angelos Sikelianos dela på priset men avfärdar den omedelbart, ”emedan det för bådas vidkommande säkerligen skulle uppfattas som en depreciering”.

Akademiledamöter bland de nominerade 

Ett särskilt problem utgör förstås de kandidater som samtidigt är ledamöter av Akademien. I så gott som samtliga fall framgår att de har undanbett sig att komma i fråga, och det etableras en praxis innebärande att de inte blir föremål för bedömning i vare sig de sakkunnigas eller kommitténs utlåtanden. I stället överflyttas hela bedömningsprocessen till Akademien som helhet och undandrar sig därigenom vår insyn.

Nationella och politiska hänsyn 

Trots Nobels uttryckliga förbud mot nationella hänsyn kan sådana ibland inte undvikas. I synnerhet under de första åren är man angelägen om att inte genom sina prisbeslut ge intryck av att gynna någon särskild nation. Efter att ha givit priset till Sully Prudhomme 1901 är man obenägen att ge det till Frederi Mistral året därpå; det faktum att Mistral belönades 1904 försämrade i sin tur utsikterna för Albert Sorel 1905 och Gaston Boissier 1906. På liknande sätt lade priset till André Gide 1947 hinder i vägen för Georges Duhamels kandidatur året därpå. 

Ibland föreslås författare till Nobelpriset på mer eller mindre nationalistiska grunder, och på vissa håll iscensätts veritabla kampanjer till förmån för någon av nationens litterära heroer. Redan 1905 talas det om ”delvis ur oklar källa flutna anfall mot Akademien i italienska tidningar”, föranledda av att priset året innan hade gått till Frederi Mistral och José Echegaray och inte till Giosuè Carducci. Den spanska uppslutningen kring Jacinto Benaventes kandidatur 1921 beskrivs också av kommittén på ett sådant sätt att man inser att kravet på sekretess från förslagsställarnas sida inte alltid iakttogs så noga. 

Det betonas på flera ställen i utlåtandena, att Akademiens prisbeslut bör fattas med bortseende från politiska faktorer, en princip som dock inte alltid går att upprätthålla. Temat blir givetvis mest aktuellt i samband med de båda världskrigen. I 1914 års utlåtande kommenterar Hjärne, som redan nämnts, den mycket hätska polemik med nationella förtecken som under kriget försiggår mellan författare på ömse sidor. Följande år går han in på detta ämne mer ingående och nämner bland dem som gjort sig särskilt bemärkta Henri Bergson, Émile Faguet, Paul Bourget och Émile Verhaeren. 

I ett särskilt yttrande i september 1939 påpekas beträffande Hermann Hesse, att denne blivit schweizisk medborgare långt före det nazistiska maktövertagandet i Tyskland och alltså inte av politiska skäl, varför ett pris till honom inte borde upptas illa på tyskt håll. Däremot avvisar kommittén Winston Churchills kandidatur 1948 med motiveringen att priset ”skulle få en politisk innebörd snarare än en litterär. En dylik gest skulle dessutom i belysning av vårt lands med rätt eller orätt kritiserade hållning under världskriget kunna ge upphov till misstydningar.” 

I pläderingen för Hesse karakteriseras denne som ”en värdig och sympatiskt originell företrädare för den tillbakaträngda, men kvardröjande humanismen”. Sådana kommentarer rörande samtiden är inte ovanliga i Nobelkommitténs utlåtanden, och det gäller då inte bara det politiska världsläget utan ibland också tidsandan i allmänhet eller den rådande litterära smaken.

Enstaka arbeten eller livsverk? 

Brist på goda kandidater är ett problem som framför allt gör sig märkbart på 1920-talet. En utväg som då diskuterades i Nobelkommittén var att ta fasta på en föreskrift i Nobelstiftelsens stadgar att det var ”arbeten” som skulle belönas och inte hela författarskap, varigenom man hoppades slippa ta något litterärt ansvar för en ojämn författares sämre verk. Så skedde exempelvis 1924 när man beslöt sig för att bortse från Wladyslaw Reymonts övriga produktion och uttryckligen tilldelade honom priset för romanen Bönderna. Men genom att man i fortsättningen nästan genomgående väljer att inte dela ut priset för enstaka verk, uppstår ibland farhågor i kommittén för att Akademien skall anses ha baserat sitt prisbeslut även på de svagare delarna av pristagarens produktion. Sådana överväganden utgjorde ett hinder när det gällde t.ex. Arnold Bennett 1926, Maxim Gorkij 1928 och John Masefield 1935. 

Nobels ord i testamentet om att priset skulle ges till ett arbete som utkommit under ”det förlupne året” fick en mildare formulering i stadgarna, men det innebär inte att frågan om åldern hos de verk man ville belöna alltid var utan problem. Ett känt exempel är 1929 års pris till Thomas Mann, då Akademien väckte sensation genom att i sin motivering hänvisa inte till den relativt nyutkomna Bergtagen utan till ungdomsverket Buddenbrooks, publicerat redan 1901.

Belöning eller stöd? 

Vad är syftet med Nobelpriset i litteratur? Skall priset utgöra en belöning för utförda prestationer, eller skall det ha en stödjande och främjande funktion? Detta är en fråga som ibland blir aktuell i kommittén mot slutet av perioden. En ledamot hävdar 1932 i ett särskilt yttrande att ett pris till John Galsworthy, som är ”en populär och världsberömd storhet, vars lätt tillgängliga romancykel blivit läst och uppskattad överallt”, inte kommer att ha ”den ringaste betydelse, varken för honom själv eller för litteraturen”; däremot skulle Akademien genom att ge priset till Paul Ernst belöna ”en karaktärsfull, självständig författarpersonlighet, som står utanför marknadslarmet”. Femton år senare tvekar kommittén inför Ernest Hemingways kandidatur, bl.a. därför att man inte har kunnat ”frigöra sig från den känslan, att priset i detta fall bleve en ofruktbar gest, eftersom prissumman efter amerikansk succéstandard säkerligen är betydelselös”.

Prisbesluten 

Nobelkommitténs utlåtanden utmynnar alltså normalt i en rekommendation till Akademien, antingen det nu är hela kommittén eller en majoritet av dess medlemmar som samlat sig kring ett förslag. I några fall har åsikterna i kommittén gått isär så pass mycket att man inte har uppnått majoritet för någon av kandidaterna. 

I vilken utsträckning följde nu Akademien Nobelkommitténs rekommendationer? Under Wirséns tid som kommitténs ordförande beslutade Akademien i regel enligt dess förslag. Undantagen är 1904 då kommittén rekommenderade Mistral ensam men där det till sist blev delning mellan honom och Echegaray, 1908 då kommittén föreslog Swinburne men där priset i stället gick till filosofen Rudolf Eucken och 1909 då Selma Lagerlöf efter många och hårda strider i kommittén och i Akademien till slut tillerkändes priset. 

De därefter följande tio åren, som i stort sett sammanfaller med Hjärnes tid som ordförande i kommittén, uppvisar en splittrad bild. Priset reserverades 1914, 1915, 1918 och 1919 till påföljande år, och av dessa kom 1914 och 1918 års pris aldrig att utdelas utan fonderades. På det hela taget råkade kommitténs förslag ganska illa ut i Akademien under den här perioden. 1913 hade man rekommenderat den franske litteraturforskaren Émile Faguet till priset, men Akademiens val föll på det nyligen upptäckta stjärnskottet Rabindranath Tagore. 1915 års pris gav man inte till kommitténs kandidat Benito Pérez Galdós utan till Romain Rolland och 1916 års pris inte till de av kommittén förordade danskarna Karl Gjellerup och Jakob Knudsen utan till svensken Heidenstam. 

Från och med 1920 ökar åter samstämmigheten mellan Nobelkommittén och Akademien. Bortsett från 1921, då kommittén förordar Galsworthy men Akademien föredrar Anatole France, blir kommitténs förslag i stort sett också Akademiens beslut ända fram till 1928. Då ger Akademien visserligen årets pris till den av kommittén rekommenderade norska författarinnan Sigrid Undset, men det från 1927 reserverade priset går till Henri Bergson i stället för den kandidat som näst efter Undset hade det starkaste stödet i kommittén, nämligen Maxim Gorkij. 

1930-talet karakteriseras av en ganska påtaglig brist på överensstämmelse mellan Nobelkommitténs förslag och Akademiens beslut. Det var egentligen bara vid valet av Galsworthy 1932 och Pirandello 1934 som kommitténs rekommendation fick genomslag. Man noterar exempelvis att en majoritet i kommittén två år i följd ville förorda den holländske författaren Stijn Streuvels, som dock fick vika 1937 för Roger Martin du Gard och 1938 för det nya fyndet Pearl Buck. 

Efter belöningen av Sillanpää 1939 inställdes prisutdelningarna helt under de första krigsåren. Nobelkommittén fortsatte dock sitt arbete som förut och föreslog 1940 och 1942 Gabriela Mistral, som också till slut tilldelades priset när hennes namn framfördes för tredje gången 1945. Men redan året dessförinnan, i och med att priset gick till Johannes V. Jensen, hade samstämmigheten mellan förslag och beslut återställts, och Akademien visade sig under återstoden av decenniet vara beredd att följa Nobelkommittén även när den i sina rekommendationer uppvisade allt större djärvhet och förde fram tidigare nästan otänkbara namn som Hermann Hesse, André Gide och T. S. Eliot. 

*

Även de rent litterära bedömningskriterier som varit bestämmande för kommitténs ställningstaganden har växlat från tid till annan, något som också avspeglar sig i utlåtandena. Detta tema, liksom över huvud taget de litteraturvetenskapliga och idéhistoriska aspekterna av ämnet, ligger dock utanför ramen för denna översikt. 

Litteratur 

Kjell Espmark: Litteraturpriset. Hundra år med Nobels uppdrag. Stockholm 2001: Norstedts. 

Sture Allén & Kjell Espmark: Nobelpriset i litteratur. En introduktion. Stockholm 2001: Svenska Akademien (distr.: Norstedts). 

Nobelpriset i litteratur. Nomineringar och utlåtanden 1901−1950. Utg. av Bo Svensén. I: 1901−1920. II: 1921−1950. Stockholm 2001: Svenska Akademien (distr.: Norstedts).